Änglamamma & mamma

​Ängeln Jamie 
Josefine heter jag och sambo med Jonathan. Vi bodde i vår lägenhet i en förort till Stockholm. 
Den där dagen då jag plussade, satt Jonathan i soffan och väntade, jag kom ut från toan och han får testet och jag säger vi ska ha barn, svaret är från en chockad Jonathan de här kommer inte ändra sig va och tittar på testet. Sen kommer leendet. Vi hade inte planerat barn vi hade inte vart ett par speciellt länge men oj va lyckliga vi va när vi landat i de. Vi berättar för familjen och mina föräldrar planerade redan för hämtning på förskolan med mer. 

Jamie växte i min mage och levde loppan sparkade en massa och gjorde mig bästa kompis me toan. Vi kramades mycket under den tiden. Men de gjorde inget vi va så lyckliga. 

När de va dags för rul ville jag inget hellre än se könet vi ville så gärna veta vem som gömde sig där inne innan jag skulle på en sista resa till USA för att se när min lillasyster tog examen och köpa massa bebiskläder. De va solklart på rul att de va en pojke och allt såg kanon fint ut och han följde alla kurvor. Vår son Jamie. 

Några dagar senare flög jag till USA med min mamma, storasyster och moster. Har aldrig mått så dåligt under en flygresa någonsin som då. Men äntligen nere på mark va allt bra. Jag va svullen men de va ju normalt sa alla och som förstföderska inget man tänker på. Jag shoppade en massa kläder till Jamie och njöt av hans buffande i magen. Resan led mot sitt slut och de blev dags att åka hem. 

Jag hade en konstig smärta under revbenen på höger sida som inte alls ville ge me sig så jag ringde 1177 och deras svar va de e barnet som växer därför de gör ont och jag tänkte ja men så e de nog. Jag fick anpassa hur jag skulle sitta för smärtan va så påtaglig. Den 18/5 åkte Jonathan till sitt extra jobb han hade på natten och jobbade och jag låg i soffan. Smärtan vart bara värre och värre och jag svettades, tillslut gick de inte jag tog en taxi in till Danderyds akut. 
Försökte hela tiden få tag på Jonathan men inget svar i telefonen jag ringde säkert 40 gånger men inget svar. Stapplar in på akuten och får ett rum omgående. De är skära på att de är gallsten och jag andas ut. Men ingen gallsten, då blir de säkra på propp i lungan men ingen propp de kör me ultraljud över hela min kropp men hittar inget avvikande. Jonathan har nu kommit till akuten i taxi från sitt jobb och är livrädd. Jag åker upp på BB avdelningen på Danderyd. Där de tas en massa prover och de e tvärfullt så Jonathan måste åka hem då jag delar rum med en annan kvinna. De försäkrar Jonathan om att de inte är någon fara och att han kan åka hem och sova efter mycket övertalan från mig åker han hem sent sent på kvällen den 19/5. Mitt i natten kommer en sköterska in och väcker mig och säger du ska bli flyttad till Karolinska i Solna för om vi inte tar ut barnet nu kommer du och barnet att dö säger hon och bara går ut ur rummet. Jag är så chockad men tårarna bara sprutar och jag ringer Jonathan och får knappt fram ett ord men han e på sjukhuset på ca 30min. Han fick även ringa mina föräldrar då jag inte kunde prata. Blev transport till BB på Karolinska dagen efter där min familj väntar på oss. Jag vet fortfarande inte va de är för fel på mig. Kommer in i ett rum med 5olika läkare från olika avdelningar. Får höra är detta verkligen rätt patient. Jag såg så frisk ut för att vara så sjuk. De va då jag fick svaret jag hade fått HELLP. Jag va som ett frågetecken vad är de? Hade aldrig hört de tidigare. De förklarar att de är en svår form av havandeskapsförgiftning som angriper mammans organ och sönderfall av röda blodkroppar och lågt antal blodplättar.  

”HELLP-syndrom är en allvarlig komplikation till havandeskapsförgitning. Följande symtom kan återfinnas i förkortningen ”HELLP syndrome” som är den engelska benämningen på detta tillstånd. Hemolysis (sönderfall av röda blodkroppar), Elevated Liver enzymes (förhöjda levervärden) och Low Platelets (lågt antal blodplättar).”
De bestämde sig för att avvakta med förlossningen. 

Jag tar prover 4-6 gånger om dagen samma med blodtryck protein i urinet och ctg kurva. Mitt blodtryck ligger på 240/185 protein i urinet ligger på 3+ påverkan på hjärtat propp i levern påverkan på njurarna och enorm påverkan på blodplättarna men värst av allt va väntan på att få reda på va flödet bra till Jamie fick han allt han behövde?!? Jag gör tillväxtultraljud och de ser bra ut. Jag andandes ut. Varje dag, timme, minut han kan stanna där inne är guld värd. Proverna går upp och ner varje dag och besluten är olika hela tiden. Du ska förlösas nej vi avvaktar och så höll de på. 

Morsdag 2014 kommer alla i min familj  till sjukhuset och firar morsdag och läkarna ger oss beskedet att detta ser bra ut, du kommer kunna ha han i magen länge till men du måste stanna här. Den lyckan jag kände då va obeskrivlig. På morgonen dagen efter tog lyckan slut jag hade blivit drastiskt sämre och flödet till Jamie va så gott som borta han levde men va tvungen att komma ut och enda som fanns var att sätta igång mig, kejsarsnitt gick absolut inte då jag inte hade tillräckligt med blodplättar i blodet så de skulle innebära för stor risk med förblödning och risk för att skada livmoder.  Jag kommer ihåg dom där orden. Vi måste sätta igång dig nu. Tårarna bara sprutade och jag va så arg så fruktansvärt arg på dom jag rent ut sagt hatade läkarna. De va för tidigt!
Morgonen därpå sattes jag igång de skulle ta tid kroppen va inte redo de va inte dags. 

Vi låg inne på förlossningen och sköterskan försökte va snäll och berätta här föddes prinsessan Estelle och jag bara tänkte de skiter jag fullständigt i men hon försökte. Vi hade ctg hela tiden för att se hjärtat på Jamie. Barnläkare kom ner för att berätta va som skulle hända när Jamie föddes. Allt är som en dimma för mig. Jag kommer ihåg hur de ändrade dagarna på tavlan i vilken vecka jag va i. 

Vi låg på förlossningen i ett par dygn utan att de hände nåt. När de va dags och jag va öppen 8cm så kom min mamma o storasyster till BB och var med under förlossningen. För att ge oss stöd och hjälp. 2 timmar innan Jamie föddes somnade han i min mage den 30/5-14 i vecka 23+5 pga alla påfrestning på hans lilla kropp. Men han va så perfekt så fin och liten. Fick han i min famn och ville aldrig släppa han. Han låg där så liten och fin. Vår son min förstfödde han som vi längtat så efter. Min familj hade me sig gosedjur och filt till han så han skulle få de mysigt och fint. 

Under de kommande dagarna fick vi träffa han hur mycket vi ville. Jag ville ha han hos mig hela tiden tog varje chans jag fick och kunde. De lilla jag kunde få me han ville jag ha han hos mig. Varje gång rann tårarna. De rann hela tiden. Vi hade bestämt oss för obduktion även om svaret skulle vara att han avled pga HELLP ville vi veta om de var något mer. Obduktionen visade att de va pga näringsbrist han hade somnat in vilket i slutändan beror på min HELLP. Man kollade även över moderkakan som visade infarkter både äldre och nya som lades ihop till ca 35% av moderkakan. 

Vi åkte hem den 1/6 till vårt nya radhus vi köpt för att vi skulle ha barn. Men vi kom hem tomhänta utan vår son. 

Jag ville planera begravningen direkt få allt klart få han att få sin vila och jag skulle få nåt att göra för att inte gå under. Vi åkte ner till begravningsbyrån och jag kommer ihåg så väl att de sa är de er pappa som gått bort jag bara kollar på Jonte och börjar gråta och han svarar nej våran son. Vi leds in i ett rum med en mycket bra kvinnan som skulle hjälpa oss. Jag sa bara hela tiden jag vill göra allt själv. Blommor musik program ja allt och de sa snällt ja hela tiden. Jag behövde de. De va mitt sätt att bearbeta och va sysselsatt. Jag gjorde alla program för hand va nere och valde varenda ros som skulle sitta i hjärtat själv kollade när de färgade tiderna blå så de blev rätt färg jag ville se hur alla buketter såg ut som folk skulle lägga vid kistan. Jag ville ha koll på allt. 
Vi bjöd in våra närmsta och begravningsdatumet blev den 27/6 kl 13:30 i Hammarby kyrka. Jag ville va där i tid kolla så allt va bra och allt va på sin plats. 

Jag står utanför kyrkan och ser hur de kommer bärandes på kistan. I kistan ligger vår son, vår son Jamie! Ben bär mig inte jag vill skrika men de kommer inte fram nåt. Jag följer efter personalen in i kyrkan lägger på vårt hjärta som är gjort av blå rosor och våra sista saker som ska med han. Vi sitter längst fram i kyrkan med mina föräldrar. Mina tårar sprutar och jag hade bestämt mig för att läsa en dikt till vår son de va så viktigt för mig. Jag visste att jag skulle gråta så mycket så jag hade även skrivit ner de i programmet så alla kunde läsa den där. 

??Vi saknar dig vår ängel och sorgen är så stor. 

Vi ville lära känna dig mer, 

både far och mor. 

Du bor i våra hjärtan,

men i oss finns ett sår. 

Ett barn för lite,

finns det för alltid i familjen vår. ??

När begravningen var slut klarade Jonathan inte av att vara kvar utan gick ut direkt medan jag stannade kvar tills de bar ut Jamie. 

Vi bjöd på smörgåstårta och fika efteråt hemma hos oss. Minns tyvärr knappt nåt från de timmarna. 

Jag va så arg på allt och alla hela tiden. Kommer ihåg att jag flera gånger sa att jag dödat Jamie att de va mitt fel att han va död att jag förstod om Jonathan inte ville stanna me mig för jag kunde inte ens bära hans barn utan jag döda han. De spelade ingen roll hur ofta han sa till mig att de va inte mitt fel att han älskade mig. Jag va så arg och ledsen. Sakta men säkert började jag inse att detta måste vi klara tillsammans. Vi tar oss igenom detta ihop. Tillsammans ska vi klarar allt. Mitt i all sorg valde vi att förlova oss den 26/7-14. Vi hade bestämt oss de kommer bli en tuff resa att bära sorgen men tillsammans skulle vi klara den. 
På våran resa har vi förlorat en för vänner, men även funnit nya vänner. Jag är idag otroligt tacksam för dom jag har i mitt liv och vet att de finns där i vått och torrt dom har blivit färre genom vår resa, men de som försvunnit påvägen har gjort de av olika anledningar och jag känner idag att de jag har kvar är de jag vill ha i mitt liv. 
När jag sitter och skriver detta så rinner tårarna av saknad och smärta. Jag har lärt mig leva med saknade. De finns bra och dåliga dagar än men de bra är fler än de dåliga. Jag ser även min stora livräddning leka på golvet. Vår dotter Joy. Hon som fick mig att orka som kom me glädjen men först kom hon med 9månaders lång oro i magen. Joy föddes 27/5-15 så nästintill exakt ett år efter vår ängel Jamie. 

Nu har de gått 2år och 3månader sen vi förlorade Jamie. Vi lever idag i radhuset med vår dotter Joy som är ett riktigt busfrö. Jamie finns alltid me oss i vårt hjärta och tankar och vi pratar om han med familj och vänner. 

De finns så mycket jag vill skriva och berätta men måste sätta punkt någonstans. Jag vill tacka alla som tagit sig tid att läsa hela denna text om min son Jamie och tacka Natascha för jag fick vara me och skriva här. 
Instagram josefine_1985