natasha green

Änglamamma & mamma

Annons

Ängeln Harry 

Hej. Mitt namn är Natali jag är 26 år och bor med min jämngamla sambo Christoffer i en lägenhet i Karlstad. Vi Jobbar båda två inom sociala yrken, Jag som Florist och Christoffer inom kollektivtrafiken. 

Jag har längtat efter barn i flera år och vi kände båda två att vi var redo att bilda familj nu. 

Fredagen den 13 maj 2016 började jag morgonen med att ta ett graviditets test. Kände att jag ville veta med säkerhet om jag var gravid eller inte innan vi skulle åka till Prag två dagar senare. Vi skulle dit med våra föräldrar och syskon på mat och öl semester. När jag gjorde testet blev jag super nervös och vågade inte riktigt titta på sticka för tänk om det skulle vara så att jag faktiskt var gravid. Efter någon minut så vågade jag äntligen titta och det var positivt. Jag hade ett litet frö i min mage. Pulsen gick upp i 110 och jag sprang in i sovrummet och skulle väcka Christoffer för att berätta att han skulle bli pappa. Vi blev båda två överlyckliga och började gråta. Det var så mycket känslor på en och samma gång.


Graviditeten var till en början väldigt enkel och helt underbar, mådde inte illa och hade inga krämpor så märkte knappt utav att jag var gravid. Min mage var den första som avslöjade det, började synas redan i v.8 så folk i vår omgvning fick det berättat ganska tidigt för sig. 


I v.13 var vi på det första ultraljudet för att se att allt såg bra ut och va många barn det skulle vara i magen. Allt var toppen och de låg en liten livlig krabat där inne. Det var inte förens på ultraljudet som vi förstod att det var på riktigt. Vi skulle bli föräldrar. Sedan var det rutinultraljudet i v 19 och där såg allt bra ut och vi var överlyckliga när vi fick se den lilla krabaten igen. Vi fick BF fredagen den 13 januari 2017. Vi valde att inte ta reda på könet då vi ville ha en extra spänning. Vi bollade namn fram och tillbaka och kom tillslut fram till både ett pojknamn och ett flicknamn. 

Då jag hade moderkakan i framvägg så tog det tid innan vi kände de första rörelserna och sparkarna, kommer inte ihåg exakt när jag kände det första gången och eftersom det var min första graviditet så vet man inte riktigt vad man ska känna heller. I v.25 fick vi höra hjärtljuden för första gången, Lyckan som syntes i ansiktet på Christoffer var det vackraste jag sett. Resten utav graviditeten var bra, blev väldigt stor och gick upp mycket i vikt. Fick en jobbig foglossning och med mitt arbete så funkade inte min tunga kropp så bra så jag blev sjukskriven från November och skulle gå hemma och förbereda inför bebis hemkomst. Vi fick gå på ett extra ultraljud i v.37 för att se om Bebis hade vänt sig åt rätt håll och hur mycket fostervatten jag hade.  Allt såg bra ut, bebis låg rätt men jag hade lite mer än normalmängd fostervatten, det var inget som var någon fara det konstaterades bara att de var mycket vätska och inte jättestor bebis.


På slutet var vi hos BM på besök en gång i veckan för att kolla blodtrycket osv, jag hade svullnat upp så i händer, fötter och ansikte så hon var rädd att jag skulle få havandeskapsförgiftning. Måndagen den 9 Januari hade vi vårt sista besök hos barnmorskan allt såg bra ut då och vi gick bara och väntade på att bebis skulle bestämma sig för att komma ut. Fredag och BF dagen kom men ingenting hände. På lördag kväll när jag skulle sova var det helt omöjligt att komma till ro. Bebis hade party i magen, mer än vanligt. Det kändes som att den snurrade 30 varv runt, runt innan det blev lugnt och jag kunde somna. 


På söndagen 15 Januari var Christoffer på jobbet och jag följde med min mamma och hälsade på mormor. Kände mig ganska utvilad den här dagen för istället för att ha vaknat en gång i timmen på natten så hade jag nog fått sova i ca 2-3 timmar utan uppvak.  Vi stod ute i Mormors trädgård och tog förhoppningsvis den sista bilden på magen. 

När jag kom hem tidig kväll så tänkte jag efter när jag hade känt bebis sparkat sist och kom inte ihåg om jag hade känt något alls den dagen. Sa det till Christoffer och vi försökte få igång bebis. Ligga på sidan, dricka kallt, dricka sött, skaka om magen lite grann men ingenting hjälpte. Jag ringde till förlossningen och berättade hur det låg till. Att jag inte hade känt något speciellt sen kvällen innan när det var mycket mer liv än det brukade. BM jag pratade med sa att vi skulle komma in och kolla läget. 


När vi kom in till förlossningen strax efter 21 så blev vi mottagna av samma BM jag hade pratat med i telefon, hon följde med oss in i ett undersökningsrum och berömde min fina mage. Hon tog fram en sån där grej för att lyssna på hjärtat. Hon drog den fram och tillbaka över magen men det bara brusade. Tillslut så reste hon sig och sa att hon skulle hämta en läkare som kunde kolla med ultraljud. De kom tillbaka väldigt snabbt med ett bärbart ultraljud och han letade länge efter hjärtat. Läkaren var så tyst. Jag förstod att det var något fel, kollade på Christoffer och det rann tårar från båda våra kinder. Läkaren mummlade något till BM som jag inte uppfattade och så gick han ut ur rummet. BM vände sig till oss och sa att Läkaren inte kunde hitta något hjärta som slog så som det ser ut nu har det värsta som kan hända HÄNT. Läkaren hade gått och startat upp den stora ultraljudsmaskinen inne på avdelningen bredvid så BM följde oss dit så de skulle kolla ordentligt med den maskinen. 

Det kändes som vi låg i det rummet i evigheter. Jag klarade inte utav att titta på skärmen. Läkaren vände sig emot oss och sa ”Jag beklagar”. BM fick återigen upprepa de grymmaste vi någonsin hört. ”Vi hittar inget hjärta som slår, Bebis lever inte längre”. 

Jag ville bara skrika rakt ut men fick inte fram ett ljud. Tårarna rann oavbrutet på oss båda två och vi skakade som asplöv, personalen fick hålla i oss. 

Vi fick komma in på ett dubbelrum på förlossningen i väntan på jourhavande läkaren (behövs tydligen två läkare som konstaterar i en sån här situation) Han kom snabbt och kollade med ultraljud igen. Beklagade och lämnade oss med Barnmorskorna, det hade kommit in två till i rummet. 


Vi fick bli kvar på förlossningen, vi fick ha det rummet och ett badrum för oss själva. Vi ringde våra mammor som fick ringa runt till våra syskon för att berätta vad som hade hänt. 

Vi blev lämnade ifred på rummet och skulle ringa på personal som kom direkt om det var något. Den natten sov vi ingenting, grät och kramades hela natten. 

Måndag morgon 16 Januari fick vi besök utav en läkare direkt på morgonen som kom med massa information om att de vill göra allt för att ta reda på vad som har hänt. Vi fick där och då ta beslut om  vi ville ha en obduktion av vårt ofödda barn. Vi kördes iväg för att ta fostervattensprov vilket de knappt kunde ta för helt plötsligt hade jag inget fostervatten kvar. Från att ha haft mer än normalt någon vecka tidigare till att inte ha något kvar. (utan vattenavgång)

Efter detta blev jag undersökt för att de skulle se vilken igångsättningsmetod som skulle sättas in, för bebis måste ut och den vanliga vägen. Det var aldrig prat på ett snitt för enligt läkaren, barnmorskorna och kuratorn som pratade med oss så är det bäst med en vaginal förlossning både fysiskt och psykiskt.


Jag fick en tablett som löstes upp i vatten för att bli igångsatt. Skulle få denna varannan timme i max 8 doser. Fick den första dosen kl 13. Det var en lång dag med väntan, vi försökte vila så mycket vi kunde. Kuratorn var hos oss, och personalen på förlossningen var guld värda och gav oss allt vi behövde. Mina föräldrar kom och lämnade kläder till oss och kramade om oss. 

Sammandragningarna blev kraftigare och tätare men det var ingenting som gjorde ont. När jag fick dos 6 så fick jag även en spruta med morfin för att jag skulle kunna slappna av och få sova lite. Jag dåsade till lite och vaknade av min första värk kl 02.30 på natten. Det gjorde så ont och kom från ingenstans med inga mellanrum alls. Fick ingen vila och kunde knappt få luft kändes det som. Fick direkt åka in till en förlossningssal för  jag var öppen 4 cm. Besparar er informationen om förlossningen men den gick bra, smidigt och fort. Kl 05.22 Tisdagen den 17 Januari 2017  inte ens tre timmar från den första värken kom den vackraste pojke vi skådat till världen. Vår alldeles underbara helt perfekta son – Harry. 

Det enda som var fel var att det var så tyst i rummet, han skrek inte för han lever inte. Det var så mycket känslor på en gång. En enorm kärlek till vår vackra son samtidigt som det var en enorm sorg för hans hjärta slår inte. 

Jag fick skickas till operation för att få ut moderkakan så Christoffer fick bli ensam med Harry.


När jag hade vaknat upp och fick komma tillbaka till mina grabbar så ringde vi direkt till våra familjer och bad dem komma in till förlossningen för att få träffa vår son. Vi hade en fin men sorglig stund tillsammans allihop. 

Vi fick ha Harry hos oss hela tiden, han fick en liten bädd med isklampar på insidorna som vi kunde lägga ner honom i för att han skulle bevaras så bra som möjligt. Vi tog massa bilder på honom och på oss tillsammans. 


Onsdagen den 18 Januari på em bestämde vi oss för att lämna rummet och förlossningen som hade varit vårt hem de senaste dagarna. Vi var tvungna att säga hejdå till Harry. Man ska inte behöva säga farväl till sitt barn. Det skriker inombords nu när jag sitter och skriver detta. Det gör så ont.

Det värsta jag har behövt gått igenom, det som skär mest i hjärtat nu efteråt är bilden utav när BM rullar iväg Harry i hans bädd och jag visste att det var sista gången vi fick se honom. 


När vi åkte från sjukhuset så spenderade vi de närmaste nätterna hos våra föräldrar och var nära familjen. Vi var inte redo att åka hem, där hemma väntade ett färdigt barnrum. Harrys rum.


När vi kom hem till lägenheten gjorde vi i ordning en minnes hörna på byrån i Harrys rum. Där är ljusen tända varje dag. Det tog ett tag innan vi orkade packa ner hans rum, det var som att ifall vi låter det vara kvar så har det inte hänt. 

De närmaste veckorna efter Harrys död och födelse, bara där är det så fel. Att dö innan man föds. Han fick aldrig en chans vår fina son. 


Vi fick börja planera inför vår sons begravning, vi gjorde allt själva utan att anlita en begravnings byrå. Jag fick hjälp med lite frågor vi hade från mina närmaste arbetskamrater på Fonus. Vi fick välja ut en plats på en kyrkogård där vi vill att vår son ska ligga, vi beställde en gravsten. Vi träffade en Borglig officiant som skulle hjälpa oss att hålla i cermonin, vi valde kapell, musik, dikter och hur vi skulle lägga upp det. 

Vi hade väldigt tät kontakt med vår kurator under tiden och fick hjälp med de frågor vi hade om detta och även alla frågor om sjukskrivning, föräldradagar, försäkringsbolag och papper hit och dit. Hon var guld värd under denna tid och även nu.

Hon hjälpte till och klä på Harry och lägga ner han i hans lilla kista när han kom tillbaka från obduktionen, då vi inte klarade av det själva. Hon besökte honom och beskrev för oss hur han såg ut och hur han låg, hur de hade lagt alla grejer vi ville ha med i kistan. Vi orkade inte. 


Begravningen hade vi när Harry var exakt en månad gammal, det var en fin men hemsk stund. Det blev som vi hade planerat och ville ha det. Den närmaste familjen var med, de som hade fått träffa Harry. 

Det var nu när begravningen var över som den värsta tiden började. När vi inte hade något att fokucera på längre. Nu har vi bara sorgen, längtan, saknaden och all kärlek kvar. 


Det var även här som de flesta runt om oss trodde att vi har ”gått” vidare och ska vara som vanligt igen. Men när man förlorar sitt barn så blir man aldrig som förr. Man är en helt annan människa. 

Våra vänner var stöttande, jag önskar bara att man kunde fått mer frågor om Harry. Så man fick prata om det finaste man har skapat. För vi är två stolta föräldrar till en underbar son, det är bara det att vi inte får se honom växa upp.


Christoffers sjukskrivning tog slut och mina föräldradagar jag fick tog slut så för att vi skulle få någon slags inkomst så fick vi börja återgå till arbetet i mitten på Mars. Det var med blandade känslor vi gjorde det. Det skulle bli lite skönt att få komma iväg och tänka på något annat i några timmar samtidigt som det var så fel för jag skulle inte jobba nu. Jag skulle vara hemma och snosa bebis, ta långa vagnpromenader och mysa med de andra mammorna i föräldragruppen.


Tillbaka på jobbet fick jag mycket frågor då kunder hade sett mig stå där och växa. Jag övade in en fras som funkade för både mig och kunderna. ”Jag fick en son men han dog tyvärr i magen så han är inte hos oss. Men det känns skönt att få komma tillbaka till arbetet och tänka på lite annat i några timmar” då fick de reda på vad som hade hänt, kunde beklaga och så gick vi vidare. 


Vi har varit hos läkaren och fått svar på alla prover och obduktionen, ingenting är fel på mig eller Christoffer och inte på Harry heller. Dödsorsaken var syrebrist då han har trasslat in sig i navelsträngen och försökt komma loss. Nu i efterhand så förstår jag att det var de han försökte med på lördagen 14 januari när han hade ett väldans liv i magen. Han gjorde det bara värre och tillslut så fick han inget syre och somnade in på den tryggaste platsen, i mammas mage. Vi hade bara ren och skär otur.


När jag sitter och skriver det här idag så har det bara gått 4 månader sedan Harry föddes. Det är så tufft, och de här är något vi kommer få leva med resten av våra liv. Ett liv utan vår älskade son.

Den värsta chocken har lagt sig och vi har börjat inse att Harry är borta på riktigt, att vi aldrig kommer att få se honom igen. Det skär i hjärtat och går inte att förstå. 

Det enda vi båda tänker på är att vi vill ge Harry ett syskon, att han ska få bli storebror. Det känns så konstigt att säga det bara, känns som vi är elaka mot Harrys minne om vi skulle skaffa ett syskon så tätt inpå. Men samtidigt så är barnlängtan större än någonsin, vi vill vara föräldrar även i praktiken. Vi gick igenom en hel graviditet, 40 veckor av väntan, längtan och förväntningar om hur livet skulle bli. Vi har så mycket kärlek som vi vill ge Harry men all den här kärleken har ingenstans att ta vägen nu.

En framtida graviditet är otroligt skrämmande, men längtan efter barn är större. Vi kommer få all möjlig tänkbar hjälp ifrån vården i en kommande graviditet. 

Vi är föräldrar men det är det ingen som ser.

Jag vill bara uppmana alla gravida mammor att vara uppmärksamma på fosterrörelser och minsta lilla avvikelse – TVEKA INTE att höra av er till förlossningen. Hellre att ni kollar en gång för mycket. 


Kram från Natali änglamamma till Harry

instagram: natalipoggel

Annons
Kommentera (4)

Kommentera

  1. Rebecka

    Beklagar verkligen sorgen
    Har varit med om precis samma sak.
    24 december 2016 förlöste jag våran avlidna dotter 😢 Det var syrebrist pga av navelsträngen på henne åxå..

  2. Elin

    Så sorgligt o tragiskt. Stor kram Harry är med er alltid. Han kommer välja ut ett lilla syskon åt honom ner till er på jorden vill jag tänka. Kram

  3. Susann

    Så fruktansvärt sorgligt o läsa 😥 Känner igen dina tankar ang syskon, att det känns som man sviker sitt änglabarn genom att försöka på nytt men som du känner kände jag med, längtan efter att ett barn i mina armar va större efter vår ängel, jag kände mej halv/tom utan min mage/utan barn (vår son föddes i v 24 o klarade sig bara 35 tim) o ville inget ehellre än att få bli gravid igen. O det blev jag 4 mån efter vår ängel kom.

    Önskar er all lycka i er nästa graviditet 💖
    Kram

Se fler...

Pixie cut

Short hair don’t care eller ?

Nja inte riktigt, jag bryr mig egentligen mycket… det känns hemskt att klippa av håret. Men det behövdes!

Efter depression, barn och alldeles för många experiment med hårfärger så gav mitt hår upp. Det var torrt, gick sönder när jag plattade eller borsta, gick knappt att reda ut ens.
Så jag tog stoltheten åt sidan och gick till frisören . Bad om att behålla längden i luggen som gott vi kunde men av med allt i nacken och bakhuvudet i princip.

Nu får det växa ut och jag ska inte färga håret alls längre. Som mest lägga i en vårdande toning för att fräscha till min egna färg. men nu ska mitt egna få träda fram och bli långt och friskt! det kommer säkert sluta med att jag köper löshår , men men …. nu över sommaren får det vara kort. Skönt att slippa värmen i nacken faktiskt, och att fixa tar 5 min istället för 30 . Tummen upp för det!

 

 

Annons
Kommentera (1)

Kommentera

Se fler...

Ängeln Emilia

Hej, Lina heter jag och jag tänkte berätta om dagen då min dotter dog och dagarna därefter.
Texten nedan skrev jag några dagar efter att hon dog.
”Måndagen den 2/3 började som vanligt med att jag klev upp på morgonen för att gå till barnmorskan. Jag kom dit och vi tog blodprov och gjorde allt man gör under ett besök hos sin bm.
Jag var då i v35+3 och vi mätte magen och lyssnade på bebisens hjärtljud.
Allt såg bra ut och jag gick glatt därifrån för att åka till mamma. Vi skulle umgås lite på dagen och bara ta det lugnt. Vi tittade på ”Judy´s Domstol” och kände lite på magen. Ovanligt lugn och stilla var den, ingen fara tänkte vi, bebis sover nog bara.
Jag och mamma skulle köra över barnvagnen hem till oss också samt lämna bebiskorgen till farmor så att hon kunde sy lite till den. På vägen till farmor så passade vi på att köpa bilbarnstol och skötväska, det är ju skönt att ha det mesta klart. Det är ju ändå så nära nu tänkte vi.
Lämnade korgen till farmor och åkte hem för att ställa in vagnen osv i förrådet. Denna dagen hade jag ju väntat på så himla länge. Äntligen fanns vagnen i närheten. Bebisens ”borg”, bebisens trygghet.
Mamma sa hej då till oss och jag och J gick upp och jag visade han vad vi hade köpt. Självklart underskattar man sin man så jag förklarade exakt vad alla fack var till för osv.
Magen var fortfarande lugn och jag började bli lite orolig.
Har man tidigare haft en extremt rörlig bebis i magen så, för första gången det verkligen blev stilla så blev jag hur orolig som hellst.
Tänkte en del på stillheten och gick och la mig. Det kommer ju en dag i morgon också.
Sov inte alls bra den natten, vaknade vid ett tillfälle av att jag hade jätte ont i ryggen/svanken och det var svårt att somna om.
Vaknade 08:30 dagen därpå, tisdag, och la mig i soffan för att titta på barnprogram och äta lite frukost.
Mådde dåligt under hela dagen pga smärta i ryggen. Hade ingen annan tanke än att det bara var vanlig ryggvärk.
Magen var fortfarande stilla.
Jag ringde flera samtal till min mamma och berättade att jag faktiskt började bli orolig nu för att jag inte hade kännt bebisen på snart 1dygn.
Vi kom fram till att jag skulle ringa SÖS när pappa hade kommit hem till oss. Han och hans morbror var på väg till oss för att fika så, tur det, vi passade på att få skjuts.
Innan vi åkte ringde jag SÖS förlossning och förklarade situationen. De bad mig att åka in direkt så att vi fick kolla hur det låg till med bebis så, vi åkte.
Ringer på klockan till förlossningen, en tjej kommer och öppnar och visar oss till ett rum.
Rum nr 1.
Efter en stund kommer en barnmorskestuderande tjej in med ett CTG så att vi skulle kunna lyssna på bebis hjärta.
Det vi hörde var … min puls.
Hon förklarade att hon inte förstod vad de var för fel på maskinen och gick för att hämta en kollega,
men även hon hörde också bara min puls.
Ytterliggare en kvinna kommer in med ultraljudsmaskinen och börjar titta. Eftersom att jag vet vad jag skulle se om jag tittade på ultraljudet så valde jag att inte titta. Efter en stund så frågar jag om de inte ser något och svaret blev nej.
Vårat älskade barn hade dött i magen.
Första reaktionen var: ”SKÄR UPP MIG OCH TA BORT DET!!!” och tårarna sprutade. Är så tacksam att både mamma och J var med. Utan dem hade jag aldrig klarat detta.
Sköterskorna tog en massa prover och berättade att ”imorgon onsdag 4/3 kommer ni tillbaka och du blir igångsatt”. Jag valde ju faktiskt att åka hem och sova på sömntablett, jag ville bara hem till hunden. Det var skönt att få komma hem. Visst, sov nästan ingenting men … vi var iaf hemma!
Upp på morgonen 4/3, mamma kom till oss lite tidigare och åt frukost. Jag hoppade in i duschen.
I duschen bröt jag ihop totalt. Att känna och se den vackraste magen men tyvärr med ett förlorat barn i, det är det svåraste jag någonsin gjort. Den smärtan går inte att jämföra med någonting i hela världen. Man kan inte ens föreställa sig hur det känns. Det går bara inte!
Efter duschen så klädde jag på mig, såg till att min väska var klar och att vi hade med oss saker att fördriva dagen med.
Bebis kläderna var med samt gosedjuret, det var väl det viktigaste!!
Dagarna på förlossningen är mest ett enda stort suddigt minne men, jag skall försöka skriva med hjälp av J och mamma.
Inte suddigt för att jag ”inte var med” utan för att, det var bara så mycket.
Så många man skulle träffa, så mycket och tänka på, planerna inför framtiden, hur gör man i situationen osv osv.
Kom iaf in på förlossningen där jag bröt ihop igen. Hur kul är det att ligga där med andra mammor som ska föda sitt barn och den dagen blir den lyckligaste i hela sitt liv?
Visst, den dagen för mig var den lyckligaste i mitt liv för jag födde vårat barn men samtidigt så var det den hemskaste dagen eftersom att bebis inte levde. Så svår känsla!
Inne på rummet så gjorde vi oss relativt hemma stadda. Jag känner mig inte obekväm på sjukhus oavsett situation så, det kändes ”bra” att vara där.
Tiden gick och de tog blodprover, jag fick prata med en kurator vid namn Margareta.
De tog fostervattenprov också för att sedan kunna kolla om det var något i det osv. Det var rätt obehagligt. Nålen var ju inte liten heller. Tur kan jag säga att jag inte såg den innan, då hade jag sagt upp mig och gått hem. Den känslan kom över mig ett antal gånger. Att vilja lämna sin egna kropp för ett tag för att slippa känna smärtan. Inte den fysiska smärtan utan den psykiska.
Efter att de hade tagit provet så tänkte hon att det är lika bra att känna om jag var öppen eftersom att jag hade ont i ryggen och sammandragningar i livmodern konstant.
Det visade sig att jag var öppen iaf 1,5cm och läkaren tog hål på hinnan. Vattnet rann ut, inte var det lite heller. Blev lite förvånad när jag skulle gå på toaletten. Var det verkligen jag som kissade så mycket eller var det vattnet? Det var ju vattnet.
Jag fick värktabletter och sedan tog vi en promenad ner till kafeterian.
Där gick vi. Vi mötte ju självklart gravida kvinnor och det var jobbigt. Själv så gick man runt med en monsterbinda mellan benen för att det kom så mycket vatten.
Gick tillbaka till avdelningen där jag började få ännu mera sammandragningar. Det var ingenting jag tyckte gjorde ont så, vi bara väntade ut tiden.
Det underligaste är att mitt i allt det sorgliga så hade vi det rätt roligt där inne i vårat lilla rum. Det fanns utrymme till att både skratta och gråta. Vi diskuterade mycket runt i kring det som skulle ske och det var ingen tryckt känsla. Tror att det var bra faktiskt, för oss alla.
Jo efter en stund så började vi prata om detta med att bajsa under förlossningen. Jag är ju som jag är så jag fick lavemang. Inte för att det gav någon direkt effekt men det var ju lika bra att pröva.
Efter lavemanget så satte de in värkstimulerande dropp. De börjar alltid med 15ml/ timmen.
Byte av barnmorska, nu hade jag en som hette Åsa. Hon är den enda jag kommer ihåg. Hon är den enda som verkligen fick en plats i våra hjärtan. Hon var den enda utav alla barnmorskor som verkligen var ett stöd.
Även fast jag hade värkstimulerande dropp så kände jag ingenting men vi satte in EDA kateter iaf men utan att aktivera den. Jag ville fortfarande känna att var med.
Tiden gick och de ökade droppet men jag kände fortfarande ingenting. Nu var det uppe i över 60ml/timmen.
2cm öppen.
Jag låg och sov.
4cm öppen.
Åsa kommer in och frågar om jag känner något men icke. Droppet var nu på 105ml/ timmen.
Barnmorskan hinner inte mer än att gå ut ifrån rummet då jag vaknar till av att det ”började göra jävligt ont neråt”. Använde lustgasen och den var verkligen till hjälp eftersom jag fortfarande valt att inte ha hög dos på EDA´n. jag fick ju välja själv när jag ville öka dosen men det gjorde jag inte så många gånger. Lustgasen gjorde sitt.
Passade på att kolla om jag hade öppnat mig mer nu och det hade jag.
8cm öppen var jag kl 20:55 och jag kände mig nöjd med smärtlindringen.
Det började gå upp för mig att jag faktiskt skall föda barn. Vårt älskade barn. Tyvärr inte vid liv. Smärtan går fortfarande inte att beskriva. Jag skulle aldrig kunna önska någon annan detta. Det är helt orättvist och oförståligt.
Klockan blev 21:30 och krystvärkarna satte igång.
Bad Åsa säga till mig när det var dags att krysta, blev lättare då. Lättare på något sätt att finna motivationen till att krysta. Motivationen som är självklar när man skall föda sitt barn, sitt levande barn.
Klockan var 21:30 när allt startade och 21:59, 29min senare föddes våran lilla Emilia.
Den underbaraste, vackraste flicka. Våran flicka. Bara våran Emilia.
Hon var 49cm lång och vägde 2760g. Fötterna var fortfarande rätt stora. De hade vuxit en del sedan vi mätte de sist och nu var de 7,5cm långa.
Lång och smal tjej fick vi, något helt annat än vad vi trodde. Vi hade ju fått för oss att det var en liten tjockis där inne men icke.
Hon var så vacker.
Både mammas och pappas läppar, gosiga kinder och min näsa.
Klart att hon var rödhårig också. Krusigt långt hår hade hon. Det var över 1cm på sidorna och i nacken.
Våran älskade.
Efter att hon hade kommit ut klädde vi på henne.
Hon var hur fin som hellst i sina första kläder, Ko dressen jag köpt för ett tag sen. Sedan höll jag henne båda två. Jag hade önskat att jag slapp släppa taget över huvudtaget men det måste man.
Att få pussa på våran lilla tjej och hålla i henne, röra henne, hålla henne i handen, prata med henne var nog det finaste och svåraste jag någonsin gjort.
Vi älskar dig.
Det enda som fattades just där i det ögonblicket var ett andetag ifrån henne. Att hon skulle öppnat ögonen och tittat på oss. Hennes föräldrar.
Jag vet att vi hade blivit världens bästa föräldrar eller snarare så är vi det för hon är fortfarande vårat barn. Våran lilla tjej.
Jo, vi pratade med Åsa om orsaken till att detta hade skett osv. Det finns ju ingen vettig förklaring alls men hon förklarade att fostervattnet hade varit lite illaluktande.
Det kan ha berott på en infektion eller liknande. Vi hoppas faktiskt att det var så för det är mer en orsak än att det inte var något fel alls.
Moderkakan kom ut nästan direkt efter att lilltjejen kommit ut så, det gick snabbt och relativt smärtfritt.
Jag sprack inte heller, jätte skönt.
Upp efter en stund och kissade vilket gick jätte bra. Visst kände jag i kroppen att jag hade fött barn precis men så himla jobbigt var det inte.
Det jobbigaste som sagt var att vårat älskade barn inte lever.
Vi bestämde att vi båda ville försöka sova den natten så vi bad sköterskorna att ta våran älskade dotter.
Fick byta rum också efter att vi sagt god natt till Emilia.
Rummet var stort med både toalett och dusch, lamporna var släckta och det enda som lyste var 4 ljus i fönstret. Det var så fint.
Bara Emilia fattades.
Jag bestämde mig för att ta en dusch och duscha av mig det mesta. Inte för att jag var spec smuttsig utan för att duscha av mig allt annat. Känna en del av smärtan rinna av mig.
Bröt ihop i duschen igen. Denna gången stod jag ju faktiskt där utan mage, utan mitt barn, utan lyckokänslor. Nu var jag bara fylld med tomhet. Ren och skär tomhet.
Visst var jag fylld med kärlek. Kärleken till Jimmy och vårat gemensamma barn, men känslan av att hon inte finns ibland oss … det gör mig
Det går inte att beskriva.
Efter duschen iaf så kom nattsköterskan in och tog bort all tejp och sådant ifrån min rygg. Jag fick alvedon och sömntablett så att jag skulle kunna slappna av.
Det gick nästan fortare om man gick ut i korridoren och tog tag i någon och sa vad man ville ha. Ringde man på klockan så tog det längre tid.
Sköterskan jag / vi hade på natten borde byta jobb. Hon verkade inte gilla att vara där plus att det kändes som att hon blev besvärad över att jag ville ha alvedon osv. Hon hade nog hellre velat sitta i en soffa med en kopp kaffe. Inte alls som Åsa. Den snällaste av allihopa. Vi är otroligt tacksamma för att få haft henne som barnmorska. All tid hon gav oss, all tid hon spenderade med oss, det är obeskrivligt. Hon var verkligen värd rosen hon fick av oss.
Vi somnade iaf och vaknade tidigt på torsdags morgonen (5/3).
Vaknade gråtandes som morgonen innan. Det kommer jag nog göra ett tag. Man vaknar upp till en verklighet där man inte vill befinna sig, den verkligheten man hellst av allt skulle vilja radera ur minnet för gott.
Frukost fick vi, den var väl inte så spec god men, klart vi åt.
Pappas fru Gunilla som jobbar uppe på Amningsmottagningen kom ner till oss för att prata lite osv. Det var skönt att få lite sällskap på morgonen.
Samtidigt så fick jag tabletter mot amningen, så att mjölken skulle sluta produceras. Skönt att man fick de så tidigt så man slipper allt vad spännda bröst heter osv.
Gunilla stannade ett tag och sedan gick hon upp till sitt jobb.
Efter att Gunilla hade gått så bad jag om att få träffa Emilia.
Sköterskan kom in med Emilia och jag tog upp henne i min famn och satte mig i sängen. Mitt hjärta. Vårt älskade barn.
Jag vet inte hur jag ska förklara men jag kände hennes närvaro när jag höll i henne. Talade om för henne hur mycket jag älskade henne och hur ledsen jag var för att det hade blivit så här. Satt och tittade på henne bara, långa stunder, hon är ju så vacker. Det blev mycket pussar och gosningar med hennes händer. Fixa kläderna vid ett antal tillfällen också, våran tjej var ju rätt smärt så, kläderna var ju lite stora.
Skulle jag bestämma skulle jag aldrig lämna henne men jag visste att besök var på väg så jag pratade med sköterskan om att lämna henne tills det var dags att ses igen.
Sa ytterliggare tusen gånger hur älskad hon var sedan pussade jag henne och la ner henne i sin korg.
Att se henne rullas iväg, det är så …. smärtsamt.
Mamma kom och vi pratade lite samt tittade på alla bilder som mamma hade framkallat från dagen innan.
Bilderna som jag nu inte släpper ifrån mig. Bilderna som jag nu tittar på varje morgon när jag vaknar och varje kväll innan jag somnar.
Älskade barn.
Vi hade fått en tid till att träffa en diakon i sjukhuskyrkan. Margit hette hon.
På vägen ner dit så träffade vi en doktor. Tydligen hon som hade tagit fostervattensprovet i magen på mig. Jag kände inte alls igen henne.
Min reaktion när min mamma frågade om jag kände igen henne var ungefär: ”Nej det gör jag inte, kan vi gå vidare nu?!”
Mötet på 1timme gick rätt fort. Vi pratade om känslor och mycket om hur vi vill att begravningen skall se ut. Vi hade kommit så långt iaf i tankarna att hon skall ligga i kista under begravningen som skall vara för oss närmaste. Sen om resten av släkt osv vill komma så får de göra de efter. Jag vill kunna välja om jag vill åka därifrån innan bara. Vill kanske inte träffa alla.
Efter begravningen skall hon kremeras. Hon ska få en gravsten. Den finaste gravstenen av alla.
Bestämde att vi skulle ses igen på måndagen den 9/3. Egentligen är det för att prata lite runt i kring begravningen osv men också för att vi skall träffa Emilia. Hålla i henne och ge henne den kärlek vi kan. Älskade.
Tände ett ljus för henne innan vi lämnade kyrkan och promenerade vidare till apoteket.
Monsterbindorna behövdes ju inhandlas oavsett.
Gick sedan tillbaka till vårat rum på förlossningen för att kuratorn skulle komma vid 13:15. Hon kom och vi satt och pratade om lite allt möjligt. Fick en ny tid hos henne så skall tillbaka och träffa henne efter att jag träffat diakonen på måndag. Åsa sa att hon skulle träffa oss då också så, jag hoppas hon inte är upptagen då. Stödet ifrån henne ger/gav oss nog alla kraft.
Kuratorn gick och in kom en läkare som började prata om sjukskrivning osv. Det är så jävligt att jag får vara hemma 1månad men att försäkringskassan ”kan gå med på att jag får vara hemma 2”.
Tror de att på 2månader så läker såret efter vårat förlorade barn?
De sitter där och anser en massa saker men sen om de själva skulle hamna i situationen så skulle de säkert sjukskriva sig längre för att de kommer också förstå att 2månader inte räcker. Blir bara så sur och ledsen. Jag som jobbar med små barn, ska jag behöva gå tillbaka och känna att, vårat barn kunde vara i samma ålder om några månader?
Det är sjukt.
Läkaren skrev också ut sömntabletter till mig samt värktabletter.
Inget utav de kan döva min sorg men de hjälper mig att somna iaf. Just nu vågar jag inte somna utan de heller för jag är så otroligt rädd att jag skall drömma mardrömmar. Jag vill inte ens drömma, ingenting, önskar man kunde sova utan att drömma men, det går ju tyvärr inte.
Läkaren som jag sen ska på återbesök hos gick och vi började känna att vi faktiskt vill åka hem. Vi bad sköterskan att hämta våran dotter sista gången innan vi skulle åka hem. Jag sprang in på toaletten och borstade tänderna och hörde att de kom inrullande med henne. Det kändes så naturligt på något sätt. Där kom våran dotter in till oss. Även mormor Monica var där.
Jag tog upp henne i min famn och satte mig i sängen och tittade på henne.
Mamma fotograferade oss och mitt i denna sorg fick jag fram ett leende. Leendet som bevisade att jag verkligen är glad över våran dotter. Stoltheten. För det är vi, vi är verkligen hur stolta som hellst av att vara föräldrar till den finaste ängeln.
Vi gick in med henne till besöksrummet, kunde vara fint att ha några foton på oss i en annan miljö än inne på rummet. Bilderna blev riktigt fina.
Vi båda pussade henne på kinden och kände att nu måste vi säga hej då så länge, vi ska ju trots allt komma tillbaka. Hon får snart träffa sina föräldrar igen.
Rättade till hennes kläder och lade ner henne i sin korg igen, pussade henne på handen och viskade att jag älskade henne.
Nu ville vi hem.
Vi plockade ihop alla saker, kramade de vi skulle krama och sökte kraften att kliva ut ifrån rummet. Nu var det dags att åka ifrån våran dotter som vi ändå ska återse om någon dag men, man behöver kraften.
Det gäller att vara rätt stark. Inte stark så som i att ”nu ska jag inte gråta” utan stark för att våga ta steget utifrån den lilla tryggheten och alla människor som fanns där för oss mitt i allt.
Kom ner till garaget där bilen stod och där stog vi. Det var inte som vi hade tänkt oss. Vi fick åka hem själva utan vårat älskade barn.
Alla saker som var tänkta till Emilia, Vi har bestämt att vi ska ha sakerna kvar ett tag och sedan när vi är mogna och färdiga med de så ska vi plocka ner det. Jag skall ta en dag när mamma är hemma. Sortera allt som antingen ska hem till henne och de som ska tillbaka till min morbror. Jag vill att när jag har sorterat klart och fixat att allt ska iväg direkt och inte stå ”klart att hämtas” i flera dagar. Blöjor och sådant användbart ska jag ge till 2mammor i min mamma grupp.
Det kanske låter snabbt men jag har planerat att gå dit på onsdag och berätta varför jag inte kommer fortsätta gå dit.
Berätta att jag födde Emilia.
Emilia som var 49cm lång och vägde 2760g.
Hennes fötter är fortfarande stora, nu 7,5cm långa.
Hon var så himla vacker.
Känns bra att ta steget att berätta för de så att alla där slipper fundera varför jag bara uteblivit.
Torsdagen tänkte jag också ”passa på” att åka till jobbet med mamma för att berätta. Får sms och de ringer nästan varje dag och undrar hur jag mår.
Jag svarar inte.
Vad skulle jag säga?!
Nej, jag väntar till torsdag.
Varför jag väljer att berätta för de som ändå är runt i kring mig är för att då kan jag sluta tänka på dom och bara fokusera på min familj.
Vi behöver tiden för varandra, tiden att tänka och fundera. Det är lättare att göra det när man kan koppla bort allt runt i kring.
Dagen gick och tillslut gick vi och la oss.
Jag tog min sömntablett för utan den vill jag inte somna.
Vi vaknade vid 10:30.
Båda hade somnat runt 00:00 så vi fick sova runt 10h vilket var mycket bra för oss båda.
Vi åt frukost tillsammans och så mycket mackor och yogurt har det nog aldrig gått åt tidigare. Vi var så hungriga.
1nästan hel yogurt gick åt, ½paket chrunchy müsli och ett helt paket med mackor.
Aldrig förr har frukost varit så gott.
Behövde komma hemifrån ett tag.
Kom hem till mamma och satte mig i köket. Micaela och Gurra skulle komma förbi en snabbis för att ge mig styrke kramar och de värmde. De fick se bilderna på våran vackraste.
Mitt i all sorg ser jag ändå ett ljus – våran dotter. Jag blir ju glad när jag tänker på henne samtidigt som jag blir tom. Men hon kommer bli världens finaste storasyster en dag, det vet jag.
Min bror kom även hem till mamma för att äta middag. Jag åt pajen som M och G hade med sig, hur god som hellst. Inte för att jag kände exakt vad den smakade med tanke på att tankarna vandrade iväg men jag vet att den var god för M kan verkligen laga mat.
Efter maten la jag mig i soffan och somnade. Sov jätte skönt faktiskt men vaknade efter ett tag och kände mig helt borta och extremt illamående.
Gick på toaletten och sedan in på rummet. Tog en sömntablett och la mig i sängen.
Mamma kom upp och vi satt och pratade ett bra tag. Hon visade mig kläderna hon hade köpt åt Emilia för hon visste trotts allt att vi skulle få en flicka.
Hur söta kläder som hellst och rosa var de också. De var så fina. Vek ner de fint i påsen igen för att vi skall kunna lägga ner det i ”spara” lådan. Allt ska nämligen sparas till det syskon som kommer att komma.
Tittade på bilderna på våran ängel och sedan somnade jag efter ett tag.
Vaknade mitt i natten av att jag hade drömt om henne, tårarna rann men jag somnade snabbt om igen. Hon finns alltid hos mig.
Klockan blev 9 på morgonen och jag vaknade av att jag behövde gå på toa. Gick upp och åt frukost och sedan skjutsade mamma hem mig. Vi gick in och så frågade mamma vad jag skulle göra när hon hade åkt.
”Jag tänkte väl vika in de rena kläderna och så, sen vet jag inte mer”. Hon frågade om jag ville ha hjälp och lite sällskap vilket jag självklart ville så, mamma satte igång med att diska och jag vek mina rena kläder. Det såg ut som jag vet inte vad här hemma innan. Visst att jag hade tänkt att skita i att städa osv för att just nu bryr jag mig verkligen inte men, det var skönt att få det lite rent och känslan av att vilja vara hemma blev starkare. Mamma åkte hem och jag öppnade garderoben. Plockade ner alla mammakläder i en kasse och ställde in den i den stora garderoben. Jag behöver inte de längre.
Att få göra en sak i taget är rätt skönt. Det har gått så fort det vet jag, för 3dagar sedan födde jag en flicka, nu står jag hemma och funderar över hur, var och när jag skall plocka bort allt.
Men vi gör det i våran takt.
En sak i taget.
Nu har vi gjort i ordning ett bord åt Emilia.
Ett jätte fint fotografi på henne som står emellan hennes gosedjur.
Framför står två ljus som skall tändas varje kväll.
Alla tankar går till henne.”
Emilia begravdes och jag valde en del utav en text jag skrev då.
”Hela cermonin vart jätte fin och minnesvärd och den vart faktiskt perfekt.
Efter cermonin så satte vi kistan på en vagn och körde ner den till bilen. Vi hade valt att själva köra henne till krematoriumet. Vi körde henne i en gamal likbil, en ford från -57.
Allt blev så himla fint. Kistan stod där inne med alla blommor framför.
Vi lämnade kistan på begravningsplatsen och gick där i från ner till hennes gravplats där vi la alla blommorna.
Även där blev det mycket fint.
Våran ängel har äntligen kommit hem.”
Efter att Emilia dog så började jag arbeta ganska snabbt. Försäkringskassan var på mig och tillslut kände jag väl att det ändå var helt okej att gå tillbaka till jobbet.
Då jag jobbade på förskola så skrev jag ett brev till barn och föräldrar där jag berättade vad som skett, varför jag kom tillbaka så snabbt och varför jag kanske skulle vara ledsen.
Men de tog emot mig väl. Barnen pratade om Emilia, att hon var en ängel som åt hamburgare uppe i himlen.
Det gjorde allt lättare.
Obduktionsrapporten fick vi vänta på ett tag då den skickats fram och tillbaka och inte till oss. Rapporten visade iaf att Emilia var fullt frisk. Inte ett enda fel förutom att hon dog av syrebrist.
Men varför syrebrist? Navelsträngen såg fin ut.
Alltså var det Plötslig spädbarnsdöd i magen.
Åren har gått och i år skulle hon fyllt 8år. Hon har numera en lillebror som är 7år och en halvsyster som är 1år.
Lillebror och jag pratar mycket om Emilia, att även om hon inte finns med oss så är hon med oss i våra hjärtan. Vill man prata med henne så gör man det, hon hör även om hon inte svarar.
Min son vill ha sin storasyster.
Smärtan finns fortfarande kvar, minnena finns fortfarande kvar om än lite vagare.
Det som sitter kvar i mig är alla dofter. De minns jag så väl.
Men det har faktiskt blivit lättare med åren, eller så är det för att jag har annat att tänka på.
Jag går dock hos terapeut för att få bukt med panikångest. Något jag utvecklat efter att Emilia dog.
Jag har instagram   @enlina
Min insta innehåller väldigt blandat, mycket bilder på barnen, ibland om Emilia och annat.
Image
Annons
Kommentera (0)

Kommentera

Storföretaget JYSK äventyrar att barn ska dö

Som texten lyder … Företaget, jätten inom möbler och inredning i Sverige och andra länder JYSK går ut med en artikel om samsovning.
Hur ”bra” samsovning är.

1. Kära jysk … vad tusan har ni med detta ämne att göra trots att ni säljer sänger att göra?
2.Tycker du själv  Kristina Nguyen, skribenten av artikeln att du har rätt att rådgöra i HUR familjer väljer att sova? Samt rätt att förbigå socialstyrelsens rekommendation kring samsovning.

 

Jag förstår att ni vill sälja sänger, dom är säkert fantastiska.
Men hur kommer det kännas den dagen när ni läser en om en familj som köpt er säng vars bebis precis dog i plötslig spädbarnsdöd … kanske just för att dom samsov?

Jysk (Kristina) skriver såhär;

Vi har istället samlat för- och nackdelning kring samsovning som kan hjälpa dig att avgöra om du vill att ditt barn ska få sova tillsammans i din säng eller om det skall sova i sin egen säng.


*KAN STÄRKA BANDEN MELLAN FÖRÄLDER & BARN

Här skriver dom även denna extremt skrämmande mening:

När du ligger brevid ett spädbarn utger du även viktiga signaler om andning som påminner barnet att han/hon skall andas efter varje utandning.

MItt svar: FÖR I HELVETE! NEJ !!! du kan INTE avgöra om ditt barn andas när du själv sover. DIN EGEN ANDNING KOMMER INTE PÅMINNA BARNET OM ATT ANDAS HELLER. Min son Milton dog i sömnen när han låg på sin pappas bröst som OCKSÅ sov. OM man nu skulle kunna märka att ett barn slutade andas i sömnen så hade han märkt det då dom låg med brösten emot varandra, men inte ens DÅ kan du, eller DU eller DU Kristina märka om ditt barn slutar andas. Inte heller trots min sambos påminnelse till honom att andas via sin egna andning så gjorde Milton det. Det finns ingen påvisad forskning som stödjer att man påminner barnet att andas med sin egna andning.

Socialstyrelsen rekommenderar att familjer inte ska samsova med barn under 3 månader, JUST för att man VET att det är en bidragande riskfaktor till plötslig spädbarnsdöd!

Nu säger jag inte att du inte FÅR välja att samsova med ditt barn, det ska var och varannans familj att välja hur man vill göra och vilken risk man känner sig trygg i att ta.
Jag kommer aldrig döma någon som tar ett sådant val <3

Det som skrämmer mig i detta är att ett företag som ska sälja möbler går ut med information som kan riskera livet för små barn, ett företag som inte ska tilldela NÅGRA riktlinjer för något som samsovning?
Nu ändrade jysk sin text idag och la in kring socialstyrelsens riktlinje om 3 månader” , säkert pga klagomålen av oss föräldrar som blev illa berörda. För imorse när jag först läste stod det INGET om risker med samsovning.
Det skrämmer mig också hur många som inte vet kring riskerna för plötslig spädbarnsdöd och även dom olika punkter som ökar riskerna för det såsom samsovning, ligga på mage, rökning osv .

”det gick bra för mig när X va liten , vi samsov hela tiden” ….. ”äsch, sånt händer ju inte, det är typ 0,05 % risk att det händer liksom”,

Detta är kommentarer jag ständigt får bemöta … men vet du vad! Det hände mig, det hände även över ett 20tal personer jag personligen har skrivit med sen Milton gick bort 3 år sen, för att dom vill ha stöd i sin förlust .
DU har ingen aning om du kommer förlora ett barn eller inte, vi vet ju inte ens om vi själva lever imorgon ju? För livet är så , fullt av överraskningar, goda som onda.

Det vi kan göra bättre är att informera om risker som finns till sådana här saker, för ju mer vi vet .. desto mindre händer det, och det är faktiskt bevisat i forskning att just detta ämne ”plötslig spädbarnsdöd” minskat helt enormt sen socialstyrelsen ändrade rekommendationerna kring samsovning och att barnen ska sova på rygg .

 

Kristina skriver även i inlägget att dom ska nämna för och nackdelar kring samsovning, men ingenstans hittar jag en nackdel. Jag ska nämna en åt dig Kristina eftersom du verkade ha svårt att hitta en … Det kan sluta med att du behöver begrava ditt egna älskade, ovärderliga barn i en kista som sänks ner i jorden så att du ALDRIG NÅGONSIN kommer se honom eller henne igen.

 

wp-image-317652827jpg.jpg

 

 

LÄNK TILL INLÄGGET samsovning jysk

Annons
Kommentera (1)

Kommentera

  1. Madde

    Bilden! Har aldrig blivit så tagen och berörd av en bild tidigare. Så otroligt vacker och underbar och så extremt sorlig och hemsk på samma gång. Det brast totalt för mig. All styrka till dig fantastiska människa som kämpar på❤️❤️

Se fler...

ink love

Som många av er vet har jag tatuerat permanent makeup nu i några månader.
Köpte hem en vanlig tatueringsmaskin för att underlätta vissa processer med att tatuera smink, exempelvis är eyeliner tusen gånger smidigare med maskin.

Men så hade jag ju den där maskinen … så jag började tatuera mig själv på ena benet en hel del. Fler och fler hörde av sig och ville bli tatuerade av mig trots att jag är helt ny på detta. SÅ KUL!

Här är ett litet smakprov på vad jag gjort.

Är du också intresserad så får du gärna kontakta mig på facebook Natasha Green eller min mejl, natasha.green@live.se

Jag är billig nu när jag är i inlärning :)
18160429_1280024555383888_2153008092634152960_n

18160704_304114313355088_3851273015132160000_n

18162218_1812133432447980_3633150515434487808_n

18723033_280391075755472_7274934632393474048_n

18723335_1936484453261945_8229983458915516416_n

 

Annons
Kommentera (0)

Kommentera

stats