Idag träffade vi Barnläkaren som tog emot Milton dem 9 januari när han fördes i ambulansen till akuten.
Barnläkaren Axel är verkligen lugn, empatisk och förstående och väldigt förtroendeingivande.
Både jag och andreas va där och fick chans att ställa frågor, diskutera vad som hänt samt gå igenom vad som gjorts under obduktionen på Milton.
Plötslig spädbarnsdöd är helt oförklarligt än så länge… Man vet absolut inte varför detta händer till synes fullt friska barn . Vi kunde inte direkt få några svar på vad som hände var älskade son, men det kändes skönt att få gå igenom händelsen en gång till, veta hur läkarna tagit hand om honom, få bekräftat att inget ytligt hänt som vi missat samt att Haninge dog av någon bakterie/infektion som heter ”gbs”. Det fanns i min oro då jag läst om fall för mamman haft gbs och smittat barnet, men de hade kollat allt sånt, ytliga faktorer, kromosomfel, genetiska anledning, cellforskning, öppnat hjärnan och hjärtat och kollat att allt såg normalt ut mm men hittade ingen anledning alls. Så Miltons död rubriceras till ”plötslig oförklarlig spädbarnsdöd av till synes friskt spädbarn”.
Även om hjärtat känns lättare så dras man tillbaka tre månader när allt hände, när livet gick från att vara underbart med vår nyfödda son hemma till att hitta honom livlös efter att ha somnat på sin pappas bröst.
Hur man ens orkar leva är man förlorat sitt barn är chockerande, hur kan jag och andreas ens gå upp it sängen? Det kan jag inte svara på, det undrar jag också… Det gör så fruktansvärt ont i oss båda, men av någon anledning ger man inte upp. Tills dagen vi dör kommer en plats hemma alltid vara tom, familjebilder kommer aldrig alla att vara med på, födelsedagar kommer firas på en gravplats… Den här smärtan är oändlig… Även om man utåt sett ser ut att ”gå framåt” för att ens vardag rullar på betyder INTE att man mår bättre … Jag mår sämre, Andreas också… Vi har bara lärt oss ”leva med det” utåt sett.. Känslorna, sorgen och den känslan av att vi aldrig kommer vara hela igen är kvar, känslan att någon fattas… När man öppnar garageporten och där står så mycket bebis grejer att det ser ut som en affär, alla Miltons kläder i kartonger, två vagnar, Babygym, bilstol mm… Han skulle använda dom ju! Han borde vara här.
Livet är orättvist… Som fan.
Jag vet livet e orättvist men jag lider med er o jag hoppas att allt kommer att gå bra för er o jag vet att det gör det för ni e två föräldrar som e så starka o fina tillsammans så jag tror ni klarar allt ihop,många styrkekramar från mamma,svärmor!