Änglamamma & mamma

Igår va det 8 månader sen Milton somnade in oväntat hemma, orkar inte ens tänka på att det snart är ett år, sen kommer år och år gå förbi av saknad och årsdagar tills jag dör. Det kommer ju aldrig ta slut?

Det är vad som skrämmer mig mest, Milton kommer alltid va död och jag kommer alltid behöva leva med det. Visst…! Det blir ju ”lättare”  med tiden, man lär sig leva med det på något sätt, för man Har ju inget val? Antingen dör du och lämnar alla som redan är ledsna ännu mer förstörda och vad vet du… Du kanske inte ens får träffa fina bortgångna när du själv dör? Det kanske inte är lösningen.

Nu har jag mycket att finnas kvar för och att leva för vilket gör att jag går upp varje morgon, men det betyder inte att jag är mer lycklig för det… Bara för att jag ”överlever” och klarar min vardag.

8 månader är en lång tid, det många inte förstår är att det inte gör mindre ont idag än vad det gjorde för 8 månader sen. Det ända som har försvunnit är känslan av chock som spred sig som elektriska strålningar i hela kroppen tillsammans med orden av akutläkaren ”vi kunde tyvärr inte rädda honom, det fanns inget vi kunde göra”.