Änglamamma & mamma

​Lördagen den 19 december kring 16:30 la jag mig för att vila, hade hållt igång hela dagen med Maja (så gott de gick med foglossningen) och när jag la mig ner på sidan så inser jag att jag nog inte känt av bebisen så mycke under dagen, väntar ett tag för den brukar ju alltid komma igång när jag ligger ner, men bebisen ville inte alls ge sig till känna så jag drack iskallt vatten, buffade massor, åt sött å hoppade för att försöka väcka bebisen.. Men nää, kunde inte alls känna igen de små rörelser jag fick, det va inte alls så som jag var van vid. Jag ringde förlossningen som självklart bad mig komma in å jag minns hur jag suckade å tyckte det va väääldigt irriterande, för det är ju så långt till Växjö, å bebisen lär ju ändå komma igång direkt när jag får på mig ctg-apparaten…

Väl inne på förlossningen så sattes ctg, å efter en stund kom läkaren för att göra ett ultraljud. Och hon hade väldiga problem med att först få igång apparaten men sen oxå att tyda det hon såg kändes det som… Men enligt henne så hade jag eventuellt, kanske lite för lite fostervatten… Hon vred å vände på huvudet å sa sen att nää, ni får åka hem och sen får ni komma tillbaka på en ny kontroll på måndag, så en annan läkare får bedömma det…
Jahaa.. Så vi åkte hem.. Kände bebisen på söndagen men fortfarande inte så som jag brukade, inte den vilda bebisen som jag var van vid, å jag vet att den där tanken om att det säkert bara va trängre där inne slog mig…

På måndagen så bad jag svärmor att följa med mig, å detta endast för att jag inte vågade köra så långt själv eftersom jag den senaste tiden känt mig sååå trött. Vi tyckte det var bättre att Patrik jobbade de sista dagara innan julledigheten, för sen skulle han ju bli hemma nästan hela januari oxå iom de där 10 pappadagarna, så därför följde svärmor med istället.
Vi blev uppkopplade mot ctg-apparaten och efter en stund kom läkaren. Hon gjorde ett ultraljud å sen berättade hon att hon inte var nöjd med ctg-kurvan utan ville att jag skulle ha den 1 timme till. Då sa jag att det går inte, det gör för ont för mig att ligga på den här britsen med min foglossning.. Så då blev jag flyttad till bb, där dom hade en mjuk säng å där låg jag sen en 40 min nånting med svärmor, vi pratade om allt möjligt. Vi (eller iaf inte jag) tänkte inte ens tanken på det som läkaren nu skulle komma in och säga…
Läkaren kom in å sa att hon fortfarande inte var nöjd med kurvan å därför hade hon beslutat att sätta igång mig… Att vi skulle börja med att sätta in en ballong och hjälpte inte det så skulle det bli cytotek å sen värkstimmulerande dropp.. Hon trodde att ballongen skulle sitta ca 3-4 timmar iaf..
Öhh, okej… Dags att ringa Patrik…
Svärmor ringde men sa oxå att han inte behövde skynda sig, för hon stannar tills han kommer å detta lär ändå ta tid.. Det gjorde det ju med Maja så vi förväntade oss inget annat denna gången heller..
Vi blev flyttade till ett förlossningsrum, där läkaren förde upp ballongen och sen fick jag ligga där. Svärmor fick in fika, men jag fick inte äta eller dricka, å detta fick mig att ana att hon (läkaren) hade kejsarsnitt i bakhuvudet.. Värkarna började sakta komma igång, dom kändes men var inte så farliga.
Efter ca en timme kom Patrik inspringandes med andan i halsen.. Vi sa hejdå till svärmor å värkarna fortsatte å blev mer intensiva å regelbundna. Behövde nu andas mig igenom dom.. Patrik hann precis få i sig den macka å de kaffe han blev serverad när han kom, innan läkaren, å de nya barnmorskorna å undersköterskorna samt de tidigare (skiftbyte) kom in i rummet. Läkaren å nya barnmorskan sa att dom fortfarande inte var nöjda med ctg-kurvan så därför skulle dom nu ta ut ballongen och istället ta vattnet.. Jahaa?? Okej??

Dom tog vattnet å jag såg direkt på deras ansiktsuttryck att nått var fel…
Jag frågade försiktigt: nått är fel va??
Då svarade ena bm lite försiktigt å långsamt: jaa, det är väldigt meckigt..
Å av nån annledning visste jag att detta inte var bra! Då har bebisen bajsat… Det tyder på att bebisen inte mår bra och är stressad inne i magen..
Läkaren plockade nu upp sin telefon å ringde ett samtal som jag sen förstod va till operation, hennes ord nästan ekar i huvudet än idag..
-Nu har vi en bebis här nere som ska vara ute inom 30 min!!

Jag fick panik å tittade på Patrik å började storgråta i ren panik..
Jag hör hur en bm säger till Patrik att dom inte vet än om Patrik kommer kunna vara med, för om jag måste sövas så får han inte vara med.
Å det vet jag ju oxå vad det innebär, dom vet inte om det blir sånt där urakut snitt eller ‘vanligt’ akutsnitt…

Dom tog tag i min säng släppte bromsarna (hör ännu hur det låter) å sprang…
Sprang genom hela sjukhuset kändes det som, å jag såg bara hur lamporna fladdrade förbi, jag panikgrät å fick ingen luft genom nästan för den var så igentäppt av allt snor.. Å dessutom hade jag ju värkar me, som började göra jävligt ont nu…
In på operationssalen, fick ryggbedövning å fattade då att Patrik iaf skulle få vara med hela tiden..
Jag grät hela tiden, allt var så hemskt! Jag förstod ju att nått var fel, annars skulle det aldrig blivit så här..
Dom plockade ut en bebis å gick snabbt iväg, bad Patrik följa med. Sen låg jag där, hade en Henrik vid mitt huvud som gjorde allt han kunde för att hålla mig lugn å få mig att tänka på annat, pratade mycke om Maja. Efter en stund så frågade jag vad det blev för nått.. Han gick å kollade å kom tillbaka å sa att det blev en flicka.. Vaa?? Svarade jag. Är du säker?? (Jag var ju sååå säker på en pojke?!)
Men han var säker å då kände jag att det va en Clara. Vår lilla Clara..
Helt plötsligt frågade han mig: hör du?
Å då hörde jag nått lååångt bort, en bebis som skrek.. Men det va väldigt svagt så jag minns det tyvärr inte . 

 Kan inte påstå att jag hörde henne skrika . 

Patrik kom in med henne i famnen å jag grät, denna gång av lycka, så vacker bild.. Min älskade sambo med vår yngsta dotter. Jag sa till Patrik, det är en Clara . 

 Och han svarade bara med ett leende: okej ❤️

Jag klappade henne på kinden en stund innan hon började himla lite med ögonen å jag hörde nån säga att nej, nu får nog pappa komma med henne igen..

Jag minns inte så mycke efter detta förns vi är åter i förlossningsrummet och får vår bricka med bubbel å flagga och får möjlighet att ringa våra nära och kära för att berätta att Clara äntligen kommit men att hon nu befann sig på neonatalen, men bara skulle hämta sig lite. För det var ju det vi trodde… Men så fel vi hade..

Det jag minns sen är att vi är på BB, hur jag kom dit vet jag inte. Men jag fick ju ganska mycke smärtlindring för snittet och så så det är nog en bidragande orsak till att jag inte minns. Blev skjutsad till Clara i sängen flera gånger den kvällen. Hon kramapade en del å spännde ihop händerna lite konstigt, men ändå inget som jag där å då tyckte va jättekonstigt. Hon skrek inte utan mer gnällde ansträngt… Dom hade försökt ge henne en napp, men den hade hon inte velat ha, så jag bad Patrik hämta skötväskan, för där i hade jag en mindre napp som jag ville testa att ge henne, å den tog hon faktiskt ❤️

Vi fick veta att hon hade fått syrebrist i min mage nångång sista dygnet och att det därför var svårt för henne att ställa om hjärta och lungor för att arbeta så som dom ska göra på utsidan. Så det kombinerat med att hon krampade en del gjorde att dom skulle ge henne lugnande och lägga henne i respirator för att ge henne en chans att slappna av så att kroppen kunde hämta sig. Detta gjordes senare på natten till den 22 december. Läkaren skulle komma in till oss när allt var klart och då berätta hur allt hade gått.
Hon kom in vid 02:30 tror jag, allt hade gått bra å nu låg Clara i respirator och vi fick även veta att vi under tisdagen skulle bli flyttade till Lund för att läkaren i Växjö skulle vara själv under julhelgen å därför inte ville ha ansvaret för Clara och eventuella akutfall. Vad jag förstod så var detta enda annledningen, men dom hade nog säkert annat i huvudet me. Lund är ju att större sjukhus med ‘bättre’ läkare.

Jag fick ingen sömn denna natten, inte ens med hjälp av sömntablett..

Morgonen kom tillslut å jag ville bara till Clara. Hade absolut fått åka in till henne under natten men var så rädd att väcka Patrik som ändå lyckats somna så jag väntade.. Vi var in å klappade på henne, det var det enda vi kunde göra. Jag hade ännu inte fått hålla henne. Jag nådde inte ens att pussa på henne från sängen eller rullstolen. Jag klarade inte att ställa mig upp, men jag klappade på min fina tjej, grät mycket, jag ville ju såå gärna ha henne i famnen, men det gick inte, hon behövde lugnet mer än min närhet förstod jag det som . 

Klockan 14 kom varsin ambulans till mig å Clara för att ta oss till Lund. Jag hade fått smärtlindring för snittet för att klara den guppiga resan på en smal bår. Patrik tog bilen hem till Ramnäs då vi inte ville ha den ståendes i Växjö, så skulle han ta tåget ner till Lund senare. Först skulle han krama om Maja lite och umgås en stund med henne och familjen.

Jag kom fram vid 16:30 nånting å fick då hjälp av ambulanskillarna att flytta över till sängen. Ett kalt å kallt rum med säkert 10 meter till tak, tomma väggar, 2 sängar. Allt annat än mysigt med andra ord.. Redan här kände jag nästan för att gråta.
Jag fick in mat på en bricka å ena sköterskan bytte min kateter eftersom den var överfull efter ambulansfärden.

När jag ätit färdigt inser jag att det är dyblött i hela sängen… Hon har glömt att stänga den nya katetern.. Usch så liten jag kände mig, å förnedrad…

Bara att ringa efter henne å be henne byta lakan. Hon suckade typ åt mig som om det vore mitt fel, å sa åt mig att jag skulle resa mig från sängen.
Jag frågade lite försiktigt om dom inte hade nån gåvagn eller nått jag kunde ta hjälp av (jag hade ju endast gått typ 5 meter i Växjö och då hade jag fått hjälp av både Patrik, personal å gåvagn, å sen flera timmar i ambulansen, jag hade ooont!)
-nej det ska gå ändå! Fick jag till svar av kärringen..
Här minns jag att det faktiskt kom en tår å jag kände mig såå liten å ensam.. Jag lyckades (nätt och jämt) att ta mig upp ur sängen och in i badrummet där jag halvdant torkade av mig å bytte skjorta. När jag kom ut var hon borta.. (Tänk om jag ramlat ihop inne på toa?!)
Ringde på dom igen å bad dom köra ner mig till Clara.. När jag kom in till Clara så bröt jag ihop. Hon låg i ett rum med en annan liten kille å jag slogs nog för första gången av tanken på att min dotter var väldigt sjuk…

Läkaren tog mig till ett enskillt rum eftersom jag bröt ihop (allt annat än tyst kan jag säga..) där hon berättade lite om hur resan hade gått (jättebra) och att läget med Clara var stabilt just nu. Hon är väldigt sjuk men det är inte någon fara för hennes liv sa hon me…
Vid 20:15 mötte jag upp Patrik som kom med tåget och sen åkte vi tillsammans ner till Clara. Vi pratade med personalen å var hos Clara, dom sa att dom trodde vi skulle komma hem ganska fort, för det brukade gå ganska fort när barn börjat återhämta sig å det hade ju Clara gjort. Hjärta å lungor hade nu ställt om sig å arbetade som de skulle… Och hon svarade väldigt bra på de behandlingar som dom satt in. Den natten fick vi båda två ganska bra med sömn.

Morgonen den 23:e december började med frukost på bb avdelningen, innan vi åkte ner till Clara. Läkaren ville prata med oss å vi satte oss i ett litet rum med ett skrivbord, det var knappt så att min rullstol fick plats… Där frågade läkaren lite om hur vi tänkt, om vi båda skulle vara kvar över julen eller hur vi tänkte. Å vi sa att nää, Patrik kommer åka hem i eftermiddag med sista tåget för att fira jul med Maja å familjen där hemma och att jag stannar här med Clara. Då sa hon långsamt: jag tycker nog att du ska stanna här Patrik.. Går det att ordna så att Maja kommer hit istället?
Här förstod jag ingenting!! Varför skulle det vara bättre?? Maja ska väl inte behöva fira jul på sjukhus?!
Vi bestämde där och då att det bästa för Maja var att vara hemma med farmor, farfar å faster. Hon skulle inte behöva fira jul på sjukhus!
Clara är mycket sjuk fortsatte hon… Vi ska skicka henne på magnetröntgen nu kl 14, å efter det så vet vi mer säkert hur allvarligt det är men det ser inte alls bra ut..
Jag kände mig som ett stort frågetecken?! Vadå mycket sjuk?? Vad menade hon??

Okej… Fick jag nog fram… Sen frågade jag: jaha, okej, men VAD ska vi säga till våra familjer?? Vi måste ju förklara varför Patrik inte kommer hem som det var tänkt…
Ni ska säga som det är, att Clara är mycket sjuk och att läkarna inte vet om hon kommer att överleva..

TOM….. Helt jävla tom blev jag…
Vi grät tillsammans och om vart annat. Jag minns att jag ett tag bara satt å stirrade in i väggen, medans Patrik grät massor.. Redan där var jag nog påväg in i chock.. Hände detta verkligen på riktigt?! Det kan fan inte va sant! Jag drömmer…
Vi gick in till Clara igen å jag minns att jag tittade lääänge på en av sköterskorna som så varsamt stod och pillade bort eeg-grejerna som satt fast med en gegga som blev som cement när den torkat, så den satt väääldigt hårt fast i Claras lilla huvud. Emma (sköterskan) stod med en lång tops som hon doppade i vatten och olja och sen snurrade hon den så kärleksfullt å försiktigt för att inte skada Clara, även om hon inte hade känt nått så visade hon ändå den respekten å det betydde sååå mycke för hon höll på med den där topsen lääänge.. När hon var färdig frågade hon mig om jag ville hjälpa henne att byta blöjan. Clara hade kateter och hon hade inte bajsat, men det var ändå speciellt att faktiskt få byta en blöja på min dotter, även om den va tom å torr. Sen fick jag även ge henne mat i sonden. Detta betyder idag mycket att jag iaf fick göra det EN gång…

Sen gjordes Clara redo för magnetröntgen å skickades iväg kl 14:00, då åkte vi upp till avdelningen igen. Insåg snabbt att dom inte sparat mat till varken Patrik eller mig, så vi fick tag i några rostmackor som vi åt å sen var det dags att ringa familjerna.. Att meddela våra nära å kära att vår älskade lilla dotter kanske inte skulle överleva var verkligen hemskt… Sånt här händer väl bara på film?! Jag ringde min älskade syster å min bästa vän. Min syster ringde sen till min övriga familj. Jag minns faktiskt inte vad jag sa, men på nått sätt förmedlade jag att Clara kanske inte skulle överleva..
Jag vet att jag fick övertala syrran å brorsan som hade kastat sig in i bilen att inte komma ner till Lund, att jag och Patrik ville/behövde göra detta själva. Å att vi ändå inte visste nått definitivt förns senare. Jag sa att dom skulle tänka positivt.

Vid 16:30 skulle vi äntligen få mat, vi var ju väldigt hungriga eftersom vi missat lunchen. Men strax innan vi skulle gå så ringde dom för att säga att Clara var tillbaka och vi åkte direkt till henne. Vi ville ju va med henne hela tiden. Vi trodde inte att vi skulle få provsvaren förns senare på kvällen så tanken slog oss aldrig.. Och vi försökte ju tänka positivt, att hon visst skulle överleva..

Vid 16:45 så kom läkaren å sa att hon skulle gå ronden med nattläkaren å att vi sen kunde sätta oss mer för att prata lite. Inte ens här fattadr jag vad det var hon ville prata om, för vi skulle ju ändå inte få provsvaren förns senare.
Kl 17:00 satte vi oss i ett rum tillsammans med två läkare och en sjuksköterska..
Ena läkaren började:
Joo, det ser tyvärr inte så bra ut… Clara har nästintill ingen hjärnaktivitet alls. Bara pyttelite på det yttersta lagret av hjärnbalken….

Vi kommer att stänga av respiratorn…

Tystnad… Total tystnad…

Panik, va fan säger hon?! Vår dotter kommer dö!!
Mycke tankar flög genom huvudet, allt å ingenting på samma gång tror jag… Tårarna sprutade å jag kände hur paniken steg…
Jag måste få hålla henne!! skrek jag.. Å snälla får jag klä på henne kläderna jag sytt?!?
Ja självklart ska du få hålla henne Millan hör jag någon svara..
Sen gick allting väldigt fort å vissa delar är suddiga, vissa är hur klara som helst..
Dom frågade om vi ville att dom ringde efter sjukhusprästen å det ville vi.
Ca 17:20 började vi sakta att klä på henne… Känslan var surealistisk, jag visste ju att jag klädde på henne för första OCH för sista gången.. Att hon snart skulle vara död.. Alla kläderna passade henne perfekt. Mössa, body och byxor satt som gjutet på henne, dom var verkligen skapta för henne. Nästan som om jag haft henne som modell redan när jag sydde dom..
Sen fick jag äntligen plocka upp henne å hålla henne. Många slangar att ta hänsyn till men jag höll äntligen min dotter i famnen.. Efter över två dygn fick jag äntligen ha henne i famnen å pussa på henne…

Kl 18:00 kom prästen, vi ville ju att hon skulle döpas. Vi pratade lite, minns inte alls vad som sades, mer än att vi försökte komma på ett tredje namn. Maja har ju tre namn å vi ville att även Clara skulle ha det. Men vad mer än Clara Elsa då?? Frågade Patrik men han hade inget förslag å då bara kom det till mig, Ängla… Såklart.. Vår lilla ängel skulle såklart heta Ängla i mellannamn. För vi visste ju att hon skulle dö och bli en ängel…
Clara Elsa Ängla Jönsson
Kl 18:30 döptes hon, en ‘vanlig’ dopcermoni med undantag för att den va kanske bara 20 min lång. Men vi sjöng psalmen ‘tryggare kan ingen vara’ och nån mer och prästen pratade lite, jag minns inte alls om vad.

Mellan 19-19:30 nånting så satt vi med Clara i våra famnar å bara grät.

Sen vid 19:30 så ringde vi efter läkaren och bad honom att stänga av respiratorn, för vi ‘ville’ att hon skulle dö på ‘rätt’ sida om tolvslaget. Vi tänkte på framtiden, att vi ville ha en speciell dag för bara Clara, en dag då vi kunde sörja henne, men oxå för att julafton skulle få fortsätta vara en glädjens dag. Å fanns det en chans att hon skulle dö på rätt sida så ville vi ta den, hur sjukt det än låter.. Men vi visste ju ATT hon skulle dö, att det kunde gå snabbt men oxå ta flera dagar från de att vi stängt av respiratorn… Så 19:35 stängdes den av, alla ‘onödiga mediciner togs bort, man ökade morfinet och satte in ångestdämpande, även om chansen var minimal att hon kände nånting så om det så fanns minsta lilla så skulle hon inte ha ångest när hon dog.

Ganska direkt så hörde man varje andetag hon tog för när respiratorn var borttagen så lät det väldigt rossligt, nästan som en gammal gubbe som snarkade. Vi satt kvar i rummet där hon vårdats, där en till liten pojke låg i kanske, i ca 30 min sen erbjöd dom oss ett eget rum, å det tog vi. Det var nog ett extrarum till när dom hade många sjuka små barn, för där fanns alla maskiner tillgängliga att bara koppla upp. Vi satte ihop två sjukhussängar så vi fick en dubbelsäng, rullade in ställningen med Claras mediciner (morfin och ångestdämpande) och satte oss i sängen, Patrik hade henne i famnen och jag låg lutad mot honom å höll min arm om henne jag me. Så vi hade henne å våra famnar kan man säga. Sen låg vi där tillsammans vi tre, pussade på henne å grät.. Vi hade fått in 3 batteridrivna ljus som flammade vackert i det annars ganska så nedsläckta rum. Varje andetag hördes så tydligt, så när hon tog ett djupt andetag och sen blev tyst så förstod jag ganska direkt att det vara det sista… Tittade på klockan å hon var 21:30.. Det var då min dotter tog sitt sista andetag, men det dröjde ytterligare innan hjärtat skulle sluta slå. Vi kände hjärtat en kort stund efter, men sen kunde vi inte känna det med handen längre. Vi ringde efter läkaren vid 2 tillfällen för att han skulle lyssna med stetoskåpet, å båda gångerna så kunde han fortfarande höra det, om än väldigt svagt å tyst. Han sa att det va kanske bara ca 40 slag i minuten vilket är väldigt lite..

Men kl 23:05 kom han själv in för att lyssna och då kunde han inte längre höra hjärtat slå. Då bekräftade han henne död..

Min dotter dog i min famn den 23:e december 2015 kl 23:05 ❤️

Mamman till Clara kan ni hitta på

Instagram @millan1985 ?