Vecka 37 idag, helt stört!! Nu är det riktigt nära, men så extremt långt bort i huvudet.
Kan inte riktigt greppa att jag ska hålla i ett alldeles levande vackert barn igen alldeles snart. Är det verklien sant!!??
Sjukt overkligt att jag knappt vet vad jag ska känna.
Jag är SJUKT rädd, det ska jag inte hålla undan. Men mest rädd för att jag är så otroligt lycklig över att du snart är här min älskade. Rädd att bli sårad en gång till och lämnad, rädd att statistiken faller på mig igen. Rädd att du bara ska va död när jag kommer in en dag, eller kanske bara slutat leva i magen nu såhär nära slutet?
Läskiga tankar finns det garanterat gott om, konstigt vore det om dom inte fanns tycker jag nog. Tur nog är kärleken, längtan Och glädjen att få träffa Miltons lillebror större än resten.
Nu är jag i alla fall påväg in till stan för att träffa Mikaela och hitta en nyårsklänning till saga och sen rutinkontroll hos barnmorskan vid 14.45.
Har följt din blogg sedan Milton kom och jag upplever dig som en helt fantastisk person och stark även om jag förstår att du måste vara väldigt ledsen. Och det förstår man när man läser dig blogg. Saknaden finns och det är det inga tvivel om. Jag önskar dig all lycka och jag hoppas verkligen att allt ska gå bra <3