Änglamamma & mamma

Jag heter andreas och är idag 28 år gammal.

Jag har 3 fantastiska skapelser som jag kallar mina barn. Bara 2 av dom andas samma luft som jag själv gör. 

Detta är min berättelse om den värsta dagen i mitt liv.

Allt var kanon denna dagen, det var den första dagen efter att Milton föddes som vi kände att vi var hemma och allt var bra. Vi hade varit ute och invigt vagnen även fast det var frysande kallt ute. Jag, Saga och Sebastian (min vän) hade varit iväg på förmiddagen och köpt ett babygym och en amningskudde via blocket. 

Min sambo natasha hade bara varit hemma och myst hela dagen med Milton och kände sig väldigt trött framåt kvällen. Efter att Saga gått och lagt sig sa jag till Natasha att även hon kunde lägga sig när hon ville då jag och Sebbe ändå skulle vara uppe och kolla film och spela Tv-Spel. Milton sov ändå så mycket så han kunde ligga hos oss i sitt babynest i soffan.

Framåt 03 gav jag Milton vad som skulle bli hans sista måltid. Jag kände mig trött och la mig tillrätta i soffan. Milton fick ligga på mitt bröst med en filt och han somnade som en stock. Jag minns att jag vände mig emot Sebastian och sa ”Såhär gott har han verkligen inte somnat sen han föddes” 

Han låg som en groda på mitt bröst och jag kände att även mina ögonlock började bli tunga. Jag höll om Milton och somnade själv sakta in.

Nästa stund vaknade jag av att Natasha kom in i vardagsrummet och jag hörde att hon frågade vart Milton var någonstans. Jag tänkte snabbt att men vadå, han ligger ju här hos mig. Filten låg lite på sidan av mig och Milton hade glidit ner lite på sidan om mig när vi sov. Natasha hann se Milton före jag själv vände huvudet till höger och jag såg på hennes ansikte att hon ändrade färg, något var fel. Jag lyfte upp Milton och han gav inte en reaktion. Hans färg var inte som den skulle och jag lyfte honom upp och ner av ren reaktion för att han skulle vakna, skrek till natasha att ringa 112 och kastade ner honom snabbt i mitt knä.

Det tog inte 1 sekund innan jag insåg att han var livlös och jag startade omgående HLR samtidigt som min nu skärrade röst skrek på honom att vakna, samtidigt som jag hörde att Natasha pratatde med larmcentralen. Jag minns bara att jag inte kunde sluta skrika förutom dom få sekunder jag blåste luft ner i Miltons lungor. Jag kan än idag höra det gurglande hemska ljudet av luften som bara gick ur mitt barn som en slapp ballong.

Jag fortsatte och fortsatte och Natasha tryckte telefonen emot mitt höra så jag kunde prata med larmcentralen, men prata gick inte. Minns inte vad hon sa förutom att jag skulle lugna mig och fortsätta med HLR. Det tog inte ens 5min innan ambulanspersonalen rusade in i huset och en man tog hastigt Milton ur min famn.

Då brast den lilla fokus jag haft och jag bara skrek! Jag var ju då helt säker på att det var mitt fel att han var död. Jag hade ju inte vaknat, jag hade inte gjort något. Jag var helt säker på att jag legat ihjäl honom eller att han kvävts av filten eller ja, tankarna flög igenom mig. Jag gick runt i köket, tvättstugan,vardagsrummet och bara skrek. Jag hade dödat mitt eget barn. Natasha och Ambulanspersonalen ifrån den andra ambulansen försökte lugna mig medans den första ambulansen lämnade huset och åkte till sjukhuset. Jag minns att vi ställde oss vid hallen och min ilska tog över. Jag slog handen i en vägg och pulveriserade väggen i småbitar och såg i ögonvrån att sjukskötaren försökte ta tag i mig innan natasha snabbt bad honom låta mig vara. Jag lugnade mig och bad Sebastian som jag inte ens tänkt på stog rädd mitt i allt kaos stanna med Saga som turligt nog inte kommit ner mitt i allt detta. Jag hoppas än idag att hon inte förstod vad som hände. Jag hoppas och tror att hon faktiskt sov.

Vi åkte iväg i Ambulansen och jag minns att resan kändes oändlig även fast det bara tar 15-20 min till Helsingborgs Lasarett. Jag bad till högre makter att rädda vår son, även fast jag verkligen inte är troende men det finns inga ateister i skyttegraven. Jag upprepade till Natasha flertalet gånger att jag var ledsen för det som inträffat. Sa förlåt om och om igen och vi höll om varandra påvägen in. 

Väl inne på akuten möttes vi av 3 sköterskor som följde oss till ett rum. Jag läste på skylten ” Rum för anhöriga” och tittade på Natasha och vi förstog båda att detta var inget bra rum att komma till, vi ville komma in i akutrummet där Milton var.

Det tog inte många minuter innan all inblandad Ambulanspersonal och en läkare fyllde det lilla färglösa rummet. Läkaren förklarade att dom försökt allt dom kunnat men Milton var tyvärr död. 

Då brast jag igen och föll ner på knä, Natasha satt framför mig och blev helt stum. Jag kommer ihåg hur skyldig jag kände mig och även fast hon la sina händer i min nacke kände jag att hon hatade mig. Jag tänkte att även hon ansåg mig vara skyldig. 

När jag lugnat mig gick Natasha ut ur rummet och ville ringa sin mamma. Jag blev kvar i rummet och en av ambulanspersonalen satte sig snabbt brevid mig och kramade om mig. Han sa att ville jag slå kunde jag slå på honom, men jag bara kramade om honom och grät. 

När Natasha återvände och berättade att hon informerat sin mamma som genast satte sig på ett flygplan från Stockholm till Ängelholm, och hon hade ringt min Pappa som jag talade med några få minuter, även han var påväg ner till Skåne nu i sin bil då han egentligen skulle till sitt arbete.

Vi pratade sedan med sköterskorna och läkarna och dom frågade om vi ville se Milton. Natasha sa direkt ja men jag sa direkt nej. Jag hade ju precis haft honom varm,levande och andandes i min famn. Jag vill inte se mitt döda barn tänkte jag. Men efter ytterligare prat med sjukhusdiakonen Anita (som senare skulle visa sig ha otrolig betydelse i vårt liv) bestämde jag mig för att se våran son.

Vi kom in i rummet som var nedsläckt, med tända ljus och en sån där säng på hjul som han låg i för bara några dagar sedan på BB avdelningen. Vi såg inte Milton direkt utan var tvungen att gå in ett par meter för att skymta hans ansikte. Det satt 3 sköterskor runtom Milton. När vi sedan kom fram låg han nedbäddad i en fin röd fleecefilt, där var gosedjur runt honom och för en sekund glömde jag att han faktiskt var död, för att snabbt påminnas om att han inte levde. Han såg så fridfull ut där han låg. Natasha gick först fram och grät medans hon klappade Milton i hans ansikte. Jag stog sidan om och grät. Sköterskorna sa att vi fick ta upp honom och Natasha tog snabbt upp Milton i sin famn och satte sig i en stol och jag brevid. Där satt vi, och tittade på vårt underverk som vi älskade så otroligt mycket, men han tittade inte längre på oss. 

Jag kommer också ihåg frustrationen när vi återvände till vårt rum eller vad man ska kalla salen vi satt i, och Polisen började prata om begravningen. Hur vi ville göra och om vi hade ekonomin till det eller skulle ansöka om bidrag. Även fast jag visste om att det bara var hennes jobb kunde jag inte låta bli att bli en smula arg över situationen. Begravningen var ju då det absolut sista jag tänkte på.

Timmarna bara gick och vid 13 tiden på dagen så kom Sebastian och Saga in till sjukhuset, vi förklarade för Saga vad som hänt och frågade om hon ville träffa Milton även om han var död. Det ville hon, så vi gick in och saga fick klappa, pussa och krama sin lillebror hejdå. Hon grät och jag minns såväl hur jag grät när hon sa ”Men nu får ju inte jag vara storasyster längre” , usch vad dom orden skar rakt in i hjärtat.

Timmarna sprang iväg, Natashas mamma kom, sedan kom Sagas mamma som skulle hämta Saga, sedan kom min Pappa. Vi tog farväl av Milton sista gången vid 19 på kvällen och insåg att vi varit på sjukhuset i 13 timmar, men det kändes som 5-6.

Man hade ingen tidsuppfattning och levde i en form av en bubbla. Inget var viktigt.

Tiden efter Miltons död var hemsk, begravningen skulle planeras och jag gick på nålar och inväntade beskedet om varför Milton hade dött. 

Var det jag? Kunde jag ha gjort något? Varför dog han?

Efter 1,5 vecka kom den preliminära obduktionsrapporten, som i alla fall klargjorde att det inte var mitt fel. Det fanns inga skador, tecken på kvävning eller något som jag kunnat göra. Det kvarstod någon form av sjukdom eller PSD.

Efter nästan 4 månader efter Miltons död fick vi fullt utförande av obduktionsrapporten. Milton hade dött av en oförklarlig anledning. ” Plötslig oförklarlig död av tillsynes friskt barn” Mest troligt kommer vi aldrig få reda på vad som hände med Miltons kropp den natten, vi kommer alltid leva i ovisshet, och framförallt, vi kommer för all framid behöva leva utan vår son Milton Green Lundin.

Efter att tiden gick började man reflektera dom olika skillnaderna mellan våra sätt att berabeta vår sorg. Jag var mestadels arg, det var mitt sätt att utrycka min sorg. Jag hade stubin som knappt var lön att nämna och var absolut inte densamma jag brukade vara. Samtidigt som Natasha var väldigt ledsen och inåtdragen. Vi pratade sällan om händelsen eller om Milton mer än det som behövdes och vi började sakta men säkert glida ifrån varandra. Med hjälp ifrån nära vänner och kuratorer och psykologer hittade vi sakta tillbaka till varandra. Vi lärde oss varandras sorg och kunde på så sätt förbise den lite. Man gav varandra utrymme när sorgen var som svårast. 

Bemötandet av andra runtomkring tycker jag var väldigt blandat. Dom man trodde verkligen skulle finnas där för en försvann och många andra blommade ut. Det var svårt att prata med vänner om hur man kände för man fick oftast inga bra svar, utan bara medhåll. Därför funkade det ibland bra med kurator eller psykolog. 

Många som man träffade frågade ofta ”Hur mår Natasha?”  Jo hon mår väl som hon mår. (Du kanske ska fråga hur jag mår? Det är vårat barn som dött, inte bara hennes)

Dock var det faktiskt inte så ofta jag möttes av den frågan men det hände. Då skapade jag en grupp på Facebook för endast Pappor som förlorat sina barn. Där kunde/Kan vi prata om saker som vi män känner då jag tycker vi är många som blir både lite bortglömda och det är inte alltid man vill öppna upp sig på sidor där det är kvinnor också. Och den blev populär till en början, den finns fortfarande kvar men är inte lika aktiv nu som då. Men så fort man behöver finns där många som svarar och visar medkänsla.

Däremot finns det än idag bara en enda person av alla kuratorer,psykologer, vänner och anhöriga som har mitt hela hjärta och in fulla respekt vad gäller medmänsklighet. En person som redan samma dag på sjukhuset kom att betyda oerhört mycket för mig i min sorg och mitt sätt att hantera den. Och det är Helsingborgs Lasaretts kyrkodiakon Anita Strand. Jag har aldrig i mitt liv träffat en mer underbar människa och jag kommer aldrig glömma varken hennes betydelse eller hennes namn.

Idag, snart 2 år sedan allt detta blev verklighet mår jag förhållandevis bra. För att beskriva det enklast var dom dåliga dagarna 7/7 i början av detta. Och dom dåliga kommer aldrig försvinna helt men dom är betydligt färre. Ibland kan jag se tillbaka på Milton och fyllas av viss glädje tillochmed. Men jag strävar aldrig från att allt ska bli bra, bara bättre. Såren av min förlust kommer alltid påverka mig som människa, pappa, sambo, vän, arbetskollega och ja ni förstår. 

För mig kommer Milton alltid bäras med mig med stolthet, hans korta tid i livet har gett mig otroligt myckt och hans död har gett mig både gott och ont. 

Du kommer för evigt vara saknad i pappas hjärta, du kommer för evigt vara min förstfödda son och du kommer med all säkerhet alltid vara lika älskad !

För evigt /Din pappa