Min sjukdom har tvingats bli en del av mig. En del av mig som jag verkligen avskyr. Jag önskar jag kunde göra slut med denna hemska sjukdom.
Det känns ordagrant som att jag blir uppäten inifrån. Som att endometriosen bryter ner muskler, nerver och skelett. Jag har alltid lite ont, jag kan inte minnas sist jag gick en hel dag utan att ha lite ont. Men vanligtvis kan jag leva med det, det har jag ju alltid gjort egentligen. Men sen kommer dom dagarna… Som den igår där smärtan tar över mitt liv. Jag kan inte stå, sitta, gå… Det gör ont att andas ens. Jag kan inte tänka positivt, det ända som finns i mina tankar är smärtan. Och då finns bara ett alternativ, bedöva med smärtstillande och bli ”hög” på det istället. En känsla jag hatar. Jag hatar att känna hur trög och trött jag blir… Tanken att folk kan använda såna piller för att det är kul kan jag verkligen inte förstå… Det är hemskt, och jag svettas och mår illa. MEN den bedövar den mest intensiva smärtan och får mig att åtminstone kunna tänka på något annat än den.
Imorse vaknade jag upp, Andreas tog ledigt från jobbet för att kunna hjälpa mig då jag inte ens kunde komma till toaletten själv. Men imorse hände något jag inte tidigare upplevt. Jag kunde inte känna mitt högre ben. Jag var i princip förlamad. Kunde inte röra foten, inte stödja mig på benet eller känna något under höften. Ringde en kvinna på gyn som tyckte det lät konstigt och ville jag skulle åka in om det fortsatte. Hon bad mig öka dosen smärtstillande då i vissa fall kan smärta i en väldigt hög nivå förlama kroppen.
När jag ökade dosen kunde jag börja stödja mig på foten och vifta tårna några timmar senare åtminstone!
Just nu känner jag mig som en ända hög av bajs bara. Jag är 25, mamma åt fantastiska barn, har många drömmar om jag vill i mitt liv. Men denna kroniska j*vla skitsjukdom tar över mig. Den äter upp mina krafter och får mig att känna mig svag när jag vill vara stark.
Nu tycker ni säkert jag vara klagar och är fånig… Men jag är ledsen och sårad över att inte få en chans att må bra och inte få en chans att leva det livet jag tycker jag förtjänar efter redan ha gått igenom ett helvete när vi förlorade Milton.
Jag känner mig nog mest ensam, och utsatt som på kort tid behövt gå igenom så många stora ändringar i livet som vart negativa.
Att för resten av mitt liv behöva leva utan mitt första barn, och att för vad som mest troligt kommer vara resten av mitt liv behöva leva med en kronisk sjukdom som orsakar så mycket smärta att jag inte kan leva mitt liv fullt ut…
Jag vill vara den positiva glada tjej jag vet att jag är, men just nu när det gör såhär ont och förstår så mycket så är det väldigt svårt….
Kräv operation och sen nån hormonbehandling för att hålla nere östrogennivåerna! Det tänker jag göra. Inte ok att ge massa smärtstillande om det går att minska ner endometrioshärdarna. Du är så ung också. Vi måste alla vara tuffare och kräva mer av vården! ? ❤❤❤
Jag har hört hur hemskt det är och jag lider med dig. Det hemska är att det inte syns utanpå så många har så svårt att förstå hur sjuk man blir. Häng i!
Fy, vad hemskt ? finns det inget annat dem kan göra än att ge smärtstillande? Har för mig att jag läst om någon som opererade sig, men jag kanske har fel och det kanske inte funkar för dig. Låter ju helt för jäkligt att behöva må så ?
kram! ❤