Det stämmer inte det där med mascaran kom jag på, det är något skevt jävla försök på att lura sig själv att det kommer bli en bättre dag.
Vet inte vad det är med mig, känner mig arg rätt ofta, arg på att det va just jag som va tvungen att gå igenom det här… Varför skulle just jag/vi förlora vårt barn. Jag behöver inte bli starkare… Tycker jag är rätt tuff och kämpat mycket som det är…
Behöver inte riktigt en prövning i livet. Idag är jag mest arg… Kuratorn på sjukhuset när Milton dog sa att vi skulle vara arga.. Jag förstod inte riktigt vad hon menade då. Hur kunde jag va arg på Milton?
Men att vara arg känns som en täckmantel till att brista totalt. Vem är jag nu… Jag är inte alls den jag vill vara.
Natasha Green 22 gammal, hon va tuff, skinn på näsan brukade dom beskriva mig med. Skrattade mycket och högt, brukade ta plats i sällskap, var inte rädd för att uttrycka sig, grät inte för mycket, va kärleksfull och omtänksam. Hon skulle bli mamma, hon var helt rätt placerad i livet och skulle den 4 januari bli lyckligare än vad hon trodde att hon någonsin hade kunnat bli. Den 9 dog hon, tillsammans med sin son.
Idag är jag…. Inget
Så fruktansvärt orättvist! Ingen borde behöva gå igenom vad du/ni gör! Inget barn borde heller behöva sluta sitt liv i förtid.
Tårarna rinner och jag är så tacksam för mina två små hjärtan.
Varm kram från Karin
det gör ont i mitt hjärta att läsa vad du går igenom. det är helt okej att känna som du gör, någon gång tar det arga känslorna slut och du kommer må bra. ta dig igenom det! du är en grym tjej och mamma <3
tänker på er dag in och dag ut<3
Fy vad jobbigt att behöva gå igenom något sådant här 🙁
♡