Änglamamma & mamma

Många av er känner säker igen detta namn, Kian. För ett tag tillbaka hade jag en insamling till hans mamma Jenny som har under dessa år som gått sen Milton dog blivit en bra vän. Vi va många som samlade in pengar för stt stödja henne i sin andra förlust och nu får ni även följa vad som faktiskt hände. Ett gripande, hjärtskärande inlägg om hur två pojkar dör på SAMMA dag med 4 års mellanrum. 

Här är hennes berättelse 

Jag heter Jenny och jag är 25 år gammal. Jag träffade Lars 19 år gammal, han var 29 och vi hade alla blickar emot oss men vi bestämde oss för att kärleken skulle övervinna allt. Lars hade redan två barn sen innan och bad mig tänka över om det var vad jag ville? Självklart, jag har alltid drömt om att få bli mamma och jag älskar hans barn som mina egna. Men jag längtade så efter att få bli gravid och få ett eget litet knyte. 
Året var 2011, jag stog i mammas badrum med en hand som darrade, för där började min framtid. Ett plus på stickan, som jag längtat. Eftersom vi hade flyttat till Stockholm bestämde vi oss för att flytta tillbaka till kommunen jag var uppväxt i, jag ville att mitt barn skulle få växa upp på landet. 

Tiden för ultraljudet kom och där fick vi se en frisk liten pojke och mitt hjärta slog volter. Men lyckan blev kortvarig. 

Natten mellan den 12 och 13 mars fick jag oerhörda smärtor i magen som bara blev värre så vi ringde ambulans, väl inne på sjukhuset gjordes ett ultraljud. Ett fint tickande hjärta och en sprallig liten pojke som vinkade till mamma och pappa. Sen gjordes ett vaginalt ultraljud, då gick vattnet. 

Herregud vad är det som händer? Läkaren tittar upp på mig och säger ”tyvärr det finns inget vi kan göra” så jag rullas upp på en förlossningssal och får massa mediciner och spyr som en gnu. Jag är bara i v.21+6 och vår pojke kommer inte att överleva. 

Chockad, arg och påverkad av det ena och andra och kan inte tänka klart. Den 13 mars 2012 föds vår son. I samma stund som hans kropp möter världen så dör han, vår Hugo. Jag var arg på min kropp länge länge, jag kan inte ens bära ett barn, jävla skit kropp.
Jag visste att jag ville försöka igen, jag visste att jag skulle bli mamma och ca 6 månader efter plussar jag med vad som skulle visa sig vara en lillasyster, jag kämpade mot hela världen kändes det som när jag krävde en sjukskrivning och specialist mödravård. Men jag är så glad att jag var envis, för på ett ultraljud i v.26+4 såg dom hon var påväg ut och jag blev inlagd med strikt sängläge och mediciner och där låg jag, tills v.29+1 när vår dotter Luna mötte världen. 1255g tung och 44 cm lång. Hon är en frisk 3åring idag.

Livet rullade på men längtan efter ett småsyskon till Luna blev stark. I januari 2015 plussade jag igen, jag blev glad men orolig, jag visste att jag troligtvis skulle behöva bli inlagd igen och vara borta från Luna. 

Jag fick en tid hos specialistmödravården igen och blev sjukskriven, på ultraljudet fick vi se vår älskade lillebror, min sambo blev överlycklig men jag höll mina känslor instängda, jag kan inte beskriva det bättre. Återigen i v.26+4 blev jag inlagd men min kropp var lite starkare den här gången. Jag fick en kurator tilldelad som ofta kom in och prata med mig och jag minns speciellt att jag sa ”Jag kan inte glädjas, jag känner mig bara orolig för mina pojkar dör”.

 I v.32+0 fick jag åka hem, med lillebror kvar i magen, vilken lättnad. Jag ville så gärna få uppleva det där med att åka bil till förlossningen och hålla min sambo i handen och gå igenom ett så normalt förlopp det bara gick, och det fick jag. Natten mellan den 14 och 15 september startar värkarna i v34+3 och på morgonen den 15 september 2015 föds vår älskade Kian.

Jag var så glad, äntligen!  Och jag tänkte att nu är det bara några få dagar på neonatal avd så får vi åka hem sen. (Luna låg 3 månader på neo) Men så blev det inte…  
Maten krångla, Kian behövde sola bort sin gulsot, han hade svårt att hålla temperaturen och gick inte upp i vikt riktigt. Men jag fick äntligen in honom på föräldrarummet så jag kunde ha honom nära mig och där fick han sitt första andningsuppehåll, jag larmade i panik när hans lilla kropp blev slapp i min famn och sprang ut i korridoren mot sköterskorna. Han repade sig och tillslut fick vi åka hem med hemsjukvård, han hade fortfarande svårt att hålla tempen så han fick ha 3 tjocka täcken vikna och omlott kring sig. Men han var hemma och Luna och dom andra barnen var överförtjusta att äntligen få träffa lillebror. Flertalet gånger fick Kian andningsuppehåll båda hemma och när vi var på återbesök, han fick både åka ambulans och helikopter och några gånger åkte vi själva till akuten. Läkarna sa att Kian hade en omognad i halsen kallat Laryngomalaci men att det skulle växa bort av sig själv men att det var därför han hade det svårt.

Sista gången vi var inlagda låg han först på intensiven och sen blev han flyttad till barnavdelningen där han fick dela rum med en liten bebis som hade rs-virus och vi blev galna och begärde ett annat rum för Kian hade inte rs-virus. 

Ett sådant onödigt misstag, tillslut kom vi hem och denna gången med airomir och flutide för nu trodde dom att Kian hade astma och vi kände oss tryggare nu, läkarna hade ju räddat Kians liv flera gånger. Men så en dag var Kian lite dålig och vi vart oroliga men ändå lugna, vi hade ju medicinen. 

Jag hade blivit bjuden till en båtresa med min mamma i 25 årspresent och Kian var pigg och glad och verkade må bättre, så jag åkte. Jag höll min pojke medan jag matade honom, ställde mig upp och rapade honom, vaggade och kramade honom, sen lade jag ner honom, pussade hans kind och tittade honom i ögonen och sa att jag älskade honom, sen vände jag mig om och gick.

Lars var lite nervös för att ensam ha ansvaret för Kian en hel helg men på måndag skulle jag ju komma hem. Jag var också nervös, första gången utan Kian. Men fredag kväll gick bra, likaså lördag. Framåt natten mellan lördag och söndag skickar jag ett sms till Lars och jag säger att jag är lite ledsen för imorgon är det 4 år sen Hugo vår första son dog, han skriver att jag ska försöka ha roligt och skickar en bild på honom och Kian och säger godnatt.

Jag är fortfarande igång på båten och jag och mamma går inte till hytten förrän vid 6, men jag har svårt att sova och mina sms går inte fram till Lars. Jag slumrar till men vaknar snart, går på toaletten och lägger mig sen och stirrar i väggen, mamma sover. Men så ringer telefonen. Jag svarar försiktigt ”Hallå” och jag hör Lars darrande röst som säger ”Kian finns inte mer”. 

Lars vaknade 07.15 och då låg Kian död på hans arm. Jag skriker och skriker, slår överallt och mamma vaknar och tar telefonen. Jag tar mig ur hytten och hamnar på golvet tills två väktare kommer och hjälper mig, folk tittar ut från sina hyttar och undrar vad som händer och jag skriker i panik att min son är död. Det har kommit en sjuksyster och han säger ”Jenny, vet du säkert att Kian är död?” Då väcks en strimma hopp hos mig. Dom har fört Kian med ambulans till sjukhus men efter 45 minuters HLR och 3 doser adrenalin utan en antydan till liv dödsförklaras Kian. 

Min telefon ringer igen men min mamma går utanför dörren och tar samtalet. Jag stirrar på en vakt samtidigt som jag hör min mamma säga ”Det gick inte” och jag flyger upp ur stolen av smärta och skriker medans vakten tar ett fast grepp om min kropp och kramar mig. En räddningsbåt hämtar mig och min mamma mitt ute på Östersjön och kör oss iland där en 5 timmars bilresa väntar oss. 

Jag minns inte mycket av resan mer än mina egna tårar och min fasa, det enda jag kunde tänka var att ”Vänta ni, ni ska få se att han vaknar bara jag får hålla om honom”. 

Vi kommer till sjukhuset och får vänta på att bli medtagna till kapellet och när dörren öppnas går jag försiktigt in slimmad mot väggen, jag vänder huvudet mot höger och ser en spjälsäng gjord av stål. Jag tar en annan underbar änglamamma i hand (som har kommit för att stötta mig) och går fram till min son. Jag stryker med fingrarna längs hans kind som nu är iskall. Jag tar hans händer och jag tänker ”Mitt barn är kallt men jag kan inte värma honom längre”.

Jag får hålla Kian i famnen och jag vill aldrig släppa taget, hur kan jag lämna mitt barn här? Han ska ju vara med mig, han ska ju få växa upp och han ska få känna kärlek. Jag åker hem. Två dagar senare tar jag med Luna så hon får säga farväl och det var en väldigt hjärtskärande stund. Vi har även med oss dom kläder vi vill att han ska få vila i och allt som ska med honom på hans sista resa. 

Sen skickas han till obduktion och lite mindre än 1½ månad efter hans död begravs Kian. 

När Kian bars ut ur kyrkan spelades introt från bröderna lejonhjärta och begravningen var väldigt vacker och stark. 

Några veckor efter kom obduktions papperna i brevlådan. Det var väldigt jobbigt att läsa om sitt barn på det sättet. 

Obduktionen visade att Kian hade en missbildning på struplocket, var kroniskt sjuk och nu hade han fått en akut reaktion så alla hans organ la av på grund av en inflammation.

Kian blev 5 månader och 27 dagar, jag försöker vara glad för den stunden jag fick med min älskade lillprins bus men just nu känner jag mig förkrossad. Det går inte en sekund som jag inte tänker på mina pojkar i himlen men jag försöker kämpa på för Lunas skull, jag måste fortsätta vara hennes mamma.

Till minne av Hugo 120313 och Kian 150915-160313. Jag älskar er till månen och tillbaka till mitt hjärta.

Ni hittar mamma Jenny på instagram under namnet @jennyl.son