Nu har jag gjort det igen…. Ljugit.
Eller Ljugit vet jag inte om jag ens vill kalla det, ändrat sanningen helt klart.
Sitter på tåget påväg från sthlm hem och möts av ett superhärligt par med en nyfödd flicka som sitter mitt emot och vi börjar prata. Men några timmar framför oss vet jag att frågan om jag har fler barn kommer komma upp med troligt. Jag har ju lovat mig att aldrig säga nej… Att jag bara har Colin, för det hade jag ångrar så otroligt efter. Men ibland får jag panik… Speciellt när personen som frågar har ett så litet barn själv…. Så jag ljög. Milton levde.
Jag hade två levande barn och min bonusdotter saga och livet hemma va kaos som förväntat… Det är det ju mu med fast Milton är död…. Men jag fixade inte att säga det idag. Jag orkade inte idag. Det har vart mycket tankar om honom senaste dagarna och jag ville inte skrämma upp dom… Motsägelsefullt… ABSOLUT, då jag förespråkar att prata om det. Men idag va bara en sån dag…
Jag ångrade mig ungefär lika snabbt när frågor kom om honom. Eftersom han levt så kunde jag svara ärligt på några, men vissa blev undantryckta. Jag pratade mest om Saga och Colin.
På ett sätt va det skönt att för en sekund kanske bara vara som vilken tvåbarnsmamma som helst… Och inte va den personen som redan vid 23 års ålder behövt begrava sitt barn, men samtidigt ville jag bara säga för det är viktigt att uppmärksamma att det ibland händer, mer än va det borde.
Kanske ni, det söta ”tyska” paret sitter och läser det här något gång, och i så fall ber jag om ursäkt att jag ljög… Förhoppningsvis förstår ni mig på något sätt. Jag ville inte skrämma er ju när ni va så nya, ”nervösa” som förstagångsföräldrar, och sådär nylyckliga man bara kan va första gången. Ta hand om varandra och njut! Tack för trevligt sällskap
Fina du, där och då var det det rätta att säga för din del. Det är fel att säga att du ljög. Du sa inte hela sanningen bara, och det är inte hela världen. Det är fullt förståeligt!
Jag tänkte när jag läste ditt inlägg att; wow sån styrka. För jag ser det så här, att du undvara det här paret ännu mer oro och funderingar än nödvändigt och det är väldigt fint gjort av dig! Trots din olyckliga erfarenhet så tänker du på andra.
Samtidigt hade det nog varit jobbigt att börja prata om Milton på tåget- ifall du skulle bli ledsen eller så.. Då hade resan nog blivit jobbigare.
Kanske har jag fel men jag menar iaf att du ska inte ha dåligt samvete för detta. Tror det paret hade förstått dig om dem fick veta sanningen, med all säkerhet. Och du är ju tvåbarnsmamma, Milton är ju med dig varje dag tills ni möts igen!
Tyvärr mår du säkert inte bättre av min kommentar men du har iaf berört mig med din historia och även med din fortsatta resa framåt.
Kram på dig! /Malmötjej