Änglamamma & mamma

Efter en längre paus har jag bestämt mig för att lätta mitt hjärta men vad som pågår och anledningen till pausen.

Anledningarna är egentligen många, men några har jag hållt undan pga behålla lite av mitt privatliv för oss själva.

Senaste månaderna har vart väldigt tuffa..  En gammal saknad från Milton som följer mig varje dag i kombination med att må otroligt dåligt kroppsligt, smärtor varje dag, blödde från tarmen ofta, svimmade, kräktes, migrän mm och fick aldrig några svar vad som va fel på mig. Tillslut blev jag deprimerad och fick extrem ångest. Min kropp klarade inte att hantera smärtan längre och jag blev helt nere. Orkade ingenting, började medicinering som först gjorde allt mycket sämre, fick tvångstankar och maniska tankar att någon förföljde mig vilket gjorde att jag va konstant rädd och stressad. Vi bytte medicin och det blev snabbt bättre. Känner mig mycket lugnare och gladare. Men samtidigt är alla känslor så himla dämpade… Som att dom låg inlindade i bomull.

Sen kom beskedet om endometrios… Tack för den… Jag ska leva med psykisk smärta resten av mitt liv för att mitt barn dog, nu ska jag behöva leva med kroppslig smärta dagligen resten av mitt liv också… Livet måste verkligen hata mig 🙁

Seeeen, som om det inte vore nog så sa mediet som jag va hos att Andreas va sjuk, allvarligt sjuk och behövde göra ett blodprov. Jag sa detta till Andreas som sa att jag va larvig, men gjorde blodprovet för min skull. Blodprovet visade på en stor ändring i kroppen. Hans röda blodkroppar låg på 33 (de ska ligga under 10). Så läkarna ville utreda varför hans värden va konstiga och det gjordes kontroller snabbt efteråt. Vi gjorde självklart misstaget att googla och när man googlar så ska ju alla dö, så googles svar på Andreas va att han hade leukumi.

Tack och lov!!! Visade dessa provet att det inte va leukemi, men mest troligt en infektion i något av hans organ, vilket de ska söka vidare på och behandla på bästa sätt.

Allt känns bara som helvetet just nu… Det känns som att jag aldrig ska få slappna av och njuta av vad jag faktiskt har i livet… Motgångarna kommer på löpande band, och det är alltid ”stora” saker. Varför!?

Mitt i allt detta om beskeden av endometrios och möjlighet att Andreas hade leukemi så bestämde jag mig för att jag ville lämna Andreas. Så vi har ”gjort slut” men lever än så länge tillsammans som familj, men i separata sovrum.

Varför…? Vet ni, jag har ingen aning… Jag vet inte vad jag känner för något längre. Livet har gett mig/oss käftsmäll efter käftsmäll och mitt i all kamp inser jag att jag faktiskt inte känner något längre. Jag hade bestämt mig att fokusera på mig själv och Colin. Det låter kanske väldigt egoistiskt…Men det va allt jag kände att jag klarade att göra bra. Jag har inte vart en bra partner för Andreas…och jag vill inte låta honom ”behöva stå ut” med mig. Men vi har kämpat för att hålla vårt förhållande sen dagen Milton dog för 2.5 år sen och det har liksom aldrig blivit ens i närheten av stabilt igen. Jag älskar Andreas och han är en fantastisk vän, partner och pappa. Men det går bara inte längre. Jag har kämpat för att behålla en familj, inte kämpat för oss två, och då försvann han någonstans på vägen. Jag har lovat Andreas att söka hjälp hos familjerådgivning/parterapi. Egentligen mest för att förstå varandra till att börja med, kanske kunna börja om,  men också ge det en ärlig chans att möjligtvis kunna rädda vår familj … Resten får tiden avgöra.

Andreas är givetvis jätteledsen och gör allt i sin makt för att göra mig lycklig just nu, och det är han himla bra på, men det är ju faktiskt inte han ”problemet” ligger hos….

Jag vet inte hur pass mycket om detta jag kommer skriva om. Jag kommer alltid vara ärlig och öppen och frågor är självklart välkomna, jag svarar så gott jag kan ❤️ men jag vill inte bli dömd, jag gör verkligen mitt bästa för min familj, Andreas och mig själv för att vi alla ska kunna fortsätta vara lyckliga. Oavsett hur det visar sig bli…