Änglamamma & mamma

I detta inlägg kommer det finnas bilder på ett barn som inte längre lever. En varning för den känsliga eller minderåriga. Håll respekten uppe för föräldrarna, endast trevlig kommentarer godkänns. 

Skrivet av mamma Emelie Lindman.

Sista dagen jag levde lyckligt ovetandes vad som väntade morgonen efter…

För 4 år sedan, satt jag i samma lägenhet som jag fortfarande bor i, jag var lycklig!
Ny lägenhet, jag var hemma med mina 2 större barn Andrea på 2,5 år då och Bentley 1,5 år, vi va hemma på permission från avd 33 med vår lilla Colin.

Colin var prematur, han föddes efter en komplicerad graviditet och efter 2 dagars värkar i vecka 28+0, ut kom 1448 gram och 37 cm kärlek 💗
Minns känslan än idag, att han va så vacker! Så liten men så perfekt! Jag hade blivit ” varnad ” att han kunde se lustig ut, att han skulle vara olik mina fullgångna barn. Jag har ju tidigare fått 4 kgs välmående klumpar , men inget av det dom sa stämde, ett vackrare barn har jag aldrig sett! Så liten men så perfekt 💙

Colin kom med akut snitt pga föreliggande moderkaka samt att han låg i säte. Men ut kom han, och skrek! Högt som attans 🙂 min starka lilla kille!

Jag har hela tiden vart ensamstående så min mamma var med under fl, så när Colin togs ut fick jag se honom ett par korta sekunder innan dom la honom i kuvösen och sprang iväg. Men min mamma var vid hans sida hela tiden, jag var ju tvungen att ligga på uppvak en stund.

För 4 år sedan hade Colin hunnit bli 2 månader, precis passerat 3 kgs strecket! Liten hade blivit stor! Och vi hade inte ens kommit till beräknade förlossnings datumet, vår lilla kille, var beräknad till alla hjärtans dag!

Vi hade för 4 år sen precis vart på koll efter 2 dagars permission. Colin hade inte gått upp i vikt som han skulle, han hade gått ner..
Allt kändes som ett bakslag, alltid haft problem med att få i gång mjölken i början, Andrea och Bentley ammade jag endast 2 månader då jag inte orkade kämpa på, men Colin pushade dom på mig att jag skulle amma, vilket jag är tacksam över idag!
Men just då kändes det hopplöst! Jag matade honom 24-7 kändes det som, och vi hade ju kommit i gång!
Jag pratade på detta med dom på återbesöket, att han åt hela tiden, det kändes som att det var något annat fel, både jag och Björn visade att vi var oroliga.
Sköterskan viftade bort vår oro med att det är normalt att barn går ner efter hemgång, det blir sån omställning.
Vi vela tillbaka till sjukhuset vilket dom sa blankt nej till, dom kunde sträcka sig till att inte skriva ut oss, så om det var något kunde vi komma direkt till avdelningen.

Mot vår vilja gick vi hem, vi hade trots allt 2 andra barn, jag hade precis hittat vad jag kände va min drömlägenhet just då, så livet va bra! Jag va lycklig! Vi va säkert oroade helt i onödan…

Kvällen den 26/1-12 var riktigt jobbig.. Jag Andrea och Bentley hade svårt att komma till ro, jag blev irriterad för att jag var trött, Colin var ledsen och jag var så arg på Björn för jag hade fått veta att han tagit medicin han inte behövde.. Så i mina ögon hade han tagit droger. Vilket sårade mig oerhört då vi har barn och jag själv har vuxit upp i ett hem fullt av missbruk.

Jag gick och la mig, otroligt ledsen då barnen nästan fått ut allt för mitt dåliga Mående på kvällen, jag somnade ändå ganska fort, bredvid mig låg Colin.

27/1 kom.. 07:30 vaknade vi av Björn’s väckarklocka , jag låg och ammade Colin, björn skulle köra sin mamma till sjukhuset, och Björns syster Nina stannade hemma hos oss.
Andrea vaknade även och la sig bredvid mig och Colin.
Vi låg och myste medans jag ammade sen måste vi ha halvslumrat till..
08:02 vaknade jag med ett ryck, något kändes fel, kändes som jag sovit en hel evighet även fast jag insåg att det Max var 20 minuter, jag klättrade ur sängen, började klä på mig när Andrea vaknade.. Hon kröp upp bredvid Colin och tog på hans mage, sen sa hon meningen jag fortfarande drömmer mardrömmar om ;
Mamma, bebis är kall..

Jag vet inte vad det var, men kände redan då att något var åt helvete fel, jag hoppade tillbaka till sängen och lyfte upp honom, helt livlös och mycket riktigt kall..
Tusen tankar åkte genom huvudet, och jag tackar gudarna för att vi fick gå hlr kurs medans vi la inlagda på 33:an, jag skrek åt Nina att ringa 112, att Colin inte andades, och att det var bråttom..
Jag försökte ruska på Colin, började sedan göra hjärt och lungräddning, jag vet att jag först inte hade den blekaste aning vad jag gjorde, vet att det kändes som flera timmar innan jag hittade rätta tekniken, Colin luktade spyor, medan jag hade min mun mot hans vet jag att jag tänkte : gode Gud jag har dödat mitt barn? Jag har kvävt honom..
Nina kom in med telefonen och jag fick prata med människan som mottagit samtalet, hon försökte instruera hur jag skulle göra , försökte lugna mig så gott det gick, men på något sätt var jag redan så iskall som jag kunde, tårarna strömmade nerför kinderna men ändå gjorde jag allt jag kunde , jag var där och då colins enda räddning … Mellan inblåsningar på Colin försökte jag lugna Andrea som hela tiden satt bakom mig och inte förstod alls va som hände? Det enda hon förstod va att något va fel..
Hon frågade flera gånger varför bebis va kall, varför jag grät…

Jag frågade kvinnan i telefon vart fan den där
Jävla ambulansen va.. Hon berättade att dom va utanför , att jag borde höra sirenerna.. Samtidigt som hon säger det hör jag ambulans personalen komma rusande in, kvinnan som kom in i sovrummet först tvekade inte en sekund, hon tog min pojke och sprang…

Jag själv fick åka ambulansen som kom efter,..
Jag kommer inte i håg tiden i akut rummet.. Jag vet bara att jag drömmer om en maskin som gång på gång säger högt och tydligt :
Ingen puls.
En läkare som står alldeles kall och räknar tiden på när dom gett mediciner, jag minns när prästen kom, jag kommer i håg läkaren ord:
Det här ser inte ljust ut…

Min värld rasade samman den dagen , den 27 januari 2012.. Och mitt liv kommer aldrig bli detsamma.. Alla gjorde vad dom kunde för att rädda Colin, jag, ambulans personalen, läkarna , sköterskorna…

Colin dog av en infektion, en bakterie hade angripit organen i kroppen, sen hade även en magsjuke bakterie kommit och slagit ut organen som redan var utsatta..
Jag får leva med vetskapen att han kunde levt om vi hade kämpat och fått vara kvar på sjukhuset. Min pojke kunde ha överlevt, men det är ingenting vi någonsin får svar på…
Colin blev 2 månader och 3 dagar gammal.
Han förändrade mitt liv totalt, och jag saknar han varje sekund.
🌟
Colin Gunnar Robin Morgan Unger Lindman
💗111124-120127🌟
Alltid älskad, aldrig glömd.