Den 8 Januari 2013 var vi på väg till östra sjukhuset för ett rutinultraljud, jag var nu i v.38 och vi längtade så mycket efter vår andra lilla dotter och Ayleah lillasyster!
Natten innan ultraljudet hade jag mått fruktansvärt dåligt, jag hade kräkts flera ggr och haft väldigt ont i magen och varit väldigt orolig på något sätt och inte kunnat varken sova eller slappna av, jag hade även tillbringat en lång stund i duschen för att svalka min varma illamående kropp!!
När vi väl kom in till sjukhuset mådde jag strålande bra igen och längtade bara tills att vi skulle få se vår lilla bebis och idag skulle vi öven få reda på om jag skulle gå hela graviditeten ut eller om jag skulle bli igångsatt tidigare pga tillväxten på bebis.
Jag blev uppropad av doktorn och vi klev glatt och förväntansfulla in i ultraljudsrummet, fick lägga mig på britsen och doktorn hällde ut den kalla gelén på min mage, nu var spänningen på topp och vi skulle äntligen få se henne igen, vår efterlängtade älskade lilla dotter!
Efter en stund frågar doktorn mig hur jag mådde, bara bra tyckte jag..
Har du känt bebisen idag?
Ja självklart har jag det!! Eller har jag det, jag blev genast förvirrad av hans fråga..
Pontus (min sambo och pappa till alla våra tre flickor ) som stod bredvid mig försökte då ta min hand, men jag drog den till mig och tittade bara på honom.
Jag såg på pontus att Något var fel..
Då kom smällen!!
Doktorn sade att han trodde inte vår bebis levde längre, men skulle kalla in fler läkare som skulle få dubbekolla!
Den känslan jag fick va fruktansvärd!
Jag blev genast arg och tyckte inte man skojjade om sånt och var riktigt ur balans..
Nästa läkare bekräftade också att vår bebis var död!
Ta ut henne, gör något, hon kanske bara är sjuk.. GÖR NÅGOT NU!!!!
Tyvärr så va det försenat och vår lilla flicka hade somnat in..
Hur kan det ske i sin mammas mage?
Den tryggaste och bästa stället de kan vara på? Hur kan det hända?!
Satt på en stol i doktorns rum och bara snurrade runt runt och tillslut blev det nästan svart, Pontus hällde upp ett glas kallt vatten, efter jag hällt i mig det bestämde vi att vi skulle komma in dagen efter för igångsättning.. ville hem till min familj och till Ayleah..
Vi sa inte ett ord till varann på hela bilresan hem (ca. 1 1/2 timme)..
Prästen kom hem till oss på kvällen som också är en nära vän till familjen och min mamma och mormor..
Alla kramades och grät och jag va så säker på att jag kände lillan där inne , visst fasen tryckte hon sin lilla rumpa mot precis samma ställe som hon alltid gjorde, hon va där, jag kände henne och hon för mig va inte död! Jag trodde inte på det och kramade och skyddade min mage med kuddar och filtar hela kvällen..
Jag somnade väldigt hårt i Pontus famn den kvällen, kanske skulle jag vakna upp er denna mardröm imorgon!!
Sattes igång kl 12 dagen efter alltså Torsdagen den 9 Januari..
Det tog ett tag innan det drog igång men när det gjorde det så va värkarna så smärtsamma och kraftiga..
Värkarna pågick i två dygn och tillslut när det var dags att krysta ut vår lilla flicka fastnade hon..
Hennes lilla Huvud var på utsidan min kropp medan hon satt fast med sin axel..
De drog och slet både i mig och henne, sulorna användes och de klippte mig 4 ggr, nu var hela rummet fullt av läkare, specialister barnmorskor och min mamma och svärmor och Pontus..
Jag låg där och kände hur de slet i mig, jag kände hur jag sprack inuti och de bara fortsatte att slita och dra i oss..
När denna tortyr har pågått i ca 6 timmar och vi alla trodde att vi även skulle förlora mig, dels på grund av massa blodförlust och att min kropp var på väg att totalt lägga av och jag fick blostrycksfall efter blodtrycksfall, när de ber mig vända på mig och ställa mig på knä trots att min dotters huvud hänger utanför min kropp, hur fan skall man kunna röra sig i det läget.. när jag iallafall står på knä och tittar mot min sambo och säger jag fixar inte mer, jag svimmar nu..
Då säger han stopp, det går inte mer!!
De ställer sig allihop med armarna ut och vet inte vart de skall ta vägen, de bestämmer sig för att ta mig till operation, medan de rullar iväg mig genom hela sjukhuset så skriker jag av smärta och känner min dotters kropp hela tiden mot mig och gör allt jag kan för att skydda denna lilla kropp som sitter så hårt fast i min..
De hann aldrig söva mig på operation för jag hann svimma innan de hann börja!!
Vår älskade lilla Freya är född 13-01-12 kl: 08.25
4435 g och 56cm..
När jag först fick se min lilla flicka 12 timmar senare var det något av det finaste jag sett..
Kärleken till detta lilla Barn är precis densamma till min dotter som föddes levande..
Hon var så lik sin storasyster fast mycket större.. hon låg där i sin lilla korg så fin och fridfull, såg verkligen ut som hon sov och skulle vakna när som helst..
När Ayleah då 3 år fick se henne så utbrister hon, ååååh det är ju våra bebis å tårarna började rinna..
Hon måste ha känt igen bebisen från bilderna hemma på sig själv, de va så lika..
Angående mig fick jag spendera mina nästan 4 närmaste veckor i rullstol och ryggmärgsbedövningen kunde de inte plocka bort fören 1 vecka senare.. min höft var trasig och musklerna i ryggen va sönderslitna..
Fick med mig en rullstol hem och jag kunde inte röra mig eller göra någonting på flera veckor, jag var helt i min sambos och familjs händer, kunde inte ens klä på mig själv eller dusch eller ta mig upp och ner ur sängen själv jag hatade mitt liv och önskade av hela mitt hjärta att det va jag och inte mitt barn som dött..
Nu 2,5 år senare har jag fått ytterligare en liten flicka som mår bra och är full av liv, hon kom med ljuset och med livet tillbaka och jag älskar mina 3 barn vareviga sekund och mår nu bra men sorgen och smärtan i mitt hjärta kommer alltid finnas där.. saknaden och längtan efter mitt barn som togs ifrån mig finns där varje dag..
Brukar säga att tiden läker inga sår utan tiden ger oss chans till att lära oss att leva med det..
När man förlorar ett barn så försvinner marken under en, man har inget att stå på och inget att hålla sig fast i, hur överlever man en sådan sak..?
När vi förlorade Freya hade vi en nästan 3 årig dotter hemma så vi va ju tvungna att orka och försöka fortsätta leva..
Inte bara för vår levande dotter utan också för resten av våra familjer också även för Freya och minnet av henne..
Jag ville många gånger bara lägga mig ner och dö och ibland när jag lade mig på kvällen önskade jag att jag inte skulle vakna igen, varför skulle jag klara mig och inte min dotter, kunde det inte vart jag istället..
Hemska tankar men så verkliga!
För någon som inte gått igenom förlusten av sitt egna barn kan det nog vara svårt att förstå dessa konstiga och svåra tankar och känslor som man tvingas möta!
Det va inte lätt att både sörja sitt döda barn samtidigt som man skulle vara en bra och vettig förälder till sitt första barn och samtidigt försöka leva vidare själv..
När vardagen för alla runt omkring en fortsatte dag efter dag så stod vår tid och vardag absolut helt stilla..
Men det gick och det går fortfarande, två år efter att vår dotter lämnade oss står vi fortfarande upp och mår hyfsat ok, visst går det upp och ner som en värsting till berg o dalbana och ibland spårar den ur totalt men lite lite i taget så går det åt rätt håll..
Man måste låta sorgen ta sin tid och låta det komma ut i skrik och smärta, för det gör ont, det gör så in i helsike ont att förlora det finaste man har!!
Jag har bearbetat mycket genom att skriva i skrivböcker, nästan som om jag skriver till just Freya.. såhär efter 2 år så har jag snart skrivit ut 4 tjocka böcker och om någon annan skulle läsa dem skulle det bara vara rörigt och osammanhängande läsning.
Bloggen har även hjälpt mig och att prata om det, prata prata prata, jag och vi i min familj har verkligen ältat allt kring dagarna på sjukhuset och förlossningen och begravningen och allt därtill och det har vart oerhört viktigt för mig att få prata och skriva om det för att på något sätt ta mig någonstans överhuvudtaget!
Dagarna gick så fort och jag spenderade månag många timmar vid graven, det blev som en drog och jag gick dit 5/6 gånger om dagen, ibland kunde jag åka dit mitt i natten och sen sätta mig i bilen och bara köra runt i timme efter timme, helt ärligt så kommer jag nog inte ihåg varför eller vad jag tänkte och kände då, kanske var det alldeles för mycket i hjärnan och hjärtat.
Jag började få panikångest och kunde ligga och vrida mig och skrika av smärta i sängen, ibland trodde jag nästan att jag var på väg att gå sönder.
Min kropp återhämtade sig sakta sakta och jag gick på sjukgymnast flera dagar i månaden pga av alla förlossningsskador och muskelförslitningar som uppkom under förlossningens alla timmar.. Att behöva sitta i rullstol och bli omkringburen av sin sambo, få hjälp på toa, med av och påklädning var fruktansvärt, jag kände mig kränkt och nertryckt på något sätt, att någon annan gjort såhär mot mig och gjort sönder mig på detta sätt va fruktansvärt, det räcker väl med att vår fina dotter togs ifrån oss och att sörja henne var ansträngande nog på alla sätt.
Jag hade otroligt svårt att ens överhuvudtaget acceptera att Freya hade dött, satt nästan och väntade på henne varje dag och hela tiden, vart man än var elelr gjorde så kunde man nästan få känslan av att vända sig om och invänta någon, någon som aldrig var där eller kom!
På kvällarna kunde jag ligga och nästan känna sparkarna från henne, jag blev alltid rädd och ledsen då det var både jobbigt och mysigt på samma gång att känna igen den där känslan så tydligt igen..
Jag Gick och fick hjälp via psykolog, det tog ett par veckor innan jag hittade rätt psykolog för mig som jag trivdes ihop med och som inte bara tyckte synd om mig hela tiden, och kuratorn från sjukhuset gick vi ihop som par till i ca 6 månader efter Freyas bortgång..
Ni kan läsa mer om allt detta och mycket annat som händer i mitt liv och vardag i min blogg
Instagram @Hannagravskan
Intranuit fosterdöd så som döden av Freyja händer allt för ofta. Många gånger är dödsorsaken helt oförklarlig trots obduktion och förklaras som ”plötslig oförklarlig spädbarnsdöd i magen”.
Ca 500 barn per år dör oförklarligt i sin mammas mage. En forskning som har gjorts bekräftar att mer än en tredjedel hade gått att rädda med rätt kunskaper för den blivande mamman.
Kolla in Facebookgruppen ”barnuppropet” för mer info om minskad fosterrörelse.
Finner inga ord… Vilken kämpe du är!! Kram<3