Änglamamma & mamma

Tiden innan allt förändrades.

Jag hade varit sjukskriven i några månader för utbrändhet och ångest bara 29 år gammal då jag såg det där plusset på stickan en dag i November 2012. Jag minns att jag sprang ut till min sambo som låg i soffan framför tv:n och visade honom, han blev lika glad som chockad. Vi hade några månader tidigare bestämt oss för att sluta skydda oss och gick det så gick det, och ja tydligen gjorde det de.

Jag var sjukskriven under hela graviditeten och under de sista månaderna började jag känna mig glad igen.
Lycklig
Förväntansfull
Nervös
Orolig
Och allt med vad en första graviditet innebär.

Vi förberedde med vagn, bebiskorg, blöjor, kläder och allt som behövdes.

Det var en väldigt varm och tidig sommar 2013, jag svullnade mycket och var full av vätska. På min 30 års dag i maj månad hade vi stort kalas hemma för släkt och familj, och jag minns hur svullen jag var om ben och fötter och tröttheten var bestående, men lycklig var jag.

Min storasyster var gravid med sitt andra barn samtidigt och det skiljde bara någon vecka emellan oss. Och samtidigt även min svågers fru var beräknad med sitt andra barn också med någon veckas mellanrum,
Helt galet hur vi lyckades pricka det så rätt.
Vi tog en bild på oss alla tre på min födelsedag, och vi alla hade lyckats ta på oss kläder i mörkblått.

Jag var en orolig själ till och från under graviditeten, att något skulle vara fel på barnet och så vidare. Under de sista 1,5 månaderna var vi på förlossningen 2 gånger och tittade så att allt stod rätt till då jag inte kände vår tjej så mycket i magen. Men allt var bra, och min moderkaka låg i framkant så jag såg och kände inte hennes sparkar så märkbart och tydligt som de som har moderkakan bakom.

Dagen innan midsommarafton var jag hos min fantastiska barnmorska på mvc och lyssnade på hjärtat allt var bra och det slog som det skulle.

Jag var beräknad att föda på midsommardagen, så midsommarafton blev lugn med lunch hemma hos svärmor och sedan en snabb visit hos ett par vänner som hade fest. Jag minns att det var väldigt lugnt i magen under hela dan, men jag reflekterade inte jätte mycket över det och tänkte mest ”att nu är hon så stor och redo att komma ut så nu laddar hon nog för färden”.

På kvällen kände jag mig lite orolig men vi bestämde oss för att vänta till morgonen för att se om hon var mer aktiv då. Ett beslut som jag idag ångrar djupt.

Solens strålar letade sig in i mellan gardinerna och väckte mig tidigt morgonen därpå. Jag kände mig otroligt orolig. Gick upp och drack starkt blandad saft, satte mig i soffan och puffade på henne i magen som jag alltid gjorde och hon brukade alltid vakna till och sparka loss lite, men ingenting hände.

Magen kändes konstig, det kändes tomt och extra tungt på ett oförklarligt sätt. Jag väckte min sambo och vi ringde in till förlossningen. Vi tog med oss den packade BB-väskan och jag tog tre sista kort på min mage ifall hon skulle komma idag.

Väl framme blev vi visade in till undersökningsrum 1, där kom en barnmorska in och bad mig lägga mig ner.
Sagt och gjort så började hon lyssna efter de små hjärtslagen, det var svårt att hitta så jag sa ”Hon brukar gömma sig lite, men brukar ligga här nere” jag pekade längst ner på magen.
Hon lyssnade runt området som jag visade, men det var tyst. Barnmorskan bad oss vänta en liten stund då hon skulle hämta en läkare som skulle hjälpa henne att lyssna.

Jag och A tittade på varanndra när hon gick, han sa ”Det är nog ingen fara, allt löser sig”
Han kom in i rummet, vi fick en bra känsla av honom som människa och läkare direkt. Han bad mig lägga mig ner och lyssnade efter hjärtat länge och noga.

Efter en stund tog han min hand, tittade på mig och sa ”Jag är ledsen men jag hittar inga hjärtslag”..
Jag tittade på honom ”Är ni verkligen säkra? Kan ni inte lyssna igen?”
Läkaren ”Tyvärr jag har lyssnat om och om igen på alla ställen, det finns inga hjärtslag”
”Vi ska kalla in en specialistläkare som undersöker med ultraljud och som kan bekräfta”

De frågade om vi ville vara själva en stund innan den andra läkaren kom, och det ville vi.
A kom och satt sig på sängen brevid mig och jag bröt ihop fullständigt, sådär som man bara sett på film och på nyheterna förut, sånt som aldrig skulle hända en själv.

Jag rasade, jag föll 10 våningar ner PANG ner i asfalten..

Jag grät, fick knappt luft och vi befann oss mitt i en mardröm.
Jag ringde Mamma och det enda jag fick ur mig var ”Bebisens hjärta slår inte längre”

Vi satt där och höll om varanndra, A var i chock och fick knappt ur ett ljud.
Efter cirka en halvtimma kom de tillbaka, och nu tillsammans med specialisten.
Jag gillade inte honom, han kändes som en typiskt stel läkare.
Men jag kände att han var proffesionell och var verkligen specialist och jag kände att jag kunde lita på honom.

Han undersökte min magen noga noga, lyssnade och tittade. Undertiden va det knäpp tyst i rummet, ingen rörde en min. Han tittade på mig och sa ”Jag beklagar, men hon lever inte längre”

Den natten spenderade vi hemma, en sista gång med vår lilla dotter i min mage.

Dagen därpå gick vi in i vårt rum som var nr 1, det var stort och ljust med egen toalett, dusch, tv, två sängar och utsikt över staden. Det var slitet och gammalt, men så himla skönt att vi slapp gå utanför dörren.
En barnmorska kom in och presenterade sig, hon kändes så trygg och bra direkt. Denna barnmorska är en av alla de vi hade som gjorde ett otroligt stort och starkt avtryck i mig.

Det var otroligt många rör med blod som fylldes och undersökning som följde. Läkaren kom in och det var dags för den första tabletten som skulle sätta igång hela förlossningen.
De satte in epiduralen så det var klart när allt satte igång. Det gjorde ont och var obehagligt.

Vi var i chock och under hela den dagen som gick så hade vi på tv hela tiden, tittade på den men tittade ändå inte. Ljudet höjde vi nästan till max för att slippa höra alla barnskrik genom väggarna. Vi sa inte så mkt till varanndra, vi skickade meddelande till våra nära och kära och fick väldigt många tillbaka.

Det var svårt för omgivningen att ta in, och ännu svårare för oss.
Framåt kvällen började jag känna lite obehag och smärta i rygg och bäckene så jag fick värmekuddar och värktablett som skulle lindra.

Men förlossningen satt aldrig igång, så den kvällen fick vi en insomningstablett för att försöka få någon sömn. Barnmorskorna var helt underbara, vid varje skift fick vi en ny som bara fanns där för oss i huvudsak och som kom in och pratade, kramades och lyssnade på oss. Utan dem vet jag inte hur allt vore både då och idag.
Vi sov några timmar den natten och somnade hand i hand minns jag.

Dagen därpå satt de in en till tablett och då tog det inte lång tid tills det satte igång, och det satte igång som bara den. Jag öppnade mig i rekordfart och jag hade ont ont som alla andra. Jag kämpade på och testade, pilatesboll, ligga, stå, sitta, lustgas inget hjälpte såklart.

De lämnade oss själva en endaste gång, och då gick vattnet när jag stod på knäna i sängen. Samtidigt spydde jag och A hann flyga upp och ta en kräkpåse till mig.
Efter ett tag kom de in med en slags sackosäck som de la vid ryggen på sängen och där hittade jag en perfekt plats för mig, lutandes på sackosäcken stod jag på knäna och kämpade som en galning.
De höjde lustgasen till max och efter ett tag fick jag kläm på det och vägrade sedan släppa den under de kommande timmarna.

Jag hade så sjukt ont och värkarna var inte tillräckligt starka för att få ut henne, så de fick tvinga mig ner på rygg (jag vägrade, och var livrädd för att byta ställning) men med allas hjälp gick det tillslut.
Jag började få ännu mer ont (hur det nu gick?!) så jag fick morfinsprutor och de körde på med epiduralen, men den tog inte rätt den tog bara i ryggen på mig.

Tillslut var det kejsarsnitt eller sugklocka som gällde, det blev sugklockan.
Efter två drag tror jag, en jäkla massa krystande och nära döden upplevelse av smärta kom hon ut, vår älskade fina lilla tjej!

Den 25 juni 2013 klockan 00.57, kom hon helt välskap, rosig och såg levande ut.

Under förlossningen tänkte jag inte en endaste gång på att hon inte levde, utan hoppades att de hade fel.
Hon vägde 3735 gram och var 53 centimeter lång.

Hon var fullt frisk, det som hade fått hjärtat att sluta slå var navelsträngen. Den satt som två hängslen över axlarna ochneri ljumskarna och runt mage och hals.

Det som gav henne liv, tog även hennes liv.

Jag sprack väldigt mycket under förlossningen, så jag fick rullas iväg till operationssalen och sys efter förlossningen då hon fastnade med axeln på vägen ut. Men det gick bra då jag var helt bedövad i både tankar och kropp efterråt.

Jag var så glad konstigt nog kan man tycka i denna stund, jag var nog väldigt chockad så här i efterhand. Men ja, jag känse mig glad för min dotter hade ju fötts. Och hon var det finaste jag sett.
Under de första timmarna på natten såg det bara ut som hon sov, vi låg och tittade på henne. Vågade knappt röra henne i tron om att hon skulle gå sönder. Vi somnade bara med hjälp av insomningstabletter även denna natten.

Under dagarna som följde så hade vi henne hos oss så mycket och ofta det bara gick. Jag blev så GLAD varje gång de kom med henne i sin lilla BB-balja. Hon var tvungen att kylas efter några timmar hos oss hela tiden, det var väldigt jobbigt varenda gång vi bestämde oss för att de kunde hämta henne en liten stund.

Jag förstod så väl att hon inte levde när de kom med henne, då de hade ett vitt tunt lakan över henne när de rullade henne genom korridoren. Det var som en kniv i mitt hjärta varje gång jag såg att de tog av lakanet. Samtidigt som jag var glad för att hon kom.

Vi gjorde gipsavtryck av händer och fötter, fick hjälp med att klippa av två små hårtoffsar från hennes mörkbruna hår, vi tog flera hundra foton, vi fick hjälp med att tvätta av henne och klä på henne och hon var med oss nästan hela dagarna förutom på nätterna. Våra föräldrar var där och hälsade på oss alla tre, konstigt men otroligt viktiga besök för oss alla tror jag.

Efter drygt 3 dygn testade vi på att åka hem utan henne, vi var hemma i 2-3 timmar sen gick det inte längre. Vi åkte tillbaka och de hämtade henne till oss. Vi bestämde den natten att vi skulle åka hem dagen efter.

Jag bestämde med en av barnmorskorna att de skulle komma in med henne 06.30 på morgonen så hon var där när jag vaknade. Jag vaknade jätte tidigt denna dagen och satt och väntade när de kom in.
A sov, och jag satt där med henne i famnen bara jag och hon, vår alldeles egna stund. Den var viktig för mig att få och mysa såklart.

Nu, just denna dag såg och kände jag att hon inte var där längre. Nu var hon verkligen borta.
Och det kändes ok att åka hem på eftermiddagen även om hela jag gick mitt itu av att lämna min älskade dotter där.

Vi åkte dit igen 2 dagar senare, A följde med för min skull. Själv klarade han egentligen inte mer. Men jag höll på att gå av på mitten av saknad. Och när jag såg henne stack det till i mitt hjärta..
Hon hade förändrats väldigt mycket på bara 1,5 dag, men jag tog upp henne och höll om henne i min famn och min tomma famn blev hel igen.

Efter detta var det mycket som följde det var kurator, begravningsbyrå, obduktion, välja plats på kyrkogården, gravsten, urna, kista, blommor som skulle beställas, nedbäddning av vår lilla tjej, begravning och urnsättning.
Mitt i allt detta grät jag som aldrig förr, dygnet runt. Det kom dagar då jag var tom, helt tömd på allt då var jag som en sten och bara satt och stirrade ut i tomma intet.

Vi ät nästan inget, sov knappt, vi ville inte visa oss ute, jag var livrädd för att någon skulle fråga vart vår lilla bebis var då jag inte hade klarat av och berätta.
Det finns så mycket mer att berätta om nedbäddningen, begravningen, urnsättning, hur vi tillsammans förändrades och klarade av allt som hände och känslor men måste sätta punkt någonstans.

Vi förlorade många vänner på vägen, det var svårt för mänga att förstå och de vågade nog inte riktigt höra av sig av rädsla för att säga något fel.
Men inget hade varit fel, då vi kändes oss ensammast i världen och en kram hade räckt för att fylla min dag.

Vi åkte utomlands efter begravningen i 3 veckor, vi ville inte vara hemma mer. Och den semestern eller vad man ska kalla det för var den konstigaste någonsin.
Vi badade inte, vi gick inte ut och åt förutom en gång, vi bara var.

Vi bestämde oss nästan direkt för att försöka få ett litet syskon till henne, så efter jag läkt ordentligt och avslaget avtagit så började bebisverkstaden igen.
Det tog nästan knäcken på oss då man blev som besatt av att få ett plus på stickan.

Men 4 månader efter allt hände i december, när första snön föll över Göteborg kom det där plusset.
Lyckan var överväldigande, och jag ringde min bästa vän omedelbart.

Resten av den långa gravidresan var lång, jobbig, nästan förgörande ibland, men jag fick mycket hjälp och extra kontroller som tur var.

Den 29 juli 08.38 föddes lillebror genom ett kejsarsnitt och allt gick bra. Utan lillebror Eddie så vet jag inte vart vi hade varit idag.

Nu 3 år senare är jag lycklig, men tyvärr har min ångest stannat kvar och jag kämpar fortfarande med den.
Men jag ÄR lycklig, och livet rullar på igen om än några stopp på vägen. Jag trodde aldrig att jag skulle vara lycklig igen, och trodde aldrig att jag skulle få hålla i mitt levande barn men han är här, lever och mår bra.

Milla Juni finns alltid med oss och kommer alltid vara storasyster och dotter, och vår älskade lilla Eddie gör oss hela och förgyller alla våra dagar

Jag började skriva en blogg några veckor efter allt hände vilket har hjälpt mig enormt mycket  www.millajuni.wordpress.com
och idag har jag gått vidare med att skriva på Nouw. www.nouw.com/keepitreal

Ni hittar mig även på instagram under namnet @Tanjisen