Jag har fått möjligheten att gästblogga hos Natasha tidigare. Två gånger har jag fått dela med mig av erfarenheter som jag aldrig någonsin trodde jag skulle behöva uppleva.
Av alla tårar jag gråtit det senaste året så gråter jag nu av glädje och tacksamhet. I mars fick mina läsare mig att starta en insamling.
Jag vill berätta lite kort om hur det kom sig att jag startade en insamling.
Jag heter Filippa och jag är 25 år. Jag är sjuksköterska och arbetar på barnakuten, jag har planer på att vidareutbilda mig för att bli barnmorska. Jag har alltid drömt om en stor familj. Fyra barn vore drömmen!
Jag är gift med min underbara Frans och tillsammans har vi Siri, som fyller fem år till sommaren. Men min familj består också av våra vackra flickor Meya och Wilya, båda födda 2015.
Vi flyttade till ett litet radhus för ett år sedan. Jag var höggravid. Den första kvällen i vår nya bostad så skruvade vi ihop barnsängen och bäddade fint för det barn vi väntade. Förlossningen kom faktiskt igång redan den kvällen, ett par veckor före beräknat födelsedatum. Men vår lilla flicka, hon tog aldrig sitt första andetag… Vi hade henne hos oss så länge det gick – hur kan man släppa någon man älskar för att aldrig mötas igen? Läkarna sa att hennes njurar inte var som de skulle, att det kanske var en kromosomavvikelse.
Vi begravde Meya, de säger att det var om våren och att solen sken, att björkarna slog ut. Men jag såg aldrig det, för hos mig var allt mörkt. Kort därefter blev jag gravid igen, men tyvärr ledde den graviditeten till ett tidigt missfall. När jag ännu en gång blev gravid hade jag svårt att våga hoppas men i takt med att veckorna gick så kom också förlitan om att vi skulle få det syskon vi längtat efter!
Under ett ultraljud i vecka 21 upptäckte man att barnet vi väntade hade cystor på njurarna och att det inte fanns något fostervatten, vårt barn skulle inte kunna leva utanför min kropp. Med stor smärta tvingades vi till en abort. Mitt hjärta, brustet.
Allt tyder på att våra små haft samma njursjukdom, ärvd och dömd av slumpen att drabba deras vackra kroppar. Vi vågar inte försöka igen… Så vi har tittat på adoption. Men det är svårt, kostsamt och en utdragen process. Möjliga adoptivländer minskar då vi har storasyster hos oss. Jag är för ung för många andra och ännu fler faller bort då vi inte är utövande kristna. Kvar stod ett alternativ. IVF!
Vi har nu genomfört vår första behandling. På en klinik för IVF i Prag hämtade vi hem tre små snöflingor. Vi la allt vårt hopp till vår IVF-resa och trodde det var vår tur nu. Men ett positivt graviditetstest blev till en störtblödning på bara ett par dagar. Missfall.
Från en stabil ekonomi har vi nu en helt annan situation. Det kostar inte bara själen att begrava sina barn och vi har båda varit sjukskrivna i omgångar till följd av det som hänt oss det senaste året. Flera som hejat på och hoppats på vår tur sa åt mig att starta en insamling, så att vi kan göra ett försök till, en ny IVF. Jag är så tacksam över det. Jag skulle aldrig fått för mig tanken själv, men det faktum att jag lät mig övertalas bidrog till att jag på bara några dagar fick ihop ungefär 15000 och det är mer än jag någonsin vpgat hoppas på. Men det är tyvärr en bit kvar tillvad nästa IVF kommer att kosta.
Natasha har därför gett mig tillåtelse att fråga även er. Jag är en aning generad oxh så ptroligt tackdam och ödmbuk för allt vi fått. Tack alla ni, som hjälper oss mot vår dröm: att höra barnskrik och fylla hemmet med kärlek, hyss och skratt!
Vill du bidra?
Skicka ditt bidrag, litet som stort, till Swish 0762952650
märk med IVF+ ev ditt namn
Min blogg hittar ni på
