Föll ner i en liten svacka i känslorna igår som ligger i än idag.
Saknar min son något helt otroligt! Och tankarna kring att hand första födelsedag och dödsdag kommer med stormande fart skrämmer mig.
Verkligheten tar ikapp. Jag borde haft en liten kille som kunde gå här hemma, som kunde ropa efter mamma, som skratta när han va glad och grät när något i passande.
Men hemma är det tyst… Inga ljud av ett litet barn finns….
Känns så jävla orättvist ärligt talat. Inte bara för oss som lämnades i detta, men även för Milton som aldrig fick en chans till ett liv med en familj som älskar honom något innerligt!!
Saga pratar om honom hela tiden verkligen, det trodde jag inte när allt hände. Trodde han skulle vara bortglömd av henne och alla andra. Men han finns där, dagligen, varje minut, varje sekund finns han i någons tanke vilket känns bra.
Imorse vid frukosten sa Saga ”tänker ni inte på Milton nu också”. Jo Saga, dygnet runt ville jag skrika!
Svider i hela kroppen
<3 Kram till er och fina fina lilla Milton. Tänker ofta på er och eran pojk och kikar ofta in här på bloggen. Och med det vill jag bara säga att även folk som inte känner eller har träffat er kommer ihåg Milton, han kommer inte glömmas bort, han kommer alltid att finnas.
Hej
Det göt så ont i mitt hjärta när jag läser nät du skrivet om din pojke
Men tänk så här snart har du en pojke i din famn du måste leva vidare och tror inte att jag inte förstår dig men jag förstår och jag vet hur det känns för jag gick samma som du för några år sen
Ha en bra god nytt åt kram