Änglamamma & mamma

Hej. Mitt namn är Natali jag är 26 år och bor med min jämngamla sambo Christoffer i en lägenhet i Karlstad. Vi Jobbar båda två inom sociala yrken, Jag som Florist och Christoffer inom kollektivtrafiken. 

Jag har längtat efter barn i flera år och vi kände båda två att vi var redo att bilda familj nu. 

Fredagen den 13 maj 2016 började jag morgonen med att ta ett graviditets test. Kände att jag ville veta med säkerhet om jag var gravid eller inte innan vi skulle åka till Prag två dagar senare. Vi skulle dit med våra föräldrar och syskon på mat och öl semester. När jag gjorde testet blev jag super nervös och vågade inte riktigt titta på sticka för tänk om det skulle vara så att jag faktiskt var gravid. Efter någon minut så vågade jag äntligen titta och det var positivt. Jag hade ett litet frö i min mage. Pulsen gick upp i 110 och jag sprang in i sovrummet och skulle väcka Christoffer för att berätta att han skulle bli pappa. Vi blev båda två överlyckliga och började gråta. Det var så mycket känslor på en och samma gång.

Graviditeten var till en början väldigt enkel och helt underbar, mådde inte illa och hade inga krämpor så märkte knappt utav att jag var gravid. Min mage var den första som avslöjade det, började synas redan i v.8 så folk i vår omgvning fick det berättat ganska tidigt för sig. 

I v.13 var vi på det första ultraljudet för att se att allt såg bra ut och va många barn det skulle vara i magen. Allt var toppen och de låg en liten livlig krabat där inne. Det var inte förens på ultraljudet som vi förstod att det var på riktigt. Vi skulle bli föräldrar. Sedan var det rutinultraljudet i v 19 och där såg allt bra ut och vi var överlyckliga när vi fick se den lilla krabaten igen. Vi fick BF fredagen den 13 januari 2017. Vi valde att inte ta reda på könet då vi ville ha en extra spänning. Vi bollade namn fram och tillbaka och kom tillslut fram till både ett pojknamn och ett flicknamn. 

Då jag hade moderkakan i framvägg så tog det tid innan vi kände de första rörelserna och sparkarna, kommer inte ihåg exakt när jag kände det första gången och eftersom det var min första graviditet så vet man inte riktigt vad man ska känna heller. I v.25 fick vi höra hjärtljuden för första gången, Lyckan som syntes i ansiktet på Christoffer var det vackraste jag sett. Resten utav graviditeten var bra, blev väldigt stor och gick upp mycket i vikt. Fick en jobbig foglossning och med mitt arbete så funkade inte min tunga kropp så bra så jag blev sjukskriven från November och skulle gå hemma och förbereda inför bebis hemkomst. Vi fick gå på ett extra ultraljud i v.37 för att se om Bebis hade vänt sig åt rätt håll och hur mycket fostervatten jag hade.  Allt såg bra ut, bebis låg rätt men jag hade lite mer än normalmängd fostervatten, det var inget som var någon fara det konstaterades bara att de var mycket vätska och inte jättestor bebis.

På slutet var vi hos BM på besök en gång i veckan för att kolla blodtrycket osv, jag hade svullnat upp så i händer, fötter och ansikte så hon var rädd att jag skulle få havandeskapsförgiftning. Måndagen den 9 Januari hade vi vårt sista besök hos barnmorskan allt såg bra ut då och vi gick bara och väntade på att bebis skulle bestämma sig för att komma ut. Fredag och BF dagen kom men ingenting hände. På lördag kväll när jag skulle sova var det helt omöjligt att komma till ro. Bebis hade party i magen, mer än vanligt. Det kändes som att den snurrade 30 varv runt, runt innan det blev lugnt och jag kunde somna. 

På söndagen 15 Januari var Christoffer på jobbet och jag följde med min mamma och hälsade på mormor. Kände mig ganska utvilad den här dagen för istället för att ha vaknat en gång i timmen på natten så hade jag nog fått sova i ca 2-3 timmar utan uppvak.  Vi stod ute i Mormors trädgård och tog förhoppningsvis den sista bilden på magen. 

När jag kom hem tidig kväll så tänkte jag efter när jag hade känt bebis sparkat sist och kom inte ihåg om jag hade känt något alls den dagen. Sa det till Christoffer och vi försökte få igång bebis. Ligga på sidan, dricka kallt, dricka sött, skaka om magen lite grann men ingenting hjälpte. Jag ringde till förlossningen och berättade hur det låg till. Att jag inte hade känt något speciellt sen kvällen innan när det var mycket mer liv än det brukade. BM jag pratade med sa att vi skulle komma in och kolla läget. 

När vi kom in till förlossningen strax efter 21 så blev vi mottagna av samma BM jag hade pratat med i telefon, hon följde med oss in i ett undersökningsrum och berömde min fina mage. Hon tog fram en sån där grej för att lyssna på hjärtat. Hon drog den fram och tillbaka över magen men det bara brusade. Tillslut så reste hon sig och sa att hon skulle hämta en läkare som kunde kolla med ultraljud. De kom tillbaka väldigt snabbt med ett bärbart ultraljud och han letade länge efter hjärtat. Läkaren var så tyst. Jag förstod att det var något fel, kollade på Christoffer och det rann tårar från båda våra kinder. Läkaren mummlade något till BM som jag inte uppfattade och så gick han ut ur rummet. BM vände sig till oss och sa att Läkaren inte kunde hitta något hjärta som slog så som det ser ut nu har det värsta som kan hända HÄNT. Läkaren hade gått och startat upp den stora ultraljudsmaskinen inne på avdelningen bredvid så BM följde oss dit så de skulle kolla ordentligt med den maskinen. 

Det kändes som vi låg i det rummet i evigheter. Jag klarade inte utav att titta på skärmen. Läkaren vände sig emot oss och sa ”Jag beklagar”. BM fick återigen upprepa de grymmaste vi någonsin hört. ”Vi hittar inget hjärta som slår, Bebis lever inte längre”. 

Jag ville bara skrika rakt ut men fick inte fram ett ljud. Tårarna rann oavbrutet på oss båda två och vi skakade som asplöv, personalen fick hålla i oss. 

Vi fick komma in på ett dubbelrum på förlossningen i väntan på jourhavande läkaren (behövs tydligen två läkare som konstaterar i en sån här situation) Han kom snabbt och kollade med ultraljud igen. Beklagade och lämnade oss med Barnmorskorna, det hade kommit in två till i rummet. 

Vi fick bli kvar på förlossningen, vi fick ha det rummet och ett badrum för oss själva. Vi ringde våra mammor som fick ringa runt till våra syskon för att berätta vad som hade hänt. 

Vi blev lämnade ifred på rummet och skulle ringa på personal som kom direkt om det var något. Den natten sov vi ingenting, grät och kramades hela natten. 

Måndag morgon 16 Januari fick vi besök utav en läkare direkt på morgonen som kom med massa information om att de vill göra allt för att ta reda på vad som har hänt. Vi fick där och då ta beslut om  vi ville ha en obduktion av vårt ofödda barn. Vi kördes iväg för att ta fostervattensprov vilket de knappt kunde ta för helt plötsligt hade jag inget fostervatten kvar. Från att ha haft mer än normalt någon vecka tidigare till att inte ha något kvar. (utan vattenavgång)

Efter detta blev jag undersökt för att de skulle se vilken igångsättningsmetod som skulle sättas in, för bebis måste ut och den vanliga vägen. Det var aldrig prat på ett snitt för enligt läkaren, barnmorskorna och kuratorn som pratade med oss så är det bäst med en vaginal förlossning både fysiskt och psykiskt.

Jag fick en tablett som löstes upp i vatten för att bli igångsatt. Skulle få denna varannan timme i max 8 doser. Fick den första dosen kl 13. Det var en lång dag med väntan, vi försökte vila så mycket vi kunde. Kuratorn var hos oss, och personalen på förlossningen var guld värda och gav oss allt vi behövde. Mina föräldrar kom och lämnade kläder till oss och kramade om oss. 

Sammandragningarna blev kraftigare och tätare men det var ingenting som gjorde ont. När jag fick dos 6 så fick jag även en spruta med morfin för att jag skulle kunna slappna av och få sova lite. Jag dåsade till lite och vaknade av min första värk kl 02.30 på natten. Det gjorde så ont och kom från ingenstans med inga mellanrum alls. Fick ingen vila och kunde knappt få luft kändes det som. Fick direkt åka in till en förlossningssal för  jag var öppen 4 cm. Besparar er informationen om förlossningen men den gick bra, smidigt och fort. Kl 05.22 Tisdagen den 17 Januari 2017  inte ens tre timmar från den första värken kom den vackraste pojke vi skådat till världen. Vår alldeles underbara helt perfekta son – Harry. 

Det enda som var fel var att det var så tyst i rummet, han skrek inte för han lever inte. Det var så mycket känslor på en gång. En enorm kärlek till vår vackra son samtidigt som det var en enorm sorg för hans hjärta slår inte. 

Jag fick skickas till operation för att få ut moderkakan så Christoffer fick bli ensam med Harry.

När jag hade vaknat upp och fick komma tillbaka till mina grabbar så ringde vi direkt till våra familjer och bad dem komma in till förlossningen för att få träffa vår son. Vi hade en fin men sorglig stund tillsammans allihop. 

Vi fick ha Harry hos oss hela tiden, han fick en liten bädd med isklampar på insidorna som vi kunde lägga ner honom i för att han skulle bevaras så bra som möjligt. Vi tog massa bilder på honom och på oss tillsammans. 

Onsdagen den 18 Januari på em bestämde vi oss för att lämna rummet och förlossningen som hade varit vårt hem de senaste dagarna. Vi var tvungna att säga hejdå till Harry. Man ska inte behöva säga farväl till sitt barn. Det skriker inombords nu när jag sitter och skriver detta. Det gör så ont.

Det värsta jag har behövt gått igenom, det som skär mest i hjärtat nu efteråt är bilden utav när BM rullar iväg Harry i hans bädd och jag visste att det var sista gången vi fick se honom. 

När vi åkte från sjukhuset så spenderade vi de närmaste nätterna hos våra föräldrar och var nära familjen. Vi var inte redo att åka hem, där hemma väntade ett färdigt barnrum. Harrys rum.

När vi kom hem till lägenheten gjorde vi i ordning en minnes hörna på byrån i Harrys rum. Där är ljusen tända varje dag. Det tog ett tag innan vi orkade packa ner hans rum, det var som att ifall vi låter det vara kvar så har det inte hänt. 

De närmaste veckorna efter Harrys död och födelse, bara där är det så fel. Att dö innan man föds. Han fick aldrig en chans vår fina son. 

Vi fick börja planera inför vår sons begravning, vi gjorde allt själva utan att anlita en begravnings byrå. Jag fick hjälp med lite frågor vi hade från mina närmaste arbetskamrater på Fonus. Vi fick välja ut en plats på en kyrkogård där vi vill att vår son ska ligga, vi beställde en gravsten. Vi träffade en Borglig officiant som skulle hjälpa oss att hålla i cermonin, vi valde kapell, musik, dikter och hur vi skulle lägga upp det. 

Vi hade väldigt tät kontakt med vår kurator under tiden och fick hjälp med de frågor vi hade om detta och även alla frågor om sjukskrivning, föräldradagar, försäkringsbolag och papper hit och dit. Hon var guld värd under denna tid och även nu.

Hon hjälpte till och klä på Harry och lägga ner han i hans lilla kista när han kom tillbaka från obduktionen, då vi inte klarade av det själva. Hon besökte honom och beskrev för oss hur han såg ut och hur han låg, hur de hade lagt alla grejer vi ville ha med i kistan. Vi orkade inte. 

Begravningen hade vi när Harry var exakt en månad gammal, det var en fin men hemsk stund. Det blev som vi hade planerat och ville ha det. Den närmaste familjen var med, de som hade fått träffa Harry. 

Det var nu när begravningen var över som den värsta tiden började. När vi inte hade något att fokucera på längre. Nu har vi bara sorgen, längtan, saknaden och all kärlek kvar. 

Det var även här som de flesta runt om oss trodde att vi har ”gått” vidare och ska vara som vanligt igen. Men när man förlorar sitt barn så blir man aldrig som förr. Man är en helt annan människa. 

Våra vänner var stöttande, jag önskar bara att man kunde fått mer frågor om Harry. Så man fick prata om det finaste man har skapat. För vi är två stolta föräldrar till en underbar son, det är bara det att vi inte får se honom växa upp.

Christoffers sjukskrivning tog slut och mina föräldradagar jag fick tog slut så för att vi skulle få någon slags inkomst så fick vi börja återgå till arbetet i mitten på Mars. Det var med blandade känslor vi gjorde det. Det skulle bli lite skönt att få komma iväg och tänka på något annat i några timmar samtidigt som det var så fel för jag skulle inte jobba nu. Jag skulle vara hemma och snosa bebis, ta långa vagnpromenader och mysa med de andra mammorna i föräldragruppen.

Tillbaka på jobbet fick jag mycket frågor då kunder hade sett mig stå där och växa. Jag övade in en fras som funkade för både mig och kunderna. ”Jag fick en son men han dog tyvärr i magen så han är inte hos oss. Men det känns skönt att få komma tillbaka till arbetet och tänka på lite annat i några timmar” då fick de reda på vad som hade hänt, kunde beklaga och så gick vi vidare. 

Vi har varit hos läkaren och fått svar på alla prover och obduktionen, ingenting är fel på mig eller Christoffer och inte på Harry heller. Dödsorsaken var syrebrist då han har trasslat in sig i navelsträngen och försökt komma loss. Nu i efterhand så förstår jag att det var de han försökte med på lördagen 14 januari när han hade ett väldans liv i magen. Han gjorde det bara värre och tillslut så fick han inget syre och somnade in på den tryggaste platsen, i mammas mage. Vi hade bara ren och skär otur.

När jag sitter och skriver det här idag så har det bara gått 4 månader sedan Harry föddes. Det är så tufft, och de här är något vi kommer få leva med resten av våra liv. Ett liv utan vår älskade son.

Den värsta chocken har lagt sig och vi har börjat inse att Harry är borta på riktigt, att vi aldrig kommer att få se honom igen. Det skär i hjärtat och går inte att förstå. 

Det enda vi båda tänker på är att vi vill ge Harry ett syskon, att han ska få bli storebror. Det känns så konstigt att säga det bara, känns som vi är elaka mot Harrys minne om vi skulle skaffa ett syskon så tätt inpå. Men samtidigt så är barnlängtan större än någonsin, vi vill vara föräldrar även i praktiken. Vi gick igenom en hel graviditet, 40 veckor av väntan, längtan och förväntningar om hur livet skulle bli. Vi har så mycket kärlek som vi vill ge Harry men all den här kärleken har ingenstans att ta vägen nu.

En framtida graviditet är otroligt skrämmande, men längtan efter barn är större. Vi kommer få all möjlig tänkbar hjälp ifrån vården i en kommande graviditet. 

Vi är föräldrar men det är det ingen som ser.

Jag vill bara uppmana alla gravida mammor att vara uppmärksamma på fosterrörelser och minsta lilla avvikelse – TVEKA INTE att höra av er till förlossningen. Hellre att ni kollar en gång för mycket. 

Kram från Natali änglamamma till Harry

instagram: natalipoggel