Att prata om döden är vad jag tycker lite förbjudet i Sverige. Det är ”konstigt” och bara onödigt att prata om . som att man förstör stämningen för andra att ens ta upp det.
ex) ”min gammelmorfar 87 är döende i cancer” ”jaha, va jobbigt” … sen går man vidare ungefär . varför är det så?
Jag har fått frågan varför jag lägger upp så mkt bilder och skriver så mycket om milton, för han är ju död. ”det är jobbigt att se och läsa” har jag också fått höra …. JA DU.
Bloggen är om mig, mitt liv .. och just nu skulle mitt liv bestå av att amma, byta blöjor och ge all min kärlek till min 3,5 månaders förstfödda son, men jag sitter och planerar vad jag ska lägga på hans gravplats när vi gravsätter honom nu i juni. Mitt liv består ändå av mitt barn, men saknaden och sorgen i att ha mist honom.
Svenskar är väldigt skygga individer ofta, alla säger det ”landet lagom” … men man gör inget för att uppdatera sig.
plötslig spädbarndöd är npgot man absolut inte får prata om … ”det är ju så otroligt ovanligt” och läskigt för man vet ju faktiskt inte varför. i 2000-talet ska man ju ha svar på allt … annars är det läskigt.
JAG ÄR TRÖTT PÅ DET! förlåt att jag totalt kräker ur mig känslor nu .. men jag är trött på att vara tyst , och svar på något helt annat …. bara för att det har gått en tid betyder det inte att man mår bra . Att förlora sitt eget kött och blod är inte som att få en förkylning eller att ens guldfisk dör, det är som att krossa alla ens drömmar, binda fast en, bli misshandlad fysiskt och psykiskt i resten av ditt liv. det går inte ens att börja förklara hur ont det faktiskt gör, vardagen rullar på, folk är lyckliga, det är jobbigt att tänka på någons annans sorg, för det kommer ivägen för sin egen lycka.
Jag är så lycklig att min andreas och saga fyller mina dagar med lycka och värme och en underbar familj och ”svärfamilj” (andreas familj), och
Hej, jag tycker absolut att du ska fortsätta skriva om din sorg, det är på så sätt man kan bearbeta det också.
Jag beklagar så otroligt mycket att ni förlorat eran fina son. Men han kommer att leva vidare i era hjärtan och en dag kommer ni att få träffa honom igen.
Jag är själv gravid just nu i v.38. Väntar vårat andra barn.
Min sambo säger att jag inte borde läsa om sånt och han vill inte höra nånting som har med sånt att göra, och det är ju helt narutligt när man själv snart ska få ett.. Men man vet ju aldrig vad som kan hända eller/och när..
Det är ju bra att veta att sånt faktiskt KAN hända..
Jag önskar er all lycka i framtiden.. och lyckan vänder! Det gör den alltid..
Många styrkekramar till er alla 3!!
Håller med dig vännen! Det är så generellt sett i Sverige! Men jag följer din blogg hela tiden och även fast det är hemskt att veta att Milton dog så gör det mig glad att se era bilder varje dag på honom och få läsa om kärleken ni har för honom, den är underbar och kommer aldrig försvinna så varför sluta skriva och prata om den?!
Du är en sjukt stark brud och en otrolig förebild <3 Massa kärlek till dig fina du <3
Hej Natasha! Jag är hemskt ledsen att du känner som du gör. Det har aldrig varit vår avsikt att ”gömma/glömma” detta. Jag var en av de första att skriva en kommentar när du berättade om detta i bloggen. Där i ditt inlägg förstod jag det som att du ville ha lugn i din sorg och därav har jag inte kontaktat dig vidare.
Det är så svårt för oss som sajt att veta om du som går igenom något så fruktansvärt sorgligt och hemskt vill visa upp det i media. Alla bearbetar ju sin sorg på sitt sätt. Är det något vi på Vimedbarn inte vill göra – som många andra medier gör – så är det att skapa rubriker för att vi ska få flera läsare.
Vill du – så vill vi mer än gärna lyfta Milton, dig och din historia. Vi ville bara inte belasta dig med en fråga som du kanske inte alls ville få eller ta ställning till.
Det var enbart i välmening och respekt för dig och din familj.
Låt mig gärna veta om det finns något vi kan göra eller om du vill dela med dig. Vi vill mer än gärna berätta om Milton, jag förstår att det är viktigt! Han fanns, och finns för alltid i era hjärtan. Du kommer alltid vara hans mamma och han din son.
Återigen, det var aldrig så att vi inte ville visa upp lille Milton. Jag mailar dig vidare.
/ Stina på Vimedbarn
Hej fina du! Hittade din blogg igår och blev verkligen berörd av din historia. Har inte gråtit så mycket på länge och känner att livet är så fruktansvärt orättvist när sådana här saker händer. Har en vän som förlorat tre av sina barn i samband med förlossningen och hon beskrev samma sak som du skriver om här att hennes döda barn glömdes bort och folk tyckte att hon skulle gå vidare. Jag tycker absolut inte att du ska sluta lägga upp bilder på Milton och skriva om honom. Han är värd att kommas ihåg. Även om han inte är här fysiskt sett, så lever han ändå inom dig och du kommer alltid vara hans mamma. Sänder dig många styrkekramar
Hej du underbara person som vågar kräka ur dig!!
Jag känner inte dig men vi har gemensamna ’vänner’. Tycker du verkar vara en otroligt stark person som framförallt vågar skriva om detta ofattbara som hänt er! Ingen ska någonsin få ta detta ifrån dig- sorgen över Milton måste få ta tid och framförallt älltas tills dess att ni är redo och mår tillräckligt bra för att orka kämpa vidare. Har också förundrats lite över att folk gärna läser men ogärna kommenterar vid tråkiga händelser (precis som du skriver med cancer och dylikt)… Men det är ju faktiskt då alla som drabbas behöver det mest!!! Förstå mig rätt nu- när det är positiva händelser så är folk så snabba på att gratulera och visa sympati. Varför är vi då så rädda för att göra det vid svåra händelser. En viktig sak är iallafall att man lär sig vem som står en nära båda i svåra och bra tider. Kämpa på Natasha- du är jättefin tjej, snygg, framgångsrik och kärleksfull. Du klarar detta
Hej! Läser din blogg och jag tycker verkligen att du ska fortsätta skriva om det tragiska som har hänt. Sverige är ett sjukt blogg land. Skriver man om mode och inredning. Toppar man blogglistorna men skriver man om sitt ängla barn så glöms man undan. Detta är hemskt.
Jag har själv en pojke på 10 månader nu. Och när jag läser din blogg så vill jag bara krama om dig! Jag vill önskar att jag hade kunnat göra något för dig.
Bor också i Helsingborg och när detta händer så nära men endån så långt bort. Då gör det så ont! Ta väl hand om dig och önskar att du får så vackra barn snart <3 all lycka till dig vackra du!!