Grät mig till sömns inatt, kan inte minnas sist jag gjorde det…. När Milton dog tog typ mina tårar slut… Jag grät non stop. Efter det var det som att inget bet på mig… Inget va jobbigt längre, eller i alla fall inte lika jobbigt som det.
Döden, så plågsam och så evig… Oavsett vem det gäller så ligger smärtan där, saknaden. Jag saknar min döda mormor, min gammelfarmor, men jag har funnit frid i deras död förutom att jag saknar dom.
Med Milton, eller med barn är det annorlunda. Jag kommer aldrig kunna acceptera eller försonas med det, det gör lika ont idag som för snart 4 år sen, ända skillnaden är att jag har lärt mig leva med att va trasig.
Hur sjukt är inte det? Vakna på morgonen och hela själen skriker och vill försvinna ur din kropp, men trots det står jag upp från sängen, klär på mig, sminkar över ringarna kring ögonen och drar på leendet, för att jobba, för att va mamma, partner, vän och allt annat livet kräver.
Jag ska inte förminska att mitt liv idag är väldigt fint, och bortsett från vår förlust har jag ett fantastiskt liv med en underbar partner, barn, boende och jobb. Men… Förlusten, minnena, smärtan finns där varje dag och minskar dagens lyckor.
Jag är glad för er som inte förstår hur det känns, tacksam att ni slipper och kan känna att andra händelser är era största problem. Jag försöker sätta ord i hur jag och många som förlorat barn känner då det enligt många är som vilken förlust som helst… Bara en till död, gå vidare.
Det måste få vara okej Att vara bruten, oavsett anledningen ?
