Julia…kommer du nu…vi kan bada nu…
Jag går upp för trappan och in på Julias rum. Hennes CD skiva står och snurrar…hon har lyssnat på musik. Sängen är obäddad…
nattlinnet ligger i soffan…det ligger pärlor på skrivbordet och på golvet…hon har pärlat. Julia är inte på sitt rum.
Jag kikar in på toaletten…där är det mörkt.
Julia…??!! Skulle du bada eller…??!!
Jag går ner för trappan igen…kanske har hon gått ut. Halvvägs ner i trappan stannar jag…vänder om och går upp igen.
Jag går in på Olivers rum…fram till fönstret. Kanske sitter hon på gungan och gungar. Eller…kanske hoppar hon på
studsmattan. Julia sitter inte på någon gunga. Hon hoppar heller inte på någon studsmatta…
Jag står kvar i fönstret…min blick faller ner…ner till poolen.
Där…lite ovanför botten…där ligger hon…min älskade lilla Julia…
Jag vet inte hur jag lyckas att komma ner och fram till poolen. Det svartnar för ögon…men det spelar liksom ingen roll…
för jag måste få upp min lilla flicka.
Jag simmar ner till botten och får tag i henne. På väg upp…tappar jag henne. Jag har kläder på mig som gör att jag själv dras ner. Jag är trött. Jag orkar inte. Det sticker i hela kroppen och det susar i öronen. Jag sjunker sittandes till botten.
Jag får tag i Julia och tänker i mitt huvud…Snälla Julia…hjälp mamma…jag klarar inte detta själv…
Sedan tänker jag…Gode Gud…hjälp mig…
Jag vet inte hur…men jag får upp Julia på kanten. Hennes kropp ligger så konstigt på kanten…hennes läppar är blå…
och hon stirrar på mig. Men det gör ingenting…för där på kanten…där är hon det vackraste.
Där på kanten…viskar jag tyst för mig själv…Julia…gumman…de kommer snart…de kommer snart och hjälper oss…
Min älskade Julia 11 Maj 2005 – 19 Juni 2012
Jag sitter på Östra sjukhuset. På barnakuten. I ett rum för anhöriga.
Plötsligt fylls det lilla rummet av så mycket folk. Ja, de är så många så jag funderar på hur i hela friden vi skall få plats allesammans. Läkaren kommer fram till mig…han lägger sin hand
på min axel och försöker till varje pris att få ögonkontakt med mig…han biter ihop käkarna och säger…
Helena…Julia är död…jag kunde inte rädda henne…
Där…precis där…den 19 Juni 2012…då dör en del av mig. Jag kommer aldrig…att bli människa igen…
Nej…aldrig någonsin…
Julias mamma hittar ni på instagram under namnet @alskadejulia
Hon bloggar även där gon skriver ”brevliknande” berättelser till sin Julia om hur livet är idag och hur tankarna går. Helena som mamman heter har dessutom haft den enorma oturen att ha förlorat sitt andra barn också tidigare nu i sin fjärde graviditet, en liten pojke som inte hade tillräckligt mycket fostervatten och va tvungen att födas för tidigt. Nu är det bestämt att han ska få vila tillsammans med sin storasyster Julia ❤
Följ hennes resa och vardag i bloggen
Det gör såså ont i mig o läsa.. Kan inte ens föreställa mig denna smärta.. Beklagar så ofantligt mycket❤️
Beklagar sorgen, fina Julia.
Hej Natasha, jag har försökt få kontakt med dig men vet inte om du inte fått mitt mail eller sett att jag skrev på fb. Känner mig som en stalker men gör ett sista försök här. Du får gärna skriva till mig. Förlorade vår dotter för 2v sedan. Har följt din blogg ett bra tag.
Finns på fb Jennifer Sääf
Ta hand om dig!