Sitter på familjerätten med Andreas och väntar på att få skriva faderskapsintyg till honom på Milton.
Självklart ska han stå som Miltons pappa överallt, trots förlusten utav honom. Jag bara hoppas innerligt att de fört vidare vad som hänt oss och att vi slipper chockera inne i rummet eller höra en massa grattis till vårt nya barn.. Hade känts som en käftsmäll.
Hemma på bordet ligger ett brev till oss…. Till dig som förlorat ett barn står det på. Orkar inte läsa.
Bredvid på nästa bord ligger pappret på ”grattis till ditt barn”… Inser hur jävla snabbt allt går. Ska livet ens få vara så jävla orättvist. Nej idag är en konstig dag… Magen är helt upp och ner av illamående och ren avsky till livet. Idag ska jag måla vårt köksbord vitt… Det blir säkert jättebra.
Känns som man försöker skjuta undan allt just nu i huvudet, men allting lagras egentligen bara till stor tumör.. Kan man få cancer av sorg? Känns nästan så, känner mig döende inombords. Ser min partner inte kunna sortera sina tankar heller och önska bara en kram räckte till att lösa allt… Men det är ju inte sant.
Andreas Stefan Milton Lundin, pappa till Milton Green Lundin. Snart är det klart i alla fall.
Lyckligt ovetande om orättvisan i världen på förlossningen natten innan Milton kom till livet för att så kort efter lämna oss.
