Det här är vår berättelse hur vi miste vår efterlängtade dotter Marlie.
Mitt namn är Liza, jag är 28 år och lever tillsammans med mitt livs kärlek Tim.
Den här berättelsen börjar i november 2014. Eller egentligen börjar det redan 2012 när jag träffar Tim, vi klickar direkt och redan då visste jag att jag ville ha barn med honom. Men man kanske inte tar upp det på första dejten, att man vill ha barn. Ganska snart visste Tim vad jag ville med vårt förhållande, hus, bil, barn. Ett riktigt Svensson liv på landet. Tiden går och vi flyttar ihop. Dagen kommer då jag slutar med p-piller. Vi hade precis kommit hem från en resa till Jamaica, det var äntligen dags att försöka skaffa ett barn. Sen kommer den dagen i November 2014, lite kiss på en sticka och tårar i mängder av glädje över strecken. Vi skulle bli föräldrar. Vi skulle få vårt första barn. Jag ville redan då bara skrika till hela världen att jag skulle bli mamma. Äntligen! Det blev istället ett samtal till min tvillingsyster. Jag var bara tvungen att berätta för nån. Hon skrek och vi grät.
Sen börja den långa väntan, först inskrivning på kvinnohälsan sen första ultraljudet då vi äntligen fick se vad som fanns där inne i magen.
Vi båda var ivriga på att få veta könet, en pojke eller flicka… Och en liten flicka var det. Konstigt nog till vår förvåning för vi var så inställda på att det skulle vara en pojke men lika glada blev vi för det. En prinsessa istället för en prins.
Tiden går och allt är perfekt, lite illamående och spyor i början av graviditeten, foglossning och halsbränna i slutet men inget jag kunde klaga på. Jag var gravid och inte sjuk. Så länge hon mådde bra brydde jag mig inte om nått annat. Hon växte som hon skulle.
Hon var inte så livlig på dagarna men på kvällarna/nätterna kunde hon sparkas och boxas så jag nästan blev galen men ändå en lättnad för då visste jag att hon levde. För varje spark var det ett tecken på ett liv där inne.
Redan efter andra ultraljudet börja vi tänka på namn, vilken vagn vi skulle ha och hur vi skulle inreda rummet eller det var nog mest jag som började spåna på det. Jag fick hejda mig länge innan jag börja köpa saker, jag hade hört att det betyder otur att köpa saker innan barnet är fött. Men man kan inte stå utan saker till efter barnets ankomst. Vagn, säng, skötbord, kläder och allt annat köptes och rummet blev klart innan förlossningen. Vi var förberedda och redo för vår lilla Marlie.
Namnet kommer från Bob Marley som Tim är ett stort fan av. Vi spelade ofta hans låtar i hörlurar runt magen.
Min sista dag på jobbet var gjord, nu väntade mammaledigheten och jag var redo. Marlie var beräknad den 15/7 2015 och vi hade planerat att Tim skulle ha semester och va pappaledig så han kunde vara hemma med oss länge. Tisdagen den 14/7 2015 hade vi besök hos barnmorskan för kontroll och fick då veta att jag var öppen 1,5 centimeter. Vattnet hade inte gått ännu men lite förvärkar hade jag haft. Barnmorskan bestämde då för att göra en hinnsvepning för att få fart på det. Inget hände men värkarna blev starkare och fredagen samma vecka ringde jag förlossningen och grät för det gjorde så ont i ryggen. Jag trodde verkligen att jag skulle gå av på mitten. Vi fick åka in på en kontroll och då hade jag öppnat mig 3 centimeter, glädjande besked fick vi stanna kvar, det var dags sa dom. Värkarna skulle bara bli tätare och starkare. Förväntansfulla och nervösa försökte vi få lite sömn, för varje värk jag fick trodde jag att det skulle komma igång. Vi skulle ju faktiskt åka hem med en liten i bilen.
Men så blev det inte, inget hände. Jag hade fortfarande mina värkar men inte alls så täta som de varit innan. De hade avtagit. Vi fick packa ihop våra saker och åka hem. En barnmorska vi hade haft på morgonen sa innan vi gick ”Se till att hålla ut till söndag morgon så jag kan hjälpa er att förlösa er dotter”. Jag hade väl inte tänkt att vänta så länge. Nu om någonsin ville jag att hon skulle komma ut.
Såklart händer inget. Söndag kväll kom och jag börjar känna mig febrig, jag frös till och från och när en värk kom så gjorde det ondare än tidigare. Jag låg och skaka. Jag tog tempen men hade ingen feber. Vi bestämde då att vänta till måndag morgon för att ringa förlossningen. Skönare att sova i sin säng än en sjukhussäng.
På morgonen tog jag tempen igen och hade då feber. Jag ringde direkt i skräck, har för mig att det inte är bra att ha feber när man ska föda.
De ville självklart att vi skulle komma in så de kunde undersöka vad som orsakade att jag hade feber. När vi väl kommer in ser de direkt på mig att jag inte mår bra. Jag får lägga mig i ett undersökningsrum och när en barnmorska undersöker mig går mitt vatten. Jag kan varken sitta eller ligga still, jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag skrek om att få nått mot smärtan i ryggen. Jag var då öppen 4 centimeter så det blev en epidural spruta. Efter jag fick sprutan försvann all smärta jag kände och jag kunde äntligen lägga mig ner för att vila. Jag fick även antibiotika på dropp för de trodde jag hade en infektion i kroppen som orsakade min feber. De kunde inte säga var den kom ifrån så antibiotikan var för allt.
När jag väl ska somna sjunker Marlies puls, en läkare och barnmorska kommer in och de ber mig ändra position i sängen för att se så det vänder, de ger även adrenalin så det ska öka till normalt igen och det gör det. De sa att det kunde ske så när man ligger på rygg. Detta sker ett par gånger under dagen, Marlies puls sjunker. Jag får ändra min position och de ger adrenalin och hennes puls blir normal igen. Vi tänkte inte mycket på det, vi visste inget annat eftersom det var vår första gång. Jag oroa mig mer för hur ont det skulle göra när hon skulle komma ut.
Nu hade de även satt in dropp för att de verkliga värkarna skulle komma igång.
Klockan blir sju på kvällen och då hjälper ingen smärtlindring längre, varken epiduralen, lustgasen eller bäckenbottsbedövningen som jag även fått och jag ville bara få ut henne. En ny barnmorskan och läkare kommer in för de ville ta ett prov men då sjunker hennes puls igen och jag känner bara att hon ska ut.
Klockan 19:40 är Marlie ute med hjälp av sugklocka men det är tyst. Inget skrik och jag hinner bara strecka mig efter henne och röra vid hennes kind innan hon snabbt förs ur rummet till ett annat där barnläkarna är redo för henne. Tim får följa med.
Från att vara jag, Tim, barnmorskan, läkare och två undersköterskor är det bara barnmorskan som är kvar. Alla andra försvann ut med Marlie och jag ligger i chock. Vad händer?! Vart är mitt barn? Skriker hon? Lever hon? Jag har svårt att förklara hur jag kände, jag var så förvirrad men jag kommer ihåg att jag ligger och kollar på klockan på väggen och tänker att närsom kommer Tim in med henne i hans armar och allt är som det ska vara.
Jag hör hur barnmorskan säger åt mig att jag ska ta i så att moderkakan ska komma ut men jag orkar inte. Jag är fokuserad på klockan. Jag ser att visaren rör sig men det känns som att tiden står still.
Efter kanske 10 minuter så börjar jag förstå att nått är fel. Jag frågar barnmorskan om hon är död men hon kan inget säga eftersom hon har varit med mig hela tiden. Efter 28 minuter kommer en annan barnmorska in (hon har varit med på morgonen när vi kom in och inte hunnit åka hem ännu) och jag ser att hon gråter. Då förstod jag att Marlie var död.
När Tim är tillbaka i rummet kommer även barnläkaren in som har försökt att återuppliva henne och förklarar vad de har gjort för att få liv i henne och att Tim var med i rummet för att sedan kunna förklara för mig vad han såg och upplevde, men jag förstår inte vad han säger utan ligger bara och nickar. Det ända jag kan tänka på är att jag vill se henne, jag vill bara ha henne i mina armar, jag vill ha min dotter.
Jag blir flyttad till en annan säng för moderkakan sitter fortfarande fast och jag ska bli opererad.
En undersköterska kommer in med Marlie och hon är helt perfekt! Tio fingrar och tio tår och ett ansikte som liknar både mig och Tim. När jag fick henne i mina armar kändes allt så rätt men ändå så fel. Det var ingen respons när man rörde vid henne och det var som att jag väntade på att hon skulle öppna ögonen eller att hon skulle ge från sig ett ljud. Men inget sker, hon ligger i mina armar och ser så fridfull ut.
Efter en stund blir det för jobbigt att ha henne och att se henne så vi ringde på klockan så de kunde hämta henne och i samma stund som barnmorskan ska ta henne så svimmar jag. Jag hade förlorat mycket blod när vi försökte få ut moderkakan så det blev akut upp till operation. När jag väl vaknar fattar jag inte vart jag är eller vad som hänt. Jag ser mig om och jag är ensam, vart är Tim?! Vad är det som har hänt? Jag ropar efter honom och efter en stund kommer han med en sköterska och allt faller på plats. Vi har mist vårt barn. Jag kan nu i efterhand inte förstå eller sätta mig in i vad han gick igenom. Först se mig ha ont utan att kunna göra nått sen in i ett rum där de försöker återuppliva hans dotter och sedan bli helt ensam i ett annat rum utan att veta vad som händer med mig. Han var den starka utav oss den dagen.
Vi har gått igenom min förlossning många gånger, med läkare och chefsläkare som inte var med den dagen. Barnläkare som försökte återuppliva henne. Kurator, folk från IVO. Känns som jag berättat och fått berättat med hjälp av journalen hur förlossningen gick till, men jag kan fortfarande inte förstå.
Marlie dog av syrebrist. Hon tog aldrig ett andetag själv utanför min kropp. Barnläkarna kunde få in luft i lungorna men det kom aldrig ut något. Hon var redan död när hon kom ut.
Min moderkaka skickades på analys efter operationen och den visade sig innehålla bakterier, bakterier som kan bli elaka vid en förlossning och då orsaka syrebrist hos barnet. Man kunde inte veta detta innan, jag hade bara lite feber när jag kom in och som sjönk med hjälp av antibiotikan. Men då var det redan försent.
Sjukhuset utfärdade en Lex Maria anmälan och utredningen IVO gjorde visar att de brustit i sitt ansvar. De var underbemannade och de kontroller som de skulle göra gjordes inte den tid de har sagt (visar journalerna). Jag ansågs inte heller vara en riskpatient. Men det var aldrig något jag eller Tim märkte av. Det var vår första gång och vad visste vi? Jag tycker de va hos oss jämt.
Att få veta att sjukhuset brustit i sitt ansvar tar bort en del av den ilska jag har känt mot mig själv. Men att vara arg på dem får inte henne tillbaka. Jag vet att de gjorde allt de kunde!
Jag bearbetar fortfarande hjärnspökena i mitt huvud, min tänk om…
Tänk om jag hade stått på mig redan på fredagen att de skulle sätta igång mig.
Tänk om jag hade ringt förlossningen söndagkväll för att jag kände mig febrig och bett att få komma in.
Tänk om jag hade varit mer orolig när hennes puls sjönk och bett om ett kejsarsnitt istället för att vänta ut det…
Jag kan fortfarande känna känslan när jag rör hennes kind efter förlossningen, känslan att sen stå i hennes rum och välja ut kläder som hon ska begravas i.
Att äns behöva gå igenom att välja kläder man ska klä sitt döda barn i får mig fortfarande att rysa.
Jag kan nog säga att de tog nästan ett år att gå igenom sorgen av att förlora henne, sorgen som sen nu har gått över i en saknad. Nu ska man lära sig att leva med saknaden av henne.
Den 13/8 2015 begravdes vår ängel Marlie och det var ett jätte fint avslut. Omringade av familj och fina vänner. Vi är lyckligt lottade, de har sått vid vår sida genom både skratt och gråt. De kan till och med fört oss närmare. En sådan stor sorg kan få många att fly för de inte vet hur de ska vara eller säga. Men det vet inte vi heller. Att bara få en kram eller ett lyssnande öra hjälper många gånger.
Idag är livet lite annorlunda. Jag och Tim bor i hus på landet, har bil , ett änglabarn i himmelen och vår son. Den 22/8 2016 fick Marlie en lillebror, vi fick vår Dylan. Allt gick jätte bra. Jag trodde det skulle vara jobbigt att föda igen men det gick bra. Det är mer nu efter förlossningen som många känslor har kommit. Dels ett liv som småbarnsförälder med lite sömn, mata och byta blöja men också tankarna.
Hade Marlie också gjort såhär? Varit så här? Sett ut typ såhär?
Vi tar dag för dag. Jag har fortfarande dagar jag bryter ihop men det får vara så. Det är så det alltid kommer att vara.
Vi kommer alltid att sakna henne och varje stjärnklar kväll ser vi henne bland stjärnorna, det är den starkaste stjärnan som lyser.
Marlies mamma kan ni hitta på instagram under namnet @lizawingmark
