Änglamamma & mamma

Dagen då vi förlorade en del av våra hjärtan

Det var den 8 december 2013. Inne i magen låg lilla Elsa. Vår efterlängtade lilla ”hoppsan” som inte alls var planerad men ändå så välkommen.  Elsa är vårt fjärde barn.

Just i dag började jag få massa sammandragningar. Det var 2 dagar innan BF. Jag som alltid gått över tiden med minst en vecka trodde det var falskt alarm. Men framåt kvällen började sammandragningarna komma tätare och kännas mer och mer. Men de kändes annorlunda. Inte alls så som det känts de andra gångerna. Jag funderade dock inte på det utan var mest glad att det faktiskt kanske var så att det var på G.

Jag minns att vi ringde efter vår barnvakt. Sa att det nog är på gång och att jag hade 4 minuter mellan värkarna men att det inte var dags ännu att åka in. Jag kände att hon rörde på sig, men jag tänkte inte på om det var mindre än normalt.

Jag gick och la mig och sov hela natten. Vaknade på morgonen och tyckte det var konstigt att Elsa inte hade haft någon morgongympa som hon alltid brukar ha på morgonen. Jag började bli lite småorolig. Jag buffade och knuffade på magen och tyckte väl att jag lyckades få någon slags respons. Så här i efterhand vet jag inte riktigt om det var en illusion eller om det var det sista jag kände av Elsa.

Jag la mig och vilade en stund på soffan. Jag la mig på sidan för jag vet att hon inte gillar det. Jag slumrade till och vaknade av att magen hade förlorat sin spänst. Den var liksom mjuk och ”degig” och inte så där fast. Jag kunde känna Elsas fot som jag alltid brukade killa och få gensvar, men nu tog hon inte ens bort foten när jag pillade på den. Nu började jag bli oroligt på riktigt och magkänslan kändes inte alls bra.

Jag ringde in till förlossningen och berättade att jag egentligen inte hade känt något alls  under hela dagen och de bad mig komma in direkt. Jag sa till maken som skulle hämta barnen i skolan att jag bara skulle åka in och kolla Elsa lite för jag tyckte hon hade rört sig lite mindre. Han ville följa med, men jag sa att det behövde han inte utan det var bättre han hämtade barnen i skolan. Så satte jag mig i bilen och körde mot förlossningen. Jag visste redan då att det var något som verkligen inte stod rätt till. Magkänslan talade för sig själv.  I efterhand vet jag att jag ville skydda min man från det tråkiga som skulle komma. Hur man nu kan göra det.

Väl framme började jag prata med mina arbetskamrater (jobbar på förlossningen) och vi började skoja om att jag säkert kommer föda på lucia. Sen kom en barnmorska och följde med mig in på ett rum och skulle koppla ctg. Hon fick leta länge och hittade tillslut en puls med en basalfrekvens på ca 120-110. Jag blev kopplad och efter några minuter kom hon in igen och kopplade på en pulsmätare på mig för att se så det inte var mammapuls de hade fått in. Jag visste att det var min puls som hela tiden hörts. Hon gick då och hämtade läkaren direkt och läkaren kom in med ultraljudsapparaten. Min panik steg mer och mer. Nu skulle jag få det slutgiltiga beskedet. Så fort läkaren började leta med ultraljudsapparaten så såg jag på blicken att detta är inte bra. För finns det puls ser man ju det direkt man sätter i gång proben.

Hon tittar på mig och säger; tyvärr Elin kan jag inte hitta någon hjärtaktivitet.

Då brast det. Jag greps av panik och tårarna sprutade. Jag måste få tag på Johan. Vad ska vi göra nu? Vad ska vi säga till barnen? Vad ska vi säga till alla andra? Vad ska vi göra av alla våra saker? Hur ska vi klara av att begrava vår bebis och hur ska vi ha råd med en begravning? Och jobb? Jag skulle ju vara föräldraledig MINST ett år. Vad händer??!!

Barnmorskan höll min hand länge och det betydde så mkt för mig. Mina kollegor kom in och grät med mig. Tack och lov att jag hade dom just då. Jag ringde Johan på mobilen och grät fram; vår bebis har dött!!!  

Han hade precis hämtat barnen i skolan och hade dom i bilen. Som tur är var min bror hemma hos oss så Johan kunde bara släppa av barnen hemma och åka in till mig.

Jag minns hur dörren flög upp och min fina man rusade fram gråtandes och slängde sig i min famn. Där satt vi och grät tillsammans och klappade på min mage. Det kändes så ofattbart att vår lilla dotter låg där inne…död.

Jag sa till barnmorskan att jag vill INTE åka hem utan vill bli igångsatt direkt. Tanken på att ha ett dött barn i magen gjorde att jag nästan greps av panik. Det var inga problem och jag skulle bli igångsatt där på eftermiddagen.

Efter att Johan och jag landat lite i det som hänt så bestämde vi att vi ville båda åka hem och berätta för våra barn hemma. Det skulle bli så fel om jag är kvar på sjukhuset och skapa ännu mera oro hos dom.

När jag öppnar dörren kommer vår stora tjej på 8 år springande mot mig och kramar mig och ler lyckligt och frågar, är det dags för bebisen att komma ut?

Jag brast i tårar och vi samlade barnen i soffan och berättade att bebisens hjärta hade slutat att slå i magen och att hon hade blivit en ängel, men att vi måste tillbaka till sjukhuset för att få ut vår lilla Elsa trots att hon blivit en ängel.  De två största barnen 8 och 7 år grät (nog mest för att vi grät tror jag) medan lilla Alice som då bara var 2,5 år inte förstod så mycket. I hennes värld var allting som vanligt. I vår värld skulle ingenting någonsin mer bli som det förut hade varit.

Jag gick in till den packade bb-väskan. Packade ut alla grejer och packade ner ett set kläder, en mössa och strumpor och en filt jag ville hon skulle få ha. Bilstolen, den bäddade sängen och vagnen som stod redo hånade mot mig kändes det som.

Att komma in med bb-väskan packad och åka upp med hissen till plan 4 och veta att vi snart ska bli föräldrar till en liten ängel var en hemsk känsla.  Man ska ju vara lycklig när man ska bli förälder. Inte stå och gråta tills tårarna är slut.

Vi fick ett rum på gynavdelningen för att slippa ligga och se och höra de nyfödda bebisarna. Vi låg och kollade på TV samtidigt som vi klappade på magen. Varför????

Vad hade jag gjort för fel? Hade jag ätit något fel? Hade jag tagit någon medicin som inte var bra? Hade hon snurrat in sig i navelsträngen? Snart skulle vi kanske få veta.

Läkaren kom in och pratade med oss om obduktion. Att vi behöver bestämma oss tills bebisen är ute. Vi bestämde att vi ville obducera Elsa för att få veta varför. Även om vi vet att i de flesta fallen detta händer hittar man inget fel.

Jag fick 2 doser cytotec och värkarna började göra mer och mer ont. Vi fick flytta in på förlossningen. Där undersöktes jag, fick lustgas och man gjorde amniotomi (tog hål på vattnet). Tjockt grönt äckligt vatten kom ut.

Följande timmar var tuffa. Det gick sakta framåt och jag hade väldigt ont. Jag var dock väldigt inne i min förlossning och lustgasen har nog aldrig varit så effektiv som då när man fick komma ifrån verkligheten om så för några sekunder. Jag fick en epidural. Ville inte först då jag ville känna smärta för det dövade den smärtan i hjärtat just då. Jag fick chans att vila lite.  1,5 timme senare fick jag krystvärkar och strax efter kom en liten tös ut. Det var helt tyst. Jag fick upp henne på bröstet. Hon var ju varm och såg ut som vilken nyfödd som helst. Man önskade bara att hon skulle börja skrika, men skriket kom aldrig. Aldrig någonsin. Vi fick aldrig se hennes ögon.

Hon var helt perfekt. Varför dör ett perfekt litet barn?

Att se barnen så ledsna över in lillasyster kändes som ett svek från mig. Jag hade ju lovat dom ett syskon. Nu fick de en syster som de bara fick hålla i sin famn en liten stund.

Obduktionen visade att Elsa hade Turners syndrom som högst troligt var orsaken till att hon dog. Dödligheten i magen är 98% på turnersbarn har jag läst. Dock kan de klara sig otroligt bra om de lyckas födas. Dock kommer de inte i puberteten, blir kortväxta, infertila etc.

Vi saknar vår älskade dotter varje dag som går. Den natten till den 10/12-13 när EMD:s hallelujah spelades varm på radion föddes vår dotter som tog med sig en bit av våra hjärtan när hon föddes.

Elsa blev den 11/4 i år storasyster till lilla Ellie. Något jag aldrig trodde jag skulle våga gå igenom igen. Det var en hemsk graviditet orosmässigt, men jag är otroligt glad att vi vågade igen och nu är familjen komplett med 4 stjärnor på jorden och en ängel i himlen!

*Elin Blent, änglamamma