I detta inlägg finns det bilder på ett barn som inte längre lever. Känsliga läsare och minderåriga varnas redan nu så man får ta ett aktivt val att läsa vidare. I respekt till familjen som sörjer en förlorad son så undanbedes ALLA kommentarer som kan uppfattas negativa. Här ger vi bara kärlek
️
Jag heter Emma, jag är 25 år och gift med David som är 31 år.
Vi bor på landet i Värmland med vår dotter som föddes november 2015.
Graviditeten med Vera var tuff, jag fick hyperemesis gravidarum och havandeskapsförgiftning vilket gjorde att jag blev igångsatt efter en tid på sjukhuset.
Vi bestämde oss rätt snabbt efter att Vera föddes att vi ville ha syskon så i början av 2016 blev jag gravid men som tyvärr slutade i ett missfall.
Återigen blev jag gravid, jag var så lycklig. Graviditeten var helt underbar, jag njöt av varje sekund. Vi kom på rutinultraljudet och fick se en liten pojke, våran Nils. Jag var tvungen att gå på kontroller varje vecka för att kolla blodtryck och var på ultraljud var tredje vecka då detta var en riskgraviditet.
Varje gång vi hade varit på ultraljud så var man så lycklig över att ha fått sett sin skatt.
12 januari var sista gången jag va på ultraljud och fick se att min pojke levde.
Dagarna gick och måndag den 23e januari skulle jag åka och köpa inredning till Nils rum då vi hade målat o fixat helgen innan.
Sen kom tisdagen, den absolut värsta dagen i mitt liv….
Jag skulle precis gå in i vecka 31, livet var perfekt. Jag var väldigt trött den dagen, så som man är som gravid.
När dottern sov vid lunch så la jag mej för att vila, jag sov i tre timmar och vaknade kl 15.
Min man var hemma den dagen då han var sjuk, tack och lov för det!
När jag vaknade så kände jag mej lite yr och illamående men tänkte inte så mycket på de, jag va ju gravid.
Gick för att vila lite till, blev inte bättre. Funderade på om vi skulle ringa förlossningen men kände att dom bara kommer säga att jag ska ta en alvedon och duscha varmt.
När kl var 16.30 så var min mage så svullen så då fick David ringa in ändå, dom sa att vi skulle ringa ambulans direkt.
Så löjligt tänkte jag…
Två ambulanser kom och det blev ilfart till Centralsjukhuset i Karlstad, fick morfin och när det var en mil kvar känner jag hur de släpper i magen. De forsar nåt mellan benen, jag känner och det är blod överallt.
När vi har kommit fram så kommer läkare direkt och dom kollar efter Nils hjärta, de finns inget hjärta….
jag skriker!
Läkaren säger att jag måste till operation inom en kvart för om en halvtimme kan de va försent för mej. Hur tar man in allt detta, ren o skär kaos.
Min man skulle komma efter och hann inte in innan jag skulle sövas.
Moderkakan hade lossnat helt vilket gjorde att jag förlorade 3 liter blod och min älskade son dog.
Jag var väldigt lättblödd under operationen och det var jättesvårt att få stopp på det men dom lyckades.
När jag vaknade så ville jag inte leva, jag ville dö.
Jag låg på IVA dom första dygnen, sen var jag en sväng på förlossningen och slutligen avd.14 kvinnosjukvården.
Jag fick ha Nils hur mycket jag ville under denna tiden vilket kändes underbart.
Vad som skulle bli lyckligaste tiden i mitt liv blev den värsta, jag skulle ju ta hand om en bebis inte planera begravning.
Nu har de gått 4 månader sen allt hände och det är tufft, jag går på antidepressiv medicin.
Nätterna är värst! Varje natt så får jag panikångestatattacker, när jag väl somnat så kommer istället mardrömmarna.
I början bestod mardrömmarna mestadels om att jag letade förtvivlat efter Nils, jag kunde vakna av att jag i panik letade efter honom i sängen. Efter urnnedsättningen så drömde jag att jag grävde med mina bara händer efter han.
Sedan gick det över till att min hjärna hann ikapp tiden, då hade jag även blivit änglamamma i drömmarna.
Nu handlar dom mest om att jag även förlorar Vera, att hon också dör ifrån mej.
Jag är så trött, min hjärna är trött o även min kropp.
Panikångestattackerna är så jobbiga och smärtsamma o just där och då vet jag inte vart jag ska ta vägen. Jag har tur som har David som hjälper mej!
Min instagram: vikmanemma
