Änglamamma & mamma

Graviditet 2, en resa av rädsla

Fick en fråga av en läsare som det verkade som att även hon tyvärr fått gå igenom att förlora ett barn i plötslig spädbarnsdöd.

Hon undrade hur jag hanterade graviditeten efter förlusten. Hur jag klarade det och hur jag mådde.

Som svar till dig så vet jag knappt vad jag ska skriva.

Att bli gravid igen va det ända som snurrade runt i mitt huvud. Och vi pratar om minuter efter att vi gick beskedet att Milton va död. Någonstans i mig så var det som att jag letade efter en lösning till att känna mindre smärta och få en anledning att fortsätta leva. För det ända jag kände inte i det kalla rummet med mitt döda barn va att springa ut till närmsta akutrum och ta det första bästa vassa och skära upp varenda blodkärl i mina armar och så jag bara kunde få dö dör och då.

Colin blev aldrig en ersättning för oss, aldrig någonsin, för Milton lever i mitt hjärta precis lika mycket nu som då. Men just dör och då va det lite som att jag letade efter något som kunde ersätta Milton, för förlusten va så extremt stor att jag inte kunde hantera den.

Jag blev gravid snabbt igen efter bara 3 månader.

Visst, jag va glad och tacksam att jag kunde bli gravid igen och dessutom så snabbt. Men jag kände ingen lycka, inte den där ”klappa-på-magen-lyckan”.

För mig blev det lättast att ignorera. Jag tror jag flydde min graviditet fram tills ca vecka 30 då jag blev skit sjukskriven på heltid igen. Barnmorskan tyckte jag mådde alldeles för dåligt psykiskt och Colin växte inte rikigt som han skulle under den tiden.

Jag blev hemskickad med tid hos mödravårds psykologen en gång i veckan.

Hon va min räddning, det och att få komma hem. Helt ”plötsligt” blev jag gravid, jag tillät mig själv att känna mig gravid . Och med hjälp av psykologen så vågade jag tänka att det va ett barn där inne, vågade älska honom trots rädslan att han skulle dö. Dem rädslan va där varje timma på dygnet. Jag vaknade om nätterna i ren panik och kände efter magen. ”Är magen kvar, är det bara en dröm, är det borta, lever han!!? ”

Jag mådde skit under denna tid. Mest för att jag inte kunde vara lycklig och lugn när jag så gärna ville. En till liten fantastisk människa skulle komma till oss, vår alldeles speciella lillebror Colin och jag vågade inte älska honom. Jag va rädd att förneka honom. Jag va rädd att han skulle dö. Jag va rädd att inte känns glädje igen. I slutet ville jag inte ens ta bilder där man kunde se magen, för det innebar att jag hade hopp…. Hopp, oxh kärlek, som helt plötsligt kunde ryckas ifrån mig som med Milton.

Men när dagen kom och jag låg på förlossningen med värkar och jag visste att det bara handlade om minuter innan han var hos oss så var jag så rädd. Kan inte beskriva rädslan ens med ord.
Jag ville stoppa tiden och ta tillbaka att vi skapade han. Jag ville stoppa allt. Det ända jag kände då och tänkte va att han kommer ju dö han med, hur fan kan jag va så dum att skaffa honom när jag bara kommer bli sårad igen!!??

Det försvann, alltihopa samma sekund som han kom upp på mitt bröst. Jag älskade honom lika djupt som Milton. Jag va glad. Jag kände min kropp fyllas av värme och lycka igen. Allt jobbigt va helt plötsligt värt det.

image

Jag är rädd än idag…det är jag. Men allt är värt det så länge ens barn andas.
Colin kom tillbaka med lyckan i mitt liv, gav allt en betydelse igen.

Graviditeten va inte alls en rolig resa, men en resa som behövde göras för att nå till värmen igen.

Tyvärr så har den redan avskräckt mig från tanken att våga igen fast någonstans gärna hade velat.

image

Till dig som kommenterat, jag hoppas du är gravid igen eller vågar ta chansen. Det är värt varenda sekund av oro!
Du får gärna skriva till mig privat på Facebook om du vill ha lite frågor besvarade. Kram! /Natasha

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Johanna

    Fint skrivet!
    Usch kan inte tänka mig allt ni gått och går igenom. Men tycker du är en sån kämpe ❤

    Önskar er all lycka! 🙂

  2. Emma

    Känner igen mig i vartenda ord du skriver då jag själv är en änglamamma till Melvin. Graviditeten med lillebror var hemsk. Jag hade så dubbla känslor. Var så glad att vara gravid igen då det var det ända som cirkulerade i mitt huvud efter min sons död. Det var min räddning i det ofantliga mörker. Men när jag var gravid hur kunde jag då känna glädje för syskonet? Kände jag glädje för bebisen så sörjde jag inte Melvin. Sörjde jag Melvin då kunde jag ju inte vara hlad för lillebror. Svårt att förklara.

    Idag är storasyster 6 år och lillebror 2 år. Skulle gärna skaffa ett syskon till men jag vågar inte. Vågar inte riskera att uppleva samma helvete igen.

    Kramar Emma

stats