natasha green

Änglamamma & mamma

Annons

Imorgon bär jag vitt.. 

Imorgon är en viktig dag för mig och många jag känner. 

Inte bara ska vi rocka sockorna, men jag och min familj ska också bära vitt. 

Detta för att uppmärksamma förlusten av barn och vårt barn, Milton ❤️

Facebookgruppen Barnuppropet startade denna dag för 3 år sedan och har blivit större och större för varje år. 

Har du förlorat barn, känner någon som har eller allmänt vill öka medvetenhet kring att barn dör så kan man stödja genom att bära vitt imorgon och tagga #bärvitt20mars 

Imorgon bär vi vitt för Milton och alla hans  vänner ❤️
Gruppen Barnuppropet har även startat ett superfint initiativ som jag verkligen gillade så jag passar på att berätta lite om detta med deras ord :

Vi tittade på det som vi fick hem från förlossningen när vi födde vår senaste dotter – ett fint kort som berättade om en födelse av ett liv – om längd och vikt som ett bevis på att livet som växt i magen nu hade blivit något annat.

Varför fick vi inget sådant bevis när vi födde Levi, för han var lika mycket ett liv som växt och en del av vår familj?

Då bestämde vi oss för att göra det som vi kallar födelsekort – ett kort som man får lov att ta med sig hem från förlossningen och som bekräftar att den man burit i magen, men inte längre kan bära i sina armar, kommit till världen.

Den 20:e mars tänker vi bära vitt för att hedra alla barn och föräldrar, men vi tänker också att vi från och med idag fram tills den 20:e mars öppnar upp möjligheten för alla att skänka 20 kr som går direkt till att stödja kostnaderna för att trycka fler födelsekort. Du kan också välja att skänka mindre, eller mer.

Du kan välja att hjälpa till med födelsekorten genom att swisha till nr. +46760220040 och märka det med Födelsekort 20:e mars.

Annons
Kommentera (1)

Kommentera

  1. Anonym

    Så fint! På mitt jobb gör vi alltid ett kort med vikt, längd, klockslag, datum, hand- och fotavtryck när ett barn dött i magen. Tar även fotografier som föräldrarna får efteråt om de vill, eftersom alla inte orkar ta egna bilder när man är mitt i chocken. Så det är nog lite olika rutiner på olika förlossningsavdelningar (tyvärr).

Se fler...

Green hair don’t care 

Så detta hände i söndags…. Jag blev med grön/blått hår. Inte riktigt med meningen hahaha, men va fan… Man lever bara en gång. 
Va på simhallen med barnen i lördags och när jag kom upp såg att mitt hår Hade reagerat på kloret och va helt mossgrönt!!! 

Kan  inte bleka bordet heller för då kommer mitt hår gå av typ. Så tänkte jag räddar situationen och la in en blå hårinpackning från Maria Nila som min kompis Karin hade hemma. 


Sagt och gjort! In med den! Och ut kom ett litet troll haha. Vet inte om jag ska skratta eller gråta riktigt… Men men, det är inte permanent, det tvättas ur ju. Och under tiden så ser jag ut som om jag är ascool fast jag är en tönt 😁👍

Lika grönt som mitt efternamn åtminstone! 

Annons
Kommentera (2)

Kommentera

Se fler...

House doctor 

Fått hem 2 underbara vaser och kaffekoppar från house doctor. Köpte på royaldesign.se som  har rea på dessa. 

Helt förälskad. Passar verkligen in hemma hos oss 😍

Annons
Kommentera (0)

Kommentera

Ängeln Eddie

Ängeln Eddie

I slutet av maj 2015 får vi reda på att min sambo kom in på sin drömutbildning vilket skulle innebära en flytt på 35 mil, inga problem, jag flyttar med men inte förens till årsskiftet blev planen (jag ville avsluta och genomföra en sak på mitt jobb under hösten). 6 juni kom nästa besked, jag var gravid! Efter att ha försökt i över ett halvår kom så äntligen det efterlängtade pluset på stickan! Hur gör vi nu med flytt? Fortfarande samma plan, barnet var beräknat till mitten på februari så det va lugnt, jag skulle hinna flytta ner till sambon i god tid till nedkomsten. Under hösten valde jag att flytta hem till mina föräldrar samtidigt som min sambo flyttade till annan ort, dels för att spara pengar (föräldraledig och studielån blir man inte rik på) men också för att slippa bo själv med en växande mage, visste ju inte hur jag skulle må.

Måndag den 19 oktober 2015 vaknar jag hemma hos min mamma och pappa, går på toa och ser en stor slemklump med lite blod på pappret, ropar på mamma i panik och ringer sen till specialistmödravården. De säger att det kan vara så, ingen fara eftersom jag inte har ont i magen eller så. Meddelar jobbet att jag kommer senare och snabbt vad som hänt. När jag kommer är klassen i full gång (är lärare i förskoleklass), jag pratar lite med min kollega och hon frågar igen om jag känner något i magen. Jo lite svarar jag, jag ska ringa igen till spec mödravården men vänta till det är rast 9.30. Precis innan rasten börjar känner jag hur vatten sipprar ur mej, jag släpper papperna jag håller i handen och springer ut ur klassrummet och skriker några väl valda ord på vägen till toan. Mer blod i trosorna och blöta byxor. Just denna dag har jag inte mobilen i fickan som jag vanligtvis hade så börjar banka på dörren i panik att någon ska höra mej och komma med en telefon så jag kan ringa till spec mödravården igen. De säger: vi chansar inte mer, du får komma in så vi får titta på dej. Tacka fan för det tänker jag! En kollega skjutsar in mej samtidigt som jag ringer eller smsar (kommer inte ihåg vilket) min sambo och ringer efter mamma som kommer in och möter upp oss på sjukhuset.

Jag blir undersökt och allt ser bra ut, inga tecken på att vattnet gått. De vattniga flytningarna jag förklarar att jag har kan man få ibland säger läkaren. Jag åker hem med mamma och läger mej på soffan och vilar resten av dagen. Varje gång jag rör mej kommer det ut lite vatten, ”mensvärken” i magen blir värre under dagen och kl 19 börjar jag klocka och se hur ofta och länge det gör ont. Kl 21 ringer jag förlossningen igen och får komma in för kontroll. Meddelar min sambo som fortfarande inte åkt tillbaka hem till mej, jag hade ju inte så ont. Väl på förlossningen undersöker de igen och kollar vattnet, det är tidig vattenavgång kommer de fram till. Eftersom jag bara är i gravidvecka 24 (23+5) så blir vi skickade till Uppsala. Kl är 23.30 när det beskedet kommer och jag ringer sambon som får ta sig till Uppsala med tåg morgonen efter.

Ambulansfärd mitt i natten med dropp som ska avstanna värkarna. 02.30 va vi framme och mamma kom några timmar efter med egen bil.

Mer dropp och kontroller hela natten/morgonen/fm. vid lunch kommer sambon äntligen in genom dörren och vi faller i varandras armar och bara gråter! Bebisen ska ju inte komma nu! Det är alldeles för tidigt!

Vi får information ifrån neonatal avdelningen om vad som kommer hända IFALL han (bebisen) tänker komma ut nu. Sprutor, kontroller och förberedelser avlöser varandra under eftermiddagen och tidigt på kvällen inser jag att värkarna är kraftigare, trotts droppet, som då tas bort.

Natten till onsdag, kl 00.48 den 21 oktober i v 24+0 kommer sen en väldigt liten kille ut med en väldig fart (han knappt känna att han va på väg ut) Personalen rusar iväg med honom i en liten påse för att han ska hålla värmen och min sambo följer med vår älskade lilla kille, lämnar mej själv med alla mina känslor och tankar: Efter nån kvart kommer en sköterska in och säger att allt ser bra ut med barnet, så skönt! Och efter nån halvtimme kommer de in med honom i kuvösen en snabbis innan de fortsätter till neo med sambon i släptåg. 30-45 minuter senare rullas jag in på avdelningen där min son och sambo är. Allt ser bra ut och han verkar stark, 685g tung och 30 cm lång, vår lilla lilla kille. Så fin och så skör.

Vi får vår förlossningsmacka och efter några timmar hos honom går vi och lägger oss på BB-avdelningen några timmar, efter att ha varit vaken i nästan 2 dygn kunde varen jag eller sambon se klart längre. Vid 09 var vi tillbaka på neo och va sen där hela dagen mer eller mindre, vi fick information om vad som kommer hända, hur vårdtiden kommer se ut i stora drag och vi blev visade runt på avd. framåt midnatt går vi och lägger oss, men först ville jag skriva upp hans namn som vi enats om på tavlan, Eddie, Jag ville inte att han skulle hinna bli ett dygn gammal innan han fick sitt namn. Tillbaka på BB så lägger vi oss i sängen och funderar på allt vi varit med om senaste dygnet. Han mår bra! Det kommer bli en lång resa på sjukhus innan vi får komma hem men hem kommer vi komma, med vår son! Det är känslan som finns då, vi kommer bli en liten familj med vår son. Vi somnar ganska ovaggade och sover bra hela natten. Men kl 07 kommer en sköterska in och säger att de ringt från neo och att vår lilla kille inte mår så bra längre, ”Det är ingen panik men gå dit så fort ni kan” Vi hoppar upp ur sängen, jag virrar omkring och klär på mej med skakande händer, han mådde ju bra! Hur dålig är han? Frågorna är många och jag bryter ihop i famnen på sambon, men bara snabbt, hade inte tid att vara kvar och gråta, jag ville bara till vår kille!

På neo möts vi av läkare och sköterskor som står runt Eddies säng, han ligger på en madrass som skakar ner luften i hans lungor. De berättar att de vid kl03 märkt att han börjat må sämre och sen dess försökt få han tillbaka på rätt köl igen.

Jag skickar direkt meddelande till familjen och berättar att han är sämre, lite som en varning tror jag ifall det skulle skita sig. Efter ett tag går vi iväg med läkaren som förklarar läget och vad det var som hänt under natten och när vi kommer tillbaka dröjer det inte länge innan de frågar: Vill ni döpa honom? Då förstod jag, det här kommer inte gå bra. Men ändå ville jag inte ge upp hoppet, vem gör det om sitt barn? Samtidigt som de börjar förbereda Eddie för en flytt till ett eget rum (det var 4 små bebisar i samma rum) så säger läkaren att vi ska kontakta våra föräldrar/familjer, Nästa tecken på att det inte kommer gå vägen! Jag skriver ett kort meddelande till min svägerska: KOM HIT! Ska jag ringa dina föräldrar? JA. Hon meddelar mina föräldrar som åker direkt.

Väl inne i det egna rummet så känns det lite lugnare, men bara för en kort stund. Läkaren kommer in när vi står vid hans kuvös, han lägger en hand på min axel och säger de där orden som man inte vill höra: Vi kan inte göra mer för er kille, vi har gjort vad vi kan men han svarar inte på behandlingen. Redan innan han sa orden visste jag vad han skulle säga, jag såg det på honom direkt när han kom in i rummet.

Vi får sätta oss tillrätt i sängen som finns i rummet och läkaren kopplar bort alla sladdar och extuberar vår son och kommer med honom i en filt till min famn där han ska få somna in. Jag kommer ihåg att han redan kändes kall, jag vågade knappt ta på honom för rädsla att han skulle få ont, ondare. Vi får en filt till om oss och sen lämnar läkaren oss själva men är kvar i andra änden av rummet. Han är så fin vår lilla kille. Vi klappar försiktigt på honom, håller våra stora händer över hans lilla kropp och bara väntar….

11.50 kommer läkaren och lyssnar på honom, han är helt borta, inga mera hjärtslag eller andetag. Efter 35 timmar på jorden blev vår älskade efterlängtade son en ängel.

Vi sitter kvar så flera timmar. Våra föräldrar kommer och sitter med oss i rummet. Det känns skönt att de är där, att de får vara med om det också, det är ju deras barnbarn (min sambos föräldrars första barnbarn) men samtidigt konstigt att de sitter där och tittar, som en publik nästan.

1

 

Framåt kvällen får vi tvätta honom, ta hand- och fotavtryck och klä på honom. En väldigt jobbig procedur men så värdefull nu i efterhand! Vi tog lite mer kort och sa hej då till vår kille redan samma kväll. Varken jag eller sambon ville vara kvar över natten, tanken på att sova på BB och höra barnskrik och se andra glada föräldrar med sina barn i baljor gjorde mej illamående. Vi lämnade vår kille till sköterskorna, packade ihop våra saker och åkte de nästan 20 milen hem till mina föräldrar. Världens längsta och jobbigaste resa. Jag satt med gipshjärtat av hans hand-och fotavtryck i mitt knä och höll varsamt i det hela vägen hem, hade det gått sönder, eller om det gör det någonsin, kommer mitt hjärta brista! Det är som om det är en del av honom, som finns med här hemma.

Vi valde att inte obducera, vi visste så mycket vi kunde om varför han inte klarade sig. Begravningen valde vi att hålla liten, bara våra föräldrar och syskon med respektive. Men oj så mycket blommor det kom från nära vänner och andra släktingar. Så älskad fast ingen annan än min mamma träffat honom medans han levde. Det kändes så skönt på nåt vis, han har funnits!

2

Våra vänner vet det, vi vet det och även hans lillasyster kommer en dag vara medveten om att hon har en änglabror som vakar över henne, alltid!

Eddie finns alltid med mej, jag pratar ofta om honom men det är en konstant känslomässig berg-och-dalbana. Men jag är ganska säker på att det skulle varit värre ifall inte lillasyster kommit inom ett år efter Eddie, det blev liksom helande för mej att bli gravid igen, att få min lilla familj att ta hand om här hemma.

/Susann, ängla mamma och mamma

Annons
Kommentera (2)

Kommentera

  1. sofiordning

    Vad du är underbar. Du skriver så vackert och er upplevelse och er fina lilla kille. Jag fick pausa flera gånger för tårarna gjorde så jag inte såg vad det stod… Det var så nära att det här också blev vår historia, men Matilda har klarat sig, tack och lov. Hon föddes i vecka 25 och är i vecka 39 nu ❤ När vi var på neo och fortfarande inte vågade tro att vi skulle få ta hem henne tänkte jag lite som du, att ett till barn skulle hjälpa. Det är inte bara barnet som man förlorar, det är en bit av sig själv, en hel roll dom man helt plötsligt inte får ta. Jag är så glad för er skull att ni fick en dotter också 💕💕

Se fler...

Size lycklig 

Nu gör jag det som jag trodde jag aldrig skulle någonsin våga göra. Visa upp min mammakropp. Med en sån där mjuk degig klump på magen som Colin tycker är hysteriskt kul att slå lite lätt på så den börjar fladdra. Ett par breda höfter med celluliter, ett par lagom hängiga bröst och ca 15 kg + på vågen. Så här ser den oredigerade sanningen ut när man fått barn.

Min prioritet i livet är inte att träna massor för att bevisa andra hur grymt snabbt jag kan komma tillbaka till min tidigare vikt och kropp. Jag har senaste 3 åren, sen jag förlorade Milton lagt all fokus på mig och min familj för att vi ska må bra. VISST, Jag vill också jättegärna tappa dom där extra kilona som ligger och ropar hej på vågen, men jag gör det i min takt, när jag är redo. 

Senaste tiden har jag blivit så inspirerad av alla som vågat ta steget att visa upp sina kroppar, stora som små. Vi är alla vackra. Hälsosamt och lyckligt är vackert, oavsett vad vågen säger. 

Vi (speciellt kvinnor) måste börja acceptera hur vi ser ut och ge varandra kärlek trots att vi alla ser olika ut. Färg, storlek, form…. Alla är vackra på SITT sätt ❤️ 

Annons
Kommentera (4)

Kommentera

  1. Filippa Stranne

    Tycker att det är fantastiskt att du visar upp. Det borde idag vara en självklarhet att alla ser olika ut beroende på vad kroppen har varit igenom. Och träning ska vara något som får en att må bra, inte bara ett sätt få en ”snygg”kropp.

  2. Sofia Jarl
    Sofia Jarl

    Kika gärna in hos mig , skriver om livet mellan Sverige o Spanien då vi har hus både här o i Marbella , berättar öppet om min förlossningsskada som missades för att det inte ska drabba andra och om min älskade lilla son Milton . Önskar dig en fin dag ! <3

Se fler...
stats