Änglamamma & mamma

Den otroliga lyckan som förvandlades till oändlig sorg.

Allt hade alltid sett bra ut från dag 1, men onsdagen den 29 juli mådde jag så fruktansvärt dåligt och hade smärtor.
Vi åker in på förlossningen får lämna lite kiss/blodprover och tar blodtrycket och blir liggandes med ctg. Straxt efter kommer dom inrullandes med ultraljudsapparaten..

MEN säger ”allt ser bra ut ni kan åka hem , det är jobbigt i slutet för er när organen inte får plats”.

Vi åker hem och tror såklart på vad läkarna säger åt oss, ett beslut jag kommer att ångra livet ut.

Lördagen den 1a augusti åkeroch vi iväg på bröllop med lyckan om att skatten är beräknad 23 dagar senare.

Vi kommer på mitt under middagen att hon inte rört sig och jag får sådan panik känsla..

Vi pratade lite kort om det, men valde att va lugna då mina småsystrar följde med oss hem.

När vi väl kom hem så började Jerker snickra ihop skattens skötbord som han velat göra sedan länge tillbaka.
Jag drack kallt vatten och saft om jag minns rätt, Jerker tyckte sig känna henne men inte jag..

Sov max 1 timme den natten innan jag väckte honom och sa att vi skulle åka in.
Åker in till Bålsta och lämnar mina systrar hemma hos mamma och jag kommer ihåg att det sista jag säger till alla som var där var ”jag kommer föda min dotter död”.

Jag bara visste det, det kändes i hela min kropp.

Men hur förbereder man sig på en sån sak?

Jag minns att min morbror Henrik blev arg när jag sa dom orden innan vi åkte..antar att han bara kände någon form av oro eller något, eller att man inte kunde vara så negativ…man skulle tänka positivt.

Ca 40 min i bilen satt jag med gråten i halsen och ville hellre slänga mig ur bilen än att få beskedet och föreviga vara trasig.

Väl framme på akademiska så möts vi av en super söt lite kvinna som tog in oss i ett rum och startade ctgn.
Bara min puls som hittades så en läkare rings in med en ultraljudsapparat..inga hjärtslag …

En annan läkare kommer in och bekräftar att hon somnat in i min mage.

Minns att jag bara skrek rätt ut och Jerker satte sig bakom mig och kramade mig. Livet drogs ifrån oss på mindre en en sekund, en mening vände vårt liv för evigt…hon var död.

Fick tabletter för att få förlossningen att starta. Vi fick åka hem tills dagen efter kom tillbaka runt 11 den 3 augusti..

Vägen dit var hemsk, ville kräkas skrika och gråta. Varför vi? Vad har vi gjort för fel? Har jag dödat henne?

När vi kom in fick genomgå massor av prover men allt i våran egen takt.

Allt som allt från första värk var hon ute på ca 6 timmar, 50 cm lång och 2530 lätt kom vår ängla dotter Signe ut klockan 01.07 som det vackraste jag någonsin sätt, hon hade så otroligt mycket mörkt hår.

Vi var så lyckliga av att äntligen få se henne.

Vi fick chansen att vara med henne ända till på söndagen, det var psykiskt påfrestande att ligga där inne..man trodde helt ärligt inte att man skulle överleva, smärtan av att veta att hon kommer inte följa med oss hem.

Minns att ena morgonen när jag vaknade så tog jag upp henne ur den lilla kylsängen som hon låg i mellan oss, jag bara grät och grät ..hon var så kall och jag försökte få min lilla skatt varm.

Det var den jobbigaste veckan i mitt liv men samtidigt min lyckligaste.
När vi låg inne på sjukhuset så blev vi otroligt bra bemötta, och en människa som sitter i mitt hjärta än idag som var ett otroligt stöd inne på sjukhuset var Anna-Karin, den människan alltså!

Blir helt rörd när jag tänker på henne. Hon kunde komma och sitta med oss bara för att prata om livet, om allt hon vart med om. Hon kom in när vi var på bra ”humör” och skämtade med oss, och när vi var ledsna så fanns hon där som stöd.

Det blev tillslut söndag och dags för namngivningsceremoni och avsked, en jobbig och påfrestande dag som ni säkert förstår, för vem vill lämna sitt barn i ett kyl utrymme?

Usch en hemsk dag, men våran underbara undersköterska Anna-Karin kom in på sin lediga dag för att ta vår lilla dotter när det var dags, vi ville inte lämna henne hos någon präst vi träffat i 5 minuter.

Det vart dags, och jag har aldrig känt mig så hjälplös någonsin, nu skulle hon ligga kall och ensam för att nästa gång någon tar i henne så skulle det skäras i henne (obduktion).

Livet efter var såklart smärtsamt men samtidigt en lättnad när vi lämnade sjukhuset.
Det var trots allt ca 30 person som kom och hälsade på Signe på sjukhuset när vi låg där, hon var inte bara en bild..hon var verklig.

Livet flöt egentligen på ganska bra till begravningen och även efter men veckan för urnsättningen vände det totalt.

Jag gråter ofta , ofta för ingenting..det skulle ju inte vara såhär.

Provsvaren kom efter begravning som en ren käftsmäll, vi trodde vi skulle in på en helt vanlig kontroll efter en förlossning..men våran läkare kom ca 30 min sent med privata kläder på sig och var väldigt nonchalant , rakt från ingenstans säger hon ”nu kan ni sätta er ner och titta på skärmen här så ska vi gå igenom provsvaren”.

Då bröt jag ihop och ifrågasatte varför vi fick detta hårda bemötande. ..men hon hade inte en aning om att vi skulle komma, så hon visste inte vad vi skulle göra där och gick därför går vi igenom provsvaren.

Det visade sig var en moderkaksavlossning även så hade moderkakan inte fäst sig ordentligt. Hade dom bara kollar  med ultraljudet där på onsdagen så hade dom kunnat se det och rädda henne.

Just nu försöker vi blicka framåt i livet även fast det ofta bara känns jobbigt.
Jag älskar i alla fall min karl så otroligt mycket , han är ett så bra stöd och en sån underbar människa. Hade aldrig klarat detta utan min Jerker vid sidan ❤️