Bild från några dagar tillbaka
Idag har vi träffat massa släkt. Nu är vi påväg hem till min familj för middag med släkt & familjevänner, och nyss va vi på fika med Andreas familj och släkt 🙂 så roligt att äntligen få visa upp vårt barn. Vi fick ju aldrig den chansen med Milton, något som gjorde oss otroligt ledsna att inte få dela det vi såg hos honom. Hans fina fina ansikte, knubbiga fingrar och sammetslena hud. Hur perfekt han var, precis som sin storasyster och lillebror.
Det är med glädje vi visar upp Colin, och stolthet. Jag tar åt mig lite extra från vad jag saknar hos Milton, de är ju så lika ju. Så får Colin ”beröm” delas det lite med M vilket är skönt.
Jag börjar känna mig lycklig igen med att C finns hos oss. Riktiga leenden, ögon som glittrar på nytt. Men aldrig, aldrig har jag saknat Milton så mycket som jag gör nu. Man inser hur mycket man faktiskt förlorat,sp mycket vi aldrig fick uppleva. För ju fler dagar som går med Colin kommer nya händelser som jag aldrig fick med Milton ju. Vad hade Milton tyckt om att bada eller duscha med oss? Hade han hatat det eller älskat det som sin lillebror? Något vi aldrig kommer få veta….
Du är så saknad och älskad Milton, för evigt och evigt till jag slutar andas.
