Änglamamma & mamma

Ängeln Jonathan

När mardrömmen blir till verklighet

Jag blev gravid under hösten 2014. Mitt första barn var beräknat till den 30 maj 2015. Jag skulle äntligen bli mamma! Graviditeten var tuff. Jag mådde illa och kräktes mer eller mindre dygnet runt i 20 veckor. Hemma gick jag knappt ut ur badrummet under vissa perioder. Tunnelbaneperronger, restaurangtoaletter, papperskorgar. Det spelade ingen roll var jag befann mig. Minsta lilla lukt av i princip vad som helst så kräktes jag. Jag kämpade på. Försökte att leva precis som vanligt. Jobba, träna och umgås. Tanken på att äntligen få bli mamma fick mig att stå ut.  I samband med att illamåendet och kräkningarna avtog något började sammandragningarna komma smygandes. Det gjorde inte ont på något sätt, men var ibland lite obehagligt. Barnmorskorna och läkarna bedömde dock graviditeten som normal. Den lilla krabaten växte och mådde bra. Det fanns inga som helst indikationer på att något var fel.

Den 9 februari (i vecka 24 + 1) fick jag en mindre blödning. Ungefär som en enkrona i storlek. Enligt den första kontakten med sjukhuset via telefon fick jag besked om att blödningen – eftersom den var så pass liten – inte var något att oroa sig över. Rådet jag fick var att leva som vanligt och avvakta utvecklingen. Det var min första graviditet. Vad visste jag om hur jag förväntades må och hur det skulle kännas i kroppen? Innerst inne kände jag dock oron komma krypandes. Jag gick till jobbet som vanligt. Försökte att slappna av. Ville inte verka kinkig. Blödningen avtog mer eller mindre direkt. Men oron fanns kvar. Jag ringde därför tillbaka till sjukhuset ett par timmar senare och bad om att få komma in på en kontroll.

På sjukhuset gjordes ett vaginalt ultraljud. Den lilla krabaten övervakades med CTG. Det fanns inga tecken på att något var fel. Läkaren beslutade sig dock för att även göra ett ultraljud utanpå magen. Krabaten mådde bra enligt alla undersökningar. Jag hade precis andats ut och slappnat av när läkaren meddelade att en liten bit (ca 3 mm) av moderkakan lossnat i ena kanten. Istället för att ta bussen hem fick jag åka rullstol till förlossningen. Paniken var total. Rädslan sköljde över mig. Vad då förlossning? Inte nu! Jag tillbringade en natt på sjukhuset innan jag blev utskriven. Eftersom blödningen avtagit och det inte fanns några tecken på att graviditeten inte löpte på som normalt i övrigt kunde läkarna inte göra något ytterligare. Jag blev sjukskriven i två veckor.

Tidig morgon, eller snarare mitt i natten, den 14 februari (i vecka 24 + 6) upptäckte jag ytterligare en liten blödning. Ångesten var total.  Jag ringde till sjukhuset och strax därefter åkte vi in. På sjukhuset fick jag en kortisonspruta för att förbereda krabatens lungor för eventuell – på tok för tidig – förlossning. Några timmar senare flyttades jag till ett av de två sjukhusen i Stockholm där förlossningar innan graviditetsvecka 27 är ”tillåten”. Allt för min och den lilla krabatens säkerhet. Jag blödde inte särskilt mycket. Senare på kvällen fick jag dock en – i mina ögon – större blödning. Läkarna gav mig lugnande besked. Jag och den lilla krabaten undersöktes flera gånger om dagen, bland annat genom uppkoppling mot CTG. Alla undersökningar tydde på att krabaten mådde bra. Jag fick ytterligare en kortisonspruta. I övrig hände inte särskilt mycket. Blödningen avtog inte helt, men var tämligen sparsam. Ett par dygn senare vaknade jag mitt i natten av att blodet forsade. Jag förstod direkt att det var fara både för mitt och den lilla krabatens liv. Det var blod överallt. Jag såg allvaret i läkarnas ögon. Jag noterade barnmorskornas sammanbitna blickar. Försökte att ta in läkarnas ord. Om blödningen inte avtog inom kort fanns ingen annan utväg än akut kejsarsnitt. Både för min och krabatens skull. Läkarna meddelade att jag borde ringa min sambo och att det var bråttom. Jag försökte, men fick inte fram ett ord. Grät hejdlöst. Var livrädd. Till slut skickade jag ett SMS. Min sambo var på plats inom en halvtimme. Några timmar senare gjorde läkarna bedömningen att den mest akuta faran var över. Alla övervakningarna som gjordes med CTG tydde på att krabaten fortfarande mådde bra. Även flödesultraljudet såg normalt ut. Jag försökte att hålla mig lugn. Jag intalade mig själv att allt skulle gå bra. Läkarna var dessutom positiva. Alla sa att det inte – i och med att vi var så pass ”långt” gångna – var fråga om liv eller död. Det enda orosmolnet som vi informerades om var den ökade risken för sjukdomar, t.ex. synnedsättningar, hos barn som föds kring den graviditetsvecka jag var i.  

Lördag morgon den 21 februari (i v 25 + 6) vaknade jag utvilad efter en hel natts sömn. Den första lugna natten på ett par veckor. Jag reste mig upp ur sängen. Jag kände direkt att något var annorlunda. Sammandragningarna – som fortfarande inte gjorde ont – kom allt tätare och tätare. Vi började anteckna och insåg snart att sammandragningarna kom var tredje minut. Jag förstod inte i det här skedet vad som höll på att hända. Eller också ville jag inte inse fakta. Vi ringde på barnmorskan som tillkallade en läkare omedelbart. Ett ultraljud och ytterligare några undersökningar gjordes. Det visade sig att jag var öppen två centimeter. Förlossningen hade satt igång. Tårarna bara rann. Jag ville inte. Jag insåg allt för väl faran med en förlossning i den graviditetsvecka jag var i. Den lilla krabaten låg dessutom i säte. Jag fick därför besked om att att förlossningen skulle ske med kejsarsnitt. Jag fick medicin via dropp. Läkarna gjorde allt för att försöka stoppa förlossningen. Först verkade det som om medicinen hjälpte något. Värkarna avtog dock aldrig helt. I och med att det fortfarande inte gjorde ont bedömde läkarna att förlossningen – i vart fall tillfälligt – stannat upp. Inga ytterligare undersökningar gjordes av läkarna. Istället informerades jag om att jag skulle tillkalla hjälp så snart jag kände smärta. Mitt i natten fick jag en känsla av att något var fel. Det gjorde dock fortfarande inte ont. Jag vet egentligen inte vad som fick mig att reagera. Läkaren undersökte mig på plats i salen. Det gick på några sekunder. Jag var öppen åtta centimeter och krabatens fötter var på väg ut. Panik! Vadå på väg ut? Det skulle ju göra ont! 

Vi informerades om att det skulle genomföras ett akut kejsarsnitt. Allt skedde mer eller mindre i farten samtidigt som jag rullades genom sjukhuskorridorerna. Inom fem minuter låg jag på operationsbordet. Läkare, barnmorskor, sköterskor. En hel arsenal av personal.  Förlossningen blev svår. Läkarna hade svårt att komma in i livmodern. Det visade sig att myom växt i livmoderväggen under graviditeten. Eftersom det blev ett akut kejsarsnitt fanns ingen möjlighet att göra en extra kontroll med ultraljud innan snittet lades. Krabaten låg dessutom med magen uppåt. Hela min kropp stretade emot. Läkarna försökte vända krabaten. Men det gick inte. Livmodern krampade runt krabaten. Ytterligare ett snitt gjordes i livmodern. Det gick fortfarande inte att få ut krabaten. Läkarna gjorde till slut ett snitt i en del av magmuskulaturen. Men inget hjälpte.  Jag hörde läkarnas desperata vädjan att jag måste försöka sluta kräkas. Ju mer jag kräktes desto mer krampade kroppen. Först efter drygt en kvart lyckades läkarna få ut krabaten. Klockan var 01.40. Det var helt tyst. Inget skrik hördes. Jag fick inte se mitt barn. Jag visste inte ens om det var en pojke eller flicka. Jag hann inte med mentalt. Allt gick så fort. Jag förstod inte riktigt vad som skedde. Men insåg samtidigt att det var kritiskt.  Min sambo blev tillsagd att lämna mig för att följa med barnläkarna och vår lilla bebis. Han var med i rummet när läkarna gjorde återupplivningsförsöken. Det gick. Vår lilla pojke levde! De första provsvaren såg ”bra” ut. Lillkillen tittade på sin pappa och greppade tag i hans finger. En liten, liten kille. Han vägde 735 gram och var 35 centimeter lång. Jag visste ännu inte vad som hänt.  Jag fick besked av min sambo först efter att återupplivningsförsöken lyckats och vår lilla pojke undersökts, vägts respektive mätts. Min sambo följde med till barnavdelningen. Efter en stund kom han till uppvakningsavdelningen. Vi väntade tillsammans på att få komma upp till barnavdelningen och äntligen få träffa vår son. Max en halvtimme skulle det ta. Men ingen kom. Personalen undvek våra frågor. Varken jag eller min sambo uttalade det. Men vi förstod att något var fel. Strax innan klockan sex på morgonen, det vill säga cirka fyra timmar efter att vår son fötts kom två andfådda barnmorskor och hämtade oss. Vi förstod senare att de hade sprungit. Snabbt körde de mig i sängen till barnavdelningen med min sambo hack i häl. Den ena barnmorskan sa att vi måste stanna och sprita händerna innan vi kunde fortsätta in på barnavdelningen. Den andra barnmorskan sa bara kort ”strunta i det, vi har inte tid”. På salen var det omkring 10-12 personer. Alla såg tagna ut. Det gick att skära i luften. Vi fick omedelbart beskedet att vår lilla pojke skulle dö. Vid den tidpunkten hade jag fortfarande varken sett eller hållit i mitt barn. Tårar. Förtvivlan.  Smärta. Läkarna ville lägga vårt barn på mitt bröst. Jag fick total panik. Jag klarade det inte. Ångesten slet och drog i mig. Jag visste inte vad jag hade att förvänta mig. Hur ser ett barn fött i vecka 26 ut? Om det inte varit för bedövningen hade jag sannolikt rest mig upp ur sängen och sprungit min väg. Långt, långt bort. Min sambo såg min rädsla. Han förstod att jag vara nära ett totalt sammanbrott. Mitt i all panik bad han därför alla som inte nödvändigtvis var tvungna att vara på salen att lämna rummet. Sen tog vi allt steg för steg. Sakta, sakta. Jag tittade på mitt barn för första gången någon minut efter läkarnas besked. Jag smekte hans lilla hand. Därefter flyttades han försiktigt över till mitt bröst. Vi gav honom namnet Lars Jonathan. Mamma, pappa och Jonathan. Vi kramade varandra och var nära Jonathan hela tiden. Fyra timmar efter att jag fick hålla min älskade Jonathan och se honom för första gången orkade inte hans lilla kropp längre. Han dog på mitt bröst kl. 10.05. Tätt intill mig och sin pappa. Jag fick aldrig se min sons ögon under de timmar han levde. Först flera veckor efteråt mötte jag hans blick från ett fotografi som hans pappa tagit under tiden jag fortfarande låg på operationsbordet.
image

Mitt liv har förändrats för alltid. Vem är personen som möter min blick i spegeln? Jag känner inte igen henne. Tomma ögon. En del av mig dog tillsammans med min älskade Jonathan. Sorgen är bottenlös. Men jag har inget val. Jag måste kämpa! Även om orken i det närmaste är slut. En fot framför den andra. Ett steg till. Sakta, sakta tar jag mig framåt. Det känns som om tiden står stilla, samtidigt som den rusar fram. Mitt liv har stannat. Jag är i en bubbla. I världen utanför pågår alla andars liv. Hur är det möjligt? Känslan av overklighet sköljer ofta över mig. Har jag verkligen varit gravid? Har jag fött en son? Är jag en ”riktigt” mamma? Frågorna och tankarna virvlar om varandra. Ju längre tiden går desto påtagligare blir känslan av att vara i otakt med familj och vänner. Sorgen tyngs av att relationer till nära och kära har förändrats. Jag känner mig ofta ensam. Jag möts av en tystnad. Det är få personer som nämner eller pratar med mig om Jonathan. Direkta frågor undviker de flesta i möjligaste mån. Det är i princip ingen som t.ex. uttryckligen frågat mig hur jag upplevde tiden på sjukhuset, förlossningen, beskedet att Jonathan skulle dö, första gången jag såg och höll Jonathan i min famn, känslan när Jonathan dog på mitt bröst, sista gången jag såg och höll Jonathan eller hur det känns att begrava sitt barn. Däremot har jag haft familj och vänner runt omkring mig samt ofta fått frågan hur jag mår. Jag har vid ett flertal tillfällen märkt hur sanningen gör personer i min omgivning ”obekväma”. Därför har det varit och är fortfarande svårt för mig att ge ärliga svar. Det är enklare – oavsett hur jag mår – att svara ”det är ok” eller liknande. Jag har så många gånger sett lättnaden i omgivningens ögon följt av orden ”du är så starkt eller ”jag hade aldrig klarat av att förlora mitt barn”. Jag har dock inget alternativ! Men stark är jag inte. Jag klarar inte heller av att hantera förlusten av Jonathan. Men jag försöker så gott jag kan. Jag kliver upp ur sängen varje morgon. Cyklar till jobbet. Arbetar. Tränar. Träffar vänner och familj ibland. Autopiloten är påkopplad. Jag gör, men känner inte. Vid min sida har jag min älskade sambo – Jonathans pappa – som alltid finns där när ångesten sköljer över mig, trycket över bröstet nästintill kväver mig och tårarna aldrig vill ta slut.

Till alla er där ute som har någon i omgivningen – en släkting, en vän eller en kollega – som mist sitt barn. Våga ta initiativet och prata om det som hänt. Ställ frågor. Visa genom handling att du finns där. Lägg inte över ansvaret på den direkt drabbade föräldern. Chansen för att en förälder, som kämpar för sin egen överlevnad och för att klara av dagen, ber om hjälp är inte särskilt stor. De allra flesta vill inte vara till besvär. Det enda som kan hända är att ert möte/samtal blir oerhört känslosamt. Kanske blir det mycket tårar. Men vet du vad… Er relation kommer sannolikt att växa och bli starkare än den någonsin varit. Och om det skulle visa sig att den drabbade inte vill eller orkar prata just vid det tillfälle du försöker kommer han eller hon antagligen att tala om det. Men ge inte upp i så fall! Ibland tar det tid för en förälder att över huvud taget klara av att uttala och sätta ord på känslorna i det ofattbara att förlora ett barn.

Jonathan var helt frisk när han föddes. Varför förlossningen satte igång kan läkarna inte svara på. Däremot är alla överens om att förlossningen  var komplicerad och en stor påfrestning för Jonathan.

Livet är skört. Krama nära och kära en extra gång. Ta hand om varandra.

Om någon har förlorat sitt barn och/eller vill dela sina tankar och erfarenheter med mig maila gärna till [email protected]

Med kärlek

Anna 

 

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. pernilla

    Jag blev så berörd, tagen och ledsen av din historia och jag beklagar verkligen för din finaste förlust. Du är en stark tjej och jag önskar dig all lycka och hälsa i framtiden.

    Kram

  2. Sara j

    Du ÄR en mamma❤️❤️ Du är jonathans mamma.

    Tack för att du delar med dig. Och ännu mer tack för de råd du ger, för oss utomståendes kan det vara så jävla svårt att säga det man egentligen vill säga. Att man fegar ur.
    Jonathan var så himla fin❤️
    Kram

stats