Mitt namn är Linn, jag är 27 år gammal och bor med min sambo micke, jag har en son sedan tidigare som är snart 7, o han en dotter sedan tidigare som är 8 nu.
Våren 2013 fick vi reda på att vi skulle ha en bäbis och vi alla vart jätteglada <3 älskad från första stund.
Allt gick bra och ivern växte tillsammans med magen.
Inga komplikationer alls under graviditeten. Vi längtade så för o se vem den lilla var.
Tiden gick och vi kom in i sista veckan i graviditeten. En oro började gro inom mig och vi resonerade hellre en gång för mycket på sjukhuset än att missa om något var fel.
Sista veckan började helvetet.
Vi var upp 5 gånger på sjukhuset, av onda sammandragningar och jag trodde de var på g.
Jag berättade även att jag kände av förminskade fosterrörelser men vart bara hemskickad med orden : ingen fara oroa er inte…
Det 5 besöket hände det som inte fick hända.
De gjorde en ctg undersökning och fick in 2 minuter med hjärtslag innan dom mystiskt försvann,ingen förstod vad som höll på att hända. De försökte att flytta sensorn på magen men kunde inte hittahjärtljuden igen.
De tog in läkare och påbörjade ett nytt ultraljud, kort därefter får jag orden jag fortfarande kan höra eka när läkaren säger: ring akut, det blir operation finns inget hjärtslag.
Minns hur allt liksom vart som i slow motion i några sekunder tills de började rulla mej mot hissen.
Min sambo och gudmor till barnet stannade ju kvar, då dom inte fick vara med i operationssalen.
Ca 5-6 minuter senare var hon ute genom ett urakut kjesarsnitt
Teamet på akuten jobbade på henne i nästan 25 min men hon gick inte att rädda…
Jag vaknade efter några timmar och dom gav mig beskedet rasade allt… Att få hela sitt liv i tusen bitar bara genom 7 ord ”det fanns inget mer vi kunde göra”.
Framförallt ville jag veta hur de var med min sambo, då han har en änglason sedan tidigare, och redan gått igenom en sådan här hemsk förlust.
Dom gav mej våran ängladotter i famnen och hennes gudmor tog massa bilder att ha som minnen.
Tårarna bara rann & rann. hon såg verkligen ut som en ängel, så himla vacker var hon .
Så den 22 december 2013 föddes våran ängladotter.
Direkt efter fick vi ganska bra respons på sjukhuset och fick hjälp av personal att börja prata om vad som hänt vilket vi upplevde hjälpte väldigt mycket.
Vi började även gå till kurator via sjukhuset som var helt underbar. Tyvärr slutade hon efter ca 6-8 månader.
Det var en stor omställning för oss att ändra alla planer från dop till begravning, men på något magiskt sätt tog vi oss igenom och klarade det.
Begravningen var väldigt vacker och stilla. Vi samlade våra familjer samt ett par av våra närmsta vänner.
Det jobbigaste var nog i hela processen bortsett från att förlora ett barn såklart att se hur ledsna våra andra barn var.
Vi gjorde klart för barnen att man får prata om allt kring deras syster om man ville, sakna henne och vara ledsen.
Jag och sambon har väl haft perioder som vart mer jobbigare än andra. men vi fortsatte våra liv oväntat snabbt ändå. Man har som sagt inte möjlighet att bara sluta leva, speciellt inte när man har andra barn som behövde oss.
Jag läser om många andra änglaföräldrar som förlorat vänner men vi hade turen att alla var väldigt stöttande, däremot så tog det ett par dagar efter vi kom hem innan folk vågade komma och hälsa på.
Några månader senare var jag gravid igen med ytterligare en liten flicka och i januari 2015 kom våran minsta tös som nu är 1,7 år, busig som bara den.
Vi valde denna gång att ta hjälp med igångsättning på henne då vi självklart var oroliga att det skulle hända igen. Men allt gick bra denna gång tack och lov.
Om de blir fler i framtiden får vi se.
Idag så känns de lite lättare att leva, sambon är pappaledig och jag har börjat jobba igen.
Barnen tycker det är viktigt att följa med när de kan på lillasysters grav och göra fint för henne.
Det känns som att det även för dom blivit lättare med tiden. Tiden kommer aldrig läka alla sår, men med tiden lär man sig leva med det.
För alltid saknad, Sanna. 22-12-2013
