Änglamamma & mamma

Längst ner i detta inlägg kommer ni kunna se en bild på ett barn som inte längre lever. Detta skriver jag i syfte för att varna känsliga läsare samt minderåriga och även i respekt till familjen som sörjer sitt barn. Negativa kommentarer är inte acceptabelt!

Min ängel Ella

Idag är det exakt 3 år och 4 månader sedan mitt liv vändes upp och ner. Mitt liv skulle aldrig mer bli sig likt igen. 3 år och 4 månader sedan en del av mig dog och jag förändrades för alltid.

Den 11 april 2012 skulle jag på en av de sista rutinkontrollerna innan BF. Kvällen och natten innan kändes orolig och jobbig, som vanligt mådde jag fruktansvärt illa (hela min graviditet var fylld av illamående och spyor, in och ut från sjukhuset då min kropp var så uttorkad och behövde näringsdropp) men jag hade ont i magen… Det var en känsla jag inte känt förut men jag antog att det var förvärkar då jag närmade mig slutet av graviditeten. Jag var nu i graviditetsvecka 36 och vår efterlängtade lilla flicka Ella (vad hon skulle heta hade vi bestämt sedan länge) skulle när som helst komma till oss. Jag fick så plötsligt ont i magen och en oroskänsla att något skulle vara fel. Jag försökte intala mig själv, tillsammans med min man att smärtan bara var helt naturlig, nu var det ju så nära tills hon skulle komma. ”Ska vi åka in?” Frågar min man. ”Nej, jag har ju tid i morgon kl.08.00 de tar säkert inte ens emot mig nu ikväll”. Natten gick och jag minns hur jag vaknade i panik av en fruktansvärt obehaglig känsla som spred sig i kroppen, jag kan inte förklara hur det kändes men något var fel, fruktansvärt fel. Trots rädslan tog tröttheten över och jag somnade om. På morgonen vaknade jag och jag minns så väl hur jag inte längre kände mig gravid? Jag hade bara en stor mage men vad hade gått fel? Min man gick till jobbet som vanligt. Jag gjorde mig i ordning för att åka in till MVC innan jobbet. Jag hade en olustig känsla i kroppen fortfarande efter kvällen och natten, hade svårt att äta frukost men tryckte ändå i mig en macka. Innan jag lämnar huset skickar jag iväg ett sms till min man (vid alla tidigare kontroller på MVC hade han deltagit men denna gången sa jag ändå att jag kunde gå själv, vi skulle diskutera förlossning och han behövde inte följa med) jag skriver i sms:et ”Snart kommer vår lilla prinsessa” och jag minns så väl hur jag velade mellan att skriva ”prinsessa” eller ”ängel” men i samma stund kom på mig själv om att ängel är ju någon som är död?!
Väl framme på MVC frågar barnmorskan mig ”Hur mår du? Är det något du funderar över innan vi börjar prata om förberedelse inför förlossning osv?” ”Jo, jag tycker inte att jag har känt Ella röra sig sedan igår kväll…” Barnmorskan frågar om det är något jag oroar mig över, förklarar även att det är väldigt vanligt att bebisar rör sig mindre (!) i slutet av en graviditet. Jag sa att det oroade mig och att jag ville vi skulle lyssna på hjärtat. Barnmorskan letar efter hjärtljuden… Letar och letar. Tar en tratt och försöker lyssna… Hon säger ingenting. Hon tittar upp på mig och säger sedan ”Hon kanske ligger på ett sätt som gör att jag inte hör henne. Det är bäst att vi tar ett ultraljud, jag ska se om vi kan ta ett nu med en gång”. Mitt hjärta slutade nog slå för en stund. Vad höll på att hända? Stämde den hemska magkänslan om att något var fel? Jag ville inte tänka så. Min puls ökade och jag kände hur mitt hjärta bultade utanför mitt bröst. Snälla, säg att allt är som det ska! Vi fick tid för ultraljud direkt och gick in i rummet bredvid. Jag lägger mig på britsen och barnmorskan letar efter hjärtljuden med apparaten. Hon letar och letar… Så många tankar snurrar i mitt huvud och det enda jag väntar på är att hon ska säga att allt ser bra ut och att hjärtat slår. Hon letar och letar… Stirrar in i skärmen och säger sedan ”Jag kan inte se att hjärtat slår”.
Jag kan fortfarande känna hur paniken sprider sig i kroppen nu i denna stund när jag skriver. Jag kunde inte tro mina öron, det va som om jorden under mig försvann, jag förlorar känseln i hela kroppen. Jag får knappt fram ett ljud, men utbrister ”va? Vad säger du?” ”Nej Idha, jag kan inte se att hjärtat slår.” Jag skriker rakt ut! Högt och intensivt. Lägger mina händer på magen och fortsätter bara skrika. Barnmorskan har ganska svårt att få mig lugn, hon försöker länge och sakta att prata och få information om hur hon kunde nå min man. Hans nummer kunde jag rabbla som rinnande vatten, åh vad jag fasade för hur han skulle få höra det fruktansvärda som precis hade hänt. Barnmorskan ringer upp min man, ber honom komma ner till BB så fort som möjligt. Hon berättade aldrig på telefon att vår dotter precis hade dött…
Jag blir omgående förd ner till BB. Med mascara rinnande ner på kinderna och min mage ståendes rakt ut står jag tillsammans med barnmorskan i hissen och just då ville jag bara dö, dö! Hon upprepar gång på gång samma sak samtidigt som hon strök handen över min axel ”det finns inga ord, det finns inga ord!” Vi kommer in i ett rum och jag möts av andra barnmorskor och en läkare. Läkaren skulle göra ytterligare en undersökning för att bekräfta vad som verkligen hade hänt. Mycket riktigt, Ellas hjärta hade slutat slå. Inom 10 minuter hade min man hunnit komma, han går in i rummet, ser mig liggandes på en brits med tårarna som rinner och händerna på magen. Barnmorskan står bredvid. Jag ser oron i min mans blick när han utbrister ”Vad är det? Baby, vad är det som har hänt?” Det brister för mig totalt, jag skriker rakt ut! ”Ella har dött! Ella har dött!” Han springer fram till mig, jag ser skräcken i hans ögon, jag klarar inte ens av att titta på honom utan sätter mina händer framför ögonen. Jag får inte fram ett ord mer, tårarna sprutar och paniken har tagit över. Barnmorskan förklarar vidare att man inte hittar några hjärtljud och att Ella har dött. Man måste nu ta några prover för att se om jag bar på någon infektion eller om något annat inte stod rätt till. Det skulle även planeras för en förlossning. Min man likaså skriker rakt ut, hans röst ekar fortfarande i mitt huvud när jag skriver dessa rader. Han slår och bankar sina händer och huvud i väggen, skriker allt vad han orkar och åt helvete med Jesus och Gud som sabbat hela hans liv!
Han ringer mina föräldrar och mamma svarar i telefonen och jag hör hur även hon bara skriker rakt ut. Han ber dem komma till sjukhuset. Han ringer även mitt jobb för att meddela att jag inte kommer till jobbet den dagen, jag har i efterhand fått höra hur chockade mina kollegor blev av dödsbeskedet. Mina föräldrar ankom till sjukhuset inom ca 20 minuter. Vi satt och grät och kramade varandra krampaktigt, hur kunde detta vara sant? Hade vårt barn verkligen dött? Jag minns hur pappa ängsligt frågade ”men är de verkligen säkra?” Ja, de var så säkra… Man hade bekräftat att Ellas hjärta inte längre slog. Tillsammans med sjukhuspersonal fick vi komma överens om att åka hem över natten innan Ella skulle födas dagen efter. Det var tydligen så man gjorde om ett barn dog i magen sent i graviditeten, man fick åka hem med sitt döda barn i magen med vetskapen om att man skulle komma tillbaka dagen efter och få träffa sitt döda barn. Vi åker hem. Tror inte vi sa ett ord på hela vägen hem. Väl hemma visste vi inte vart vi skulle ta oss till, vi satte oss i soffan och bara grät och grät… Jag försökte så småningom att lägga mig för att försöka få någon typ av sömn och energi (?) inför morgondagen vilket var helt orimligt och omöjligt i hela detta overkliga tillstånd vi befann oss i. Jag minns så väl hur förtvivlad och rädd jag kände mig inför en förlossning med vetskapen om att jag skulle föda fram vårt döda barn! Jag ville inte! Kunde inte förstå hur jag skulle klara av det!
Morgondagen kom, vi hade inte sovit en blund, varken jag eller min man. Vi kommer in till BB vid 7-tiden på morgonen den 12 april 2012. Vi blev hänvisade till ett rum som inte tillhörde förlossningen, det fanns ingen plats där just då och jag skulle bli igångsatt och enligt rutinerna kan en igångsättning dra ut på tiden. De gav mig någon typ av piller som skulle sätta igång värkarna plus en spruta i låret. Sedan var det bara till att vänta tills värkarna satte igång. Väntan kändes så lång, jag ville allt bara skulle vara över samtidigt som jag var livrädd för vad jag skulle behöva uppleva. Min man upprepade flera gånger under väntan samma sak ”jag vet inte om jag kommer klara av att se henne, det känns som om jag kommer dö!” Och jag vet hur jag tänkte att han verkligen satte ord på mina känslor just då. Just då kunde jag inte få ur mig några ord. Vi behövde inte vänta särskilt länge. Värkarna satte igång och de sattes igång fort. Barnmorskan och sköterskan var inne för att titta till mig och sa åt mig att ringa på klockan om något var på gång. Jag väntade fortfarande på ett riktigt förlossningsrum men det skulle ju ta ett tag till innan förlossningen sattes igång så vi fick ett annat rum att vänta i. Men värkarna sattes igång och det gick fort. Jag skriker till min man ”det gör ont nu, det gör riktigt ont, det känns som om hon är på väg!” Sköterskan var på väg för att hämta smärtlindring. Hon hann inte ens komma tillbaka förrän jag utbrister ”hon kommer! Jag känner att hon kommer!” Min man får panik! Springer ut i korridoren och skriker efter personalen att skynda sig, springer sedan in för att assistera mig. Svetten lackar i hans panna och han gör allt för att underlätta för mig, håller upp och särar benen, ställer sig bakom mig för att massera min rygg. Förlossningspersonalen kommer in, de ser hur förlossningen är igång, de ser redan Ellas huvud och ber mig att krysta två gånger och Ella kommer ut. Ingen bedövning hanns med här inte. Ella kommer ut med slutna ögon och öppen mun, barnmorskan drar ut navelsträngen och upptäcker en äkta knut. Hon lägger Ella på mitt bröst. Där ligger vi, vi får för första gången träffa vårt första barn. Vår underbart fina dotter Ella, så vacker och fin men död. Så mycket kärlek och sorg på en och samma gång. Den stunden är omöjlig att beskriva. Vår dotter som var så efterlängtad blev helt plötsligt så saknad. Vi fick möjligheten att tillbringa all den tid vi ville och kände att vi behövde med vårt döda barn. Vi fick själva säga ifrån när vi inte längre orkade mer. Vi blev erbjudna samtal med kurator och präst men avböjde då ingen av oss är religiösa. Där och då var vi även tvungna att bestämma om vi ville begrava eller kremera Ella. Det var helt absurt att behöva ta ett sådant beslut men vi var båda eniga om att kremering kändes som det enda rätta.
Ella föddes den 12 april 2012. Dödsorsaken var troligtvis på grund av äkta knut på navelsträngen men då man inte vet med säkerhet att det var dödsorsaken så kallas det även för PSD i magen eller intrauterin fosterdöd.
Vi fick hålla vår Ella, pussa på vår Ella, klä vår Ella, ta foton med vår Ella, vi fick göra allt det man får göra med ett levande barn. Men vi fick aldrig höra henne skrika, vi fick aldrig se hennes ögon öppna och hon fick aldrig se sina föräldrar… Personalen och vi tog foton på henne och oss tillsammans. Vi fick hennes små fotavtryck och en liten hårlock.
Vi stannande ungefär ett dygn på BB efter att Ella hade fötts. Inte bara på grund av förlossningen utan mer av hela situationen och den kraftiga chocken vi befann oss i, gjorde att jag kände mig fruktansvärt utmattad och trött. Mina föräldrar kom dit och fick träffa Ella. De grät och tittade på sitt första barnbarn. Jag hade aldrig sett min pappa gråta, han är ingen som visar känslor på det sättet. Men det gjorde han när han fick se Ella. Och min mamma, ja hon var helt förstörd hon också. Gjorde så ont att de skulle behöva få uppleva denna smärta också! Det måste ha känts väldigt overkligt även för dem som morföräldrar.
Vi åkte hem, tomhänta utan barn. Magen var borta och barnet var borta, vad hade hänt egentligen? Hur skulle det bli nu?
Vi kommer hem. Minnena från just den dagen är ganska suddiga. Tror inte vi gjorde nånting mer än la oss i sängen och bara grät. Stirrade in i väggen och bara ville dö. Dagarna efter såg i princip likadana ut. Försökte sova bort tiden, ville fly från all smärta på något sätt. Kunde inte äta ordentligt och sömnen var mest orolig och fylld av drömmar om det som just inträffat. Jag vet inte hur många gånger jag vaknat och trott att allt varit en enda lång mardröm men lika fort insett att det är vår verklighet. Vår verklighet som vi lever i varje dag. Dagarna, veckorna och månaderna gick. Jag tog tjänstledigt från mitt jobb efter sjukskrivningen för att testa ett nytt jobb. Jag försökte väl börja om på nytt på något sätt men känslorna tog över igen och jag föll in i en depression. Det var väl inte så konstigt egentligen, att psyket blir skadat av att det värsta som kan hända hände.
Dessa tre år har varit präglade av både sorg, förtvivlan och ilska som har gett sig i uttryck på olika sätt. Vi har själva alltid varit medvetna om vad som orsakat de känslor vi känner och kämpar med varje dag, men svårare för omgivningen att förstå olika reaktioner i olika sammanhang.
Tiden går och omvärlden runtomkring lever vidare som om ingenting har hänt men för oss har världen rasat sönder och samman. Vissa vänner och bekanta fanns där och stöttade så gott de kunde, även om ingen kunde förstå vad som faktiskt hänt och vad vi gick igenom. Vissa finns där även idag, men jag måste påminna dem om att det är sorgen och saknaden efter Ella som gör att jag inte mår bra alla gånger, eller aldrig egentligen. Andra ignorerade och låtsades som om ingenting hade hänt. Även nu efter över 3 år så finns det fortfarande folk i vår omgivning som aldrig ens nämnt Ella eller på något sätt visat att de vet vad vi tvingas kämpa med varje dag. Att ignorera någons sorg och smärta är det värsta man kan göra, som om Ella aldrig funnits! Det var ett litet LIV och det var vårt BARN!

Än idag är smärtan och sorgen efter Ella fruktansvärt stark och svår. Den gör sig påmind varje dag. Att ha förlorat sitt barn innebär att förlora en del av sig själv. Det är en del som aldrig kommer läka eller bli hel, oavsett hur många barn vi lyckas få i framtiden. Jag kan vissa dagar känna mig lycklig och må bra. Men jag har även dagar och längre perioder då allting känns meningslöst, tråkigt och jobbigt. Mitt liv kommer kanske alltid att se ut så efter förlusten av Ella. Drygt 2 år efter Ella föddes hennes lillebror Liam. Det har varit fruktansvärt tufft psykiskt att få vara med sitt ena levande barn, samtidigt som jag saknar mitt ena döda barn. Jag brukar beskriva den känslan som att ha halva hjärtat i himlen och halva hjärtat på jorden. Liam är vår livlina och jag vill inte ens tänka på hur mitt liv skulle ha sett ut utan honom. Jag är så innerligt tacksam och lycklig över att Ella fick ett syskon och att han lever med oss idag. På samma gång finns en stark rädsla att jag någon gång skulle förlora honom också. Jag ser Ella lite i honom varje dag, de var väldigt lika som nyfödda och jag tror de hade varit lika till utseendet om de hade fått växa upp tillsammans. Tanken slår mig varje dag att de aldrig fick träffa varandra och det gör mig ledsen. Att se andra barn i den åldern som Ella skulle varit idag hugger lite extra i mitt hjärta.

Ella finns på Minneslunden inte långt ifrån där vi bor. Det känns skönt att ha henne så nära. Samtidigt kommer hon alltid att finnas i våra tankar, minnen och framförallt i våra hjärtan, vart vi än befinner oss i livet och i världen.

Ella 2012-04-12
Always on my mind
Forever in my heart ❤️

Ellas mamma finns på instagram under namnet @myangelella