Änglamamma & mamma

I detta inlägg kommer det finnas bilder på ett barn som inte längre lever. Jag varnar för minderåriga och känsliga att inte läsa vidare. Behåll respekten till den sörjande familjen ❤

Det var dags för RUL, en av milstolparna i en graviditet, att få se det lilla liv man tillsammans skapat. Vi hade redan i V5 fått ett tidigt VUL för att kolla så att lillen låg på rätt plats i livmodern då vi tidigare drabbats av ett utomkvedshavandeskap, ett X som det också kallas där den lille trillat ut i fri bukhåla och slutade i blödningar och missfall eftersom ett barn inte kan växa utanför livmodern. Denna gång såg allt bra ut, vilket gav oss stora förhoppningar, bara det var en milstolpe.

Väl på plats i Falun för att göra det efterlängtade ultraljudet, barnmorskan kollade länge, gick igenom hela kroppen, efter en stund upptäckte vi att hon kollade väldigt länge på hjärtat och oron började genast bubbla, hon förklarade att hon såg någonting och var tvingad att hämta in en till barnmorska. Den nya barnmorskan såg samma sak, ena kammaren var för liten…

Vi fick komma tillbaka dagen efter igen för en undersökning av en läkare, han tyckte sig se något med hjärtat så vi tog ett fostervattenprov och blev hemskickade med orden om att det såg absolut inte ut att vara något allvarligt, att han skulle kunna släppa oss men för säkerhetsskull ville han kolla upp det igen efter 2 veckor.

Fostervattenprovet visade inga avvikelser och vi blev så extremt lättade, nu var det bara en extra koll av hjärtat kvar innan allt skulle kännas lugnt igen, för han hade ju sagt att det inte kunde vara något större fel? 

Efter kollen i Falun blev vi ändå skickade till Uppsala redan dagen efter, det var knappt med tid som man uttryckte det, dock funderade vi aldrig i banorna av ett avbrytande, men nu i efterhand förstår man att det var det dom menade, efter v22 är det försent med att avbryta en graviditet…

Vi vaknade upp efter några få timmars sömn, blivit förkyld under natten och regnet öste ner, hela morgonen kändes konstig och stressig för att hinna iväg i tid då det är långt att åka. Men på något konstigt vis intalade jag mig själv att vi skulle få ett positivt besked eftersom allt var så mörkt och jobbigt just denna morgon.

Efter ett långt ultraljud där hjärtat var i fokus hela tiden fick vi äntligen komma in till barnhjärtspecialisten, där han mycket grundligt och pedagogiskt gick igenom hjärtat och ritade upp del för del på ett friskt hjärta… 

Sedan kom han till det lilla hjärtat som tickade på därinne i magen, där han förklarade att höger kammare är för liten, segelklaffarna har inte utvecklats normalt och kan inte stängas helt vilket orsakar en enda sörja av blandat blod. Ju mer han ritade och förklarade, ju mer förstod både jag och J vad han försökte förklara, att våran lilla skapelse skulle inte klara av ett liv utanför magen. Hans lilla hjärta är redan så påverkat att det kanske bara är några veckor kvar tills det slutar slå…

Just där, försvinner marken totalt under fötterna, när man inser det man inte vill inse, när det värsta tänkbara scenariot är fakta. Han kommer inte överleva och vi måste ta ställning till när hans lilla hjärta ska sluta slå…

Vi fick två val, antingen måste vi avsluta graviditeten genom en mycket sen abort innan vecka 22+0 vilket gav oss 4 dagar. Eller så får vi låta naturen ha sin gång, vänta på att hans lilla hjärta inte ska orka mer. Två val som är helt fruktansvärda och fyllda med sorg och smärta, men att vänta tills hans lilla kropp inte orkar mer känns inte rätt, när allt redan är påverkat känns det mer rätt för våran lilla kille att få somna in hur jobbigt det än kommer bli att ta farväl av någon som vi trodde skulle få leva med oss härute, någon som varje kväll och morgon gör sig påmind med sina små buffar därinne i magen.

Det värsta är nog denna väntan, först trodde vi att allt skulle gå snabbt, direkt. Men på väg hem från Uppsala ringer dom från Falun, vi måste dit och skriva på papper samt ta en ny ultraljudsbild för att styrka veckorna, Socialstyrelsen måste godkänna när man avbryter en graviditet så sent. Allt känns bara så makabert och som en riktigt dålig skräckfilm, vi får information om att vi tidigast fredag kommer få åka upp igen till Falun för att ta det första pillret som ska avsluta graviditeten, för att sedan få åka hem igen, vänta 2 dygn och sen tillbaka för att genomgå och sätta igång en förlossning.

Hur klarar man av själsligt att känna den lilla därinne varje kväll efter ett sådant här besked, veta att om ett dygn eller två ska man svälja en tablett som gör att hans rörelser upphör, vetskapen om att det lilla liv vi skapat, som funnits därinne i nästan 6 månader, som bara för några veckor sedan börjat ge livstecken ifrån sig inte kommer få leva ett liv tillsammans med oss, det är för mig helt ofattbart och gör så fruktansvärt ont i själen…

Diagnosen blev Ebsteins Anomali, vilket enligt specialisten är ett mycket ovanligt hjärtfel. Här var det av den svårare arten och inte förenat med liv, endast 2 barn per år i Sverige drabbas av detta. Så självklart frågar man sig varför? Varför just vårat lilla hjärta? Vad är meningen med detta? Men såklart finns inga svar, endast att det bara är så livet är, en evig berg-o-dalbana där ingenting skall tas förgivet och allt kan hända.

Lördag morgon, vi vaknar av att väckarklockan tjuter, Johan tar min hand i sin under täcket och vi ligger kvar en stund extra, det känns så overkligt, dagen då det första steget ska inledas. Vi åker till Falun för att svälja den första tabletten som ska avstanna graviditeten, Mifegyne. Vi sitter och väntar på att bli inkallade, två starka sparkar upp mot revbenen, tar J:s hand så han får känna, första sparken som känns utanpå magen fick han uppleva några minuter innan tabletten skulle sväljas. Bottenlös sorg och miljoner tankar – finns det verkligen ingen återvändo? Man försöker hitta lösningar men här finns inte en enda att ta till…

Vi får en ung sköterska, frågar lite om hur det känns och hur vi mår, sedan kommer hon med tabletten, håller den i handen samtidigt som hon frågar – är du säker på att du vill ta denna? Blir både chockad och irriterad, har jag något val?!! Samt meddelar hon att efter du svalt denna finns ingen återvändo, du kan/får inte ångra dig.

Alla tankar känns bara sjuka och konstiga, vetskapen om att vi nu måste åka hem, vänta i 2 dygn för att sedan åka tillbaka igen för en förlossning känns bara helt overkligt och brutalt. Åka hem med alla dessa tankar, sorgen och smärtan. Hur mycket psykisk och fysisk smärta klarar en människa av egentligen? Har en höft som gör mig förhindrad att göra saker, foglossning, varje liten rörelse känns som ett knivblad roterar runt därinne, åkte på en dunderförkylning som även den gjort mig förhindrad, trött och orkeslös, om man bara hade sluppit det så kanske tiden hade gått lite snabbare, kunnat fixa med saker istället för att ligga i sängen med alla tankar, dag ut och dag in. Sorgligt nog tar den psykiska smärtan ändå över och med det kan jag konstatera att detta är det värsta jag upplevt i mitt liv hittills.

På måndagen tog vi vår packning för att lägga in oss, inväntade värkar för att sedan hamna uppe på förlossningen. Att veta om att all smärta inte är till någon nytta gör självklart att hela förloppet känns mer, men jag trodde aldrig att det skulle göra så vansinnigt ont, ondare än vid mina tidigare förlossningar med barnen. Efter ca 10 timmars brutal smärta både fysisk och psykiskt kom han, vår lilla fina kille. Så välskapt och vacker för att bara vara i vecka 22, han var hela 31 cm lång och vägde 680g vilket är ganska stort för att vara i V22, såhär i efterhand tror jag att dom räknat fel på veckorna…

Vi hade honom hos oss både måndag och tisdag sedan var det dags att ta farväl, efter att ha granskat varje tum av vår fina lilla kille, fått både fot och handavtryck samt fångat så många bilder det bara gick så var det ändå så himla overkligt och svårt att ta farväl. Hjärnan och kroppen är inställd på att få ta med sig ett litet liv hem till tryggheten, inte lämna kvar det lilla livet, när det går upp för en, att vi måste lämna honom vet man inte riktigt vart man ska ta vägen. Tomheten och sorgen äter upp en inifrån…

Sjukvården borde ha en mer grundlig information, helst en hel bok så man kunde förbereda sig mentalt på hur man avbryter en graviditet, där allt finns, från början till slut. Något som jag upplevde som jobbigt var att behöva ta Mifegyne, en tablett som avstannar graviditeten för att sedan åka hem i 2 dygn och bara invänta igångsättning av förlossningen. Ingen hade förklarat för mig vad som händer, trodde att det var tabletten som skulle ta död på våran lilla kille i magen. Åka hem för att sedan invänta att han skulle sluta röra sig? Hur brutalt är inte det själsligt?!!

Efter mycket sökande på nätet hittade jag information om att tabletten bara avstannar själva graviditeten, gulkroppshormonet för 2 dygn, det tar inte död på barnet. Man räknar med att själva förlossningen ska göra så att barnet dör, ibland överlever dom, några minuter eller få timmar efter dom kommit till världen. Jag kände vår lilla pojke ända in i det sista, vet inte vad som är jobbigast, att veta att han fortfarande lever eller att veta att man har ett dött barn i magen. Och nu är jag brutalt ärlig, ni får ursäkta mig för det, men det är så mina tankar gick…

Så hur jobbigt det än är att sitta här och skriva, gå igenom händelserna igen, vill jag ändå göra det ifall att det kanske är något därute som varit med om samma sak, eller ska gå igenom samma sak och vill läsa mer om det.

Att sjukvården sedan kallar detta lilla liv för foster är helt ofattbart, efter man passerat V22 säger man att det är ett barn. För oss är detta ett barn och inte ett outvecklat foster! Allt finns där, minsta lilla detalj, allt från små veck under fötterna till detaljerade öron, ett litet litet barn i miniformat.

Men oavsett orsak till att ett litet liv släcks, oavsett hur liten eller stor han eller hon är så kan det aldrig mätas i hur stor eller liten sorgen blir. Det är helt individuellt, precis som det finns många olika orsaker till att ett litet hjärta inte kan slå mer…

Blogg: www.livsglitter.se

Instagram: livsglitter