Änglamamma & mamma

Än en gång vill jag varna känsliga läsare samt minderåriga på att längst ner i detta inlägg kommer det finnas bilder på ett barn som inte lägre lever. Visa respekt till familjen som förlorat sitt älskade barn!

Torsdag den 6 februari 2014 – Gravid i vecka 36 (35+0). Léon kunde vara lite morgontrött innan han började röra sig men den här morgonen var annorlunda, han rörde sig inte alls. Oron ökade kraftig men försökte lugna mig själv, jag skulle ju ändå till barnmorskan klockan 11:50 för att kolla blodtrycket och kissa på sticka som alltid.

Väl hos barnmorskan så får jag kissa på stickan som alltid. Kommer in på hennes rum och jag frågar om vi inte kan lyssna på Léons hjärta för att han inte börjat röra sig än. Lägger mig på britsen och hon startar apparaten så man ska höra hjärtat slå… Det är knäpptyst…. Hon rör den mot andra sidan av magen… det är fortfarande knäpptyst.

Paniken är ett faktum och tårarna rinner som en flod. Hon går iväg och hämtar en annan barnmorska som också försöker hitta hjärtslagen men utan resultat.

Jag ringer min sambo och säger åt han att komma dit snabbt, vi måste in till Danderyds sjukhus nu.

Klockan blir 12:30 när jag och barnmorskan är på väg ut till taxin samtidigt som min sambo kommer dit. I taxin sitter vi helt panikslagna medan jag ringer min lillasyster. Får fram på något sätt vad som hänt och att vi är på väg in till förlossningen.

En barnmorska (som blivit förvarnad att vi är på väg in) möter upp oss inne på förlossningen och tar oss till ett förlossningsrum. Klockan har nu blivit 13.00.

Hon kopplar på en apparat på magen som ska mäta någonting samtidigt som hon kollar min puls. Hon säger något med att det hon får fram på apparaten ”är inte detsamma som min puls så det bådar gott”. Hoppet tändes. Hon går iväg för att hämta läkaren och kort där på kommer dom båda in. Läkaren tar fram ultraljudsmaskinen och ska börja kolla… Det är en läskig tystnad i rummet. Efter ett ögonblick (som kändes som ett år) så kollar hon på oss och så säger hon ”nej tyvärr”.

Hela vår värld rasade i de ögonblicket. Får efterlängtade älskade sons hjärta slog inte längre.

Efter en stund hör jag gråt utifrån korridoren, det är min lillasyster och styvmamma som kom. Dom hjälpte oss att ringa runt till resten av våra familjer och förklara vad som hänt. Det vi inte hade ens tänkt en tanke på var att alla skulle komma dit, men det gjorde dom. Vilket var jobbigt men skönt för då hade vi familjen runtom oss som stöd redan där.  

Vi fick välja om vi ville åka hem och sedan komma tillbaka dagen efter för att sätta igång förlossningen men vi valde att stanna kvar där. Just under förlossningen fick våra familjer sitta ute i väntrummet och vänta tills Léon var ute och vi var redo att släppa in dom.

Léon föddes klockan 02:47 den 8 februari 2014. Han vägde 2540gram och var 47 cm lång.

På kvällen den 8 februari vart vi flyttade till avdelning14 som är en gynekologiskavdelning där inga nyfödda fanns. Där stannade vi till den 12 februari. Vi hade ”turen” att få ha Léon hos oss under hela den tiden i en såkallad cubitus baby (ser ut som en hårdlift till barnvagn som dom stoppar in kylklabbar i. Många föräldrar har inte den turen då den bädden inte finns på alla sjukhus.

Dagen efter (den 9 februari) var det min 30- års dag. Våra familjer kom för att hälsa på oss och fika lite. Allting kändes så konstigt, där satt vi i sängen med Léon mellan oss i bädden och det gick verkligen inte att sluta titta på honom, vi känner/kände oss så stolta över honom och ville precis som alla andra nyblivna föräldrar visa upp honom för hela världen. I min värld så var det precis som att han bara låg och sov och det var så jag försökte tänka hela tiden.

Sköterskorna kom bara in till oss när dom skulle kolla mina värden, ge medicin och byta kylklabbarna. Det var så extremt psykisk påfrestande när sköterskorna frågade varje dag om vi inte var redo för att åka hem. Hur sjutton ska man kunna vara redo eller göra sig redo för det? För mig så var det samma sak som att göra sig redo för att hoppa ut framför ett tåg och veta att du kommer dö fast du inte vill.

Att se våra familjer hålla i vår son för allra sista gången medan tårarna rinner ner för allas kinder är inte lätt, speciellt inte när hjärnan gör allt för att inte inse vad som faktiskt har hänt.

Till slut blev det den 12:e och vi skulle åka hem. Vi bytte mössa på Léon en sista gång för att ha någonting som innehöll hans doft. Till slut var det dags. Det knackade på dörren och där stod sköterskan redo. Det enda som gick i mitt huvud var att jag skulle ta Léon och bara springa, springa så fort jag kunde och gömma mig. Ingen skulle få ta min son ifrån mig! Min sambo bar vår son i sin famn hela vägen mot hissen, och ner till utgången utanför förlossningen.

Det absolut svåraste vi någonsin gjort var att hålla i vår son, tala om för honom hur mycket vi älskar honom, att han är vår största kärlek och pussa på honom för allra sista gången för att sedan lämna över honom till en sköterska och aldrig mer få röra och se honom igen. Den smärtan kommer alltid att sitta i hur lång tid det än gått.

Väl hemma gjorde vi allt för att undvika grannarna. Vi höll oss för den största delen inne och skulle vi handla något gick vi till en helt annan affär än den vi brukar handla på för att slippa stöta på någon som skulle fråga något.

Vad var det som hände Léon? Det är det ingen som vet helt säkert. Alla prover som togs visade inget fel, varken på Léon eller mig. Det enda dom hittade var proppar på insidan av moderkakan (den delen som var inåt mot Léon). Dock brukar barn vara tillväxthämmande när det bildats proppar men för vår del så dök dom upp väldigt fort och inom 2-3 veckor för vi gjorde ett ultraljud 3 veckor innan hans hjärta slutade slå som visade att allt var bra (dvs blodflödet, hans tillväxt osv).

Hur ser vårat liv ut idag? Nu 1,5 år senare med en hel del kurator besök och behandling för ptsd (posttraumatisk stresssyndrom) så har vi lärt oss att hantera sorgen, men som många andra änglaföräldrar vet så går det inte en dag utan att man tänker och saknar sitt älskade barn. Vi mår bra idag men det kommer fortfarande dagar som är väldigt jobbiga för att saknaden och längtan efter sitt barn är så stort. Vi åker till Léons grav minst en gång i veckan för att se till att det ser fint ut och att ljuset i lyktan lyser, och varje kväll tänder vi ljus framför en bild på honom. Det är de enda vi kan göra för honom.

Nu väntar vi en liten lillebror som är beräknad till den 8 november 2015 (men blivit lovade igångsättning två veckor tidigare). Det är tufft att längta så mycket ännu en gång med den ständiga oron att ”tänkt om lillebror också tas ifrån oss”. Att få panik på en halv sekund för att lillebror inte sparkar på en gång. Den oron kommer vi tyvärr få leva med även när han är ute.
 

Annika som är Leons mamma hittar ni på instagram @johanssonannika

Hon har även en blogg som ni kan läsa här! pursueyourdreams.blogg.se