Änglamamma & mamma

Endometrios är en fascinerande sjukdom.

Förstå mig rätt ..

den är hemsk att leva med , men det är verkligen en konstig, konstig sjukdom.

I och med att det inte har bedrivits så mycket forskning om endometrios, är det mycket vi inte förstår.

Vissa upptäckter som forskarna gör är så konstiga och svåra att förklara, att det för mig är omöjligt att inte bli lite fascinerad.

I min eviga jakt på ny information, har jag kommit över saker jag aldrig kunnat ana om endometrios.

Läs och förundras över 10 saker du inte visste om endometrios.

Det är ingen hemlighet att endometrios kan växa utanför bukhålan, även om det är ovanligt.

Endometrios kan växa i stort sett var som helst i kroppen.

Endometrios har hittats i hjärnan, hjärtat, lungorna, diafragman, levern, magen,

njurarna, bukspottkörteln, tarmarna, blindtarmen, naveln, tårkanalen, näsan, huden, stjärten, benmusklerna m.m.

Det här innebär till exempel om en kvinna har endometrios i diafragma/lungor så kan hon hosta blod under mens;

om hon har endometrios i näsan kan hon blöda näsblod under mens;

om hon har ärr från operationer eller kejsarsnitt kan endometriosen sitta där och kvinnan blöda från ärret under mens.

Endometrios behöver blod för att överleva. Genom att skapa egna blodkärl från omkringliggande blodkärl, kan endometrioshärdarna få sin egen blodtillförsel.

Dessutom kan de skapa sina egna nervceller. Tumörer använder samma sätt för att överleva.

Detta är en av anledningarna till att endometrios är en så ihållande och svårbehandlad sjukdom.

Det andra endometrios behöver för att överleva är östrogen. Studier har visat att endometrios kan skapa sin egen östrogenproduktion.

Hur är då detta möjligt?

Det finns ett enzym som heter aromatas och som omvandlar androgener (manliga könshormoner, bl. a. testosteron) till östrogen.

Enzymet bärs av ett antal celltyper, bland annat äggstockar, fettceller och livmoderslemhinnan.

Det betyder att enzymet också finns i några (men inte alla) endometriosceller.

Bär endometrioscellen enzymet kan producera sitt eget östrogen, eftersom även vi kvinnor producerar lite testosteron.

När en kvinna kommer in i klimakteriet sjunker östrogenhalterna drastiskt.

Hos kvinnor som har endometrios är detta något positivt, för det innebär slutet på smärtorna och slutet på sjukdomen.

Däremot kan de låga nivåerna av östrogen ge klimakteriebesvär.

För att lindra klimakteriebesvären skriver läkare ut östrogenbehandlingar – ”add-back”.

Hos kvinnor som haft endometrios innebär dessa behandlingar att endometriosen kan fortsätta att vara aktiv, eftersom härdarna får tillgång till östrogen.

Men det hela slutar inte där.

Eftersom endometrioshärdarna kan producera sitt eget östrogen är det möjligt för endometriosen att fortsätta vara aktiv ”av sig själv”, utan att kvinnan går på östrogenbehandlingar.

Det finns till och med fall där kvinnor, som inte haft symtom på endometrios innan klimakteriet, utvecklat sjukdomen efter menopaus.

Endometrios är en gammal sjukdom, antagligen lika gammal som mänskligheten själv.

Eftersom en definitiv endometriosdiagnos bara kan ställas genom operation och eftersom sjukdomen har så vitt skilda symtom, så har den historiskt sett inte varit lätt att diagnostisera.

Troligen har många kvinnor aldrig fått rätt diagnos eller ens varit i närheten av att få en diagnos.

Första gången en sjukdom beskrevs, som i efterhand kunnat identifieras som endometrios, var 1690.

Under 1700-talet beskrevs symtomen flera gånger, men kvinnor som led av dem ansåg lida av hysteri.

Precis – de ansågs sinnessjuka (följ länken – det är helt absurt…).

Detta var länge den ledande synen – till och med Freud diagnostiserade kvinnor med hysteri, när ingen orsak till deras smärta kunde hittas.

Tyvärr har det här påverkat både synen på sjukdomen och kvinnor som klagar över bl. a. mensvärk och smärta.

Först 1860 beskrevs endometrios på ett sätt som erkände sjukdomen inom den medicinska världen, men det var inte förrän 1925 som sjukdomen fick namnet endometrios.

Dr John Sampson beskrev 1927 endometrios formellt, genom observationer under operationer.

Det var också han som la fram teorin om retrograd menstruation:

Vid mens blöder en liten mängd ut i bukhålan, genom äggledarna och tar på så sätt med sig celler av livmoderslemhinna ut i bukhålan.

Dessa celler växer i sin tur växer fast på organen där.

Problemet med denna teori är att 90% av alla kvinnor blöder baklänges, medan ”bara” 10% av alla kvinnor har endometrios.

Forskare har sett att livmoderslemhinnan, endometriet, ser annorlunda ut hos kvinnor med endometrios.

De har sett att kvinnor med endometrios har upp till 14% fler nervceller i slemhinnan, än hos kvinnor utan endometrios.

Andra forskare har också hittat att kvinnor med endometrios har ett högre värde av ett protein som får nervcellerna att växa i livmoderslemhinnan.

Vad betyder då det här?

Jo, att läkare genom en biopsi från livmoderslemhinnan, kan se om en kvinna har endometrios.

Säkerheten på en sådan biopsi är över 90% (värdena varierar lite beroende på vilken metod forskarna använt sig av) och är en mycket enklare metod för att ställa en diagnos, än en titthålsoperation.

Operationer kommer ändå att behövas, eftersom biopsin bara kan svara på om en kvinna har endometrios och inte hur stor utbredningen är.

7. Endometrios finns hos apor

Ja, djurförsök är en del av forskningen. Eftersom många apor är så pass lika oss människor, så planteras endometrios in i apor.

På så sätt kan forskarna se hur sjukdomen utvecklas och testa olika behandlingsmetoder, men sanningen är att endometrios finns naturligt i 16 primater (inklusive oss själva).

Flera rapporter finns där endometrios har hittats både hos vildfångade apor och hos apor som vuxit upp i laboratorier.

Det mesta tyder på att sjukdomen utvecklas på samma sätt som hos oss människor – tecken på smärta, endometrioshärdar i buken och på tarmarna, cystor, sammanväxningar etc.

Enligt min åsikt tyder det här på att endometrios är en mycket, mycket gammal sjukdom, som vi antagligen haft gemensamt med en avlägsen urmoder.

Som jag tidigare skrev så finns det problem med teorin med den retrograda menstruationen. I forskarvärlden finns det en annan teori.

Den utgår från att celler som redan finns i kroppen, kan utvecklas till endometrios när de utsätts för rätt stimulanser.

Detta kan förklara varför endometrios ibland (men mycket sällan) hittas hos män.

Gemensamt är att de oftast genomgått hormonbehandlingar med östrogen för att behandla prostatacancer.

På grund av de ökade östrogennivåerna, så kan ”normala” celler förändra sig till endometriosceller.

Å andra sidan har endometrios hittats hos en man som genomgått anti-östrogenbehandlingar för infertilitet.

Om inte östrogen tillförs hur kan endometrios uppkomma? Detta kan inte forskarna förklara.

Forskarna kan inte riktigt heller förklara varför aktiv endometrios har hittats hos barn.

De har till och med hittat en endometriosrelaterad cysta hos en liten flicka på 18 månader!

Eftersom flickans hormonnivåer var normala för hennes ålder, så kan inte de hormoner som normalt aktiverar endometriosen vara orsaken.

Forskarnas resonemang utgår istället att hon utsatts för yttre påverkan som miljögifter, antingen under hennes tid i livmodern eller under hennes tidiga år.

Det finns en tredje teori om hur endometrios uppkommer och som pekar på att endometrios är något du föds med.

Forskare har nämligen hittat endometrios i foster.

Tidigt i fosterutvecklingen är fostret varken pojke eller flicka.

Varje foster har två par kanaler som antingen kan bli manliga könsorgan eller kvinnliga könsorgan.

När fostret fortsätter att utvecklas tillbakabildas ena paret, beroende om fostret är en pojke eller flicka.

Forskarnas teori är att något gör så att signalerna, som talar om vilken del av könsorganen som ska utvecklas var, blandas ihop.

Detta leder till att livmoderslemhinna börjar växa på olika ställen i kroppen, där den egentligen inte hör hemma.

När flickan sedan kommer in i pubertetens ”aktiveras” slemhinnan och endometrios bildas.

Det här kanske även kan förklara varför män överhuvudtaget kan ha anlag för endometrios.