Änglamamma & mamma

(detta är inte riktat till någon jag känner personligen alls, utan något jag hört från utsidan väldigt mycket, så ta inte detta inlägg personligt nu, utan bara som en förklaring.)

”på det igen bara”

”nästa gång kommer det gå bra”

”ni får skaffa en till, då kommer allt kännas bättre ”

” det kommer fler chanser ”

Tänkt om man faktiskt sa sånt till andra som förlorade familj, föräldrar eller nära vänner… Hur dumt låter det inte egentligen?!

Såg bilden överst och fick mig en funderare… Har tänkt mkt senaste tiden på hur änglaföräldrar behandlas i mottagandet av sorgen… Nästan ibland som det vore rätt enkelt då man inte haft någon längre tid tillsammans med sitt barn… Kanske inte någon tid alls förutom i magen i vissa fall. Men bandet till sina barn är oförklarligt. Du behöver inte se dom för att känna dom, inget är viktigt förutom att dom lever och mår bra. När ens barn försvinner från än så försvinner inte bara minnen, din dröm, din framtid, din lycka och en del av dig är borta, för evigt. Vi växer upp med lärdomen om att vi någon gång kommer behöva begrava våra föräldrar, men aldrig att vi ska behöva begrava våra barn.

Tänk om er mamma/pappa dog och jag besvarat er med ”oj va jobbigt, men… Du får hitta en ny så känns det nog bättre ska du se”.

Jag förstår att man i sin vildaste fantasi inte ens kan förstå vad vi föräldrar genomgår, det är omöjligt. Men det är intressant att se hur många av er tänker pga omöjligheten att sätta er in i känslan.

Självklart vill vi ha fler barn, men hade jag fått ett val hade jag valt Milton framför tio andra barn. Vi planerade Milton, längtade efter honom och där kom han… Vi älskade honom mer än allt. Trots förlusten finns självklart viljan kvar att få bli föräldrar till fler barn tillsammans… Den drömmen försvann aldrig, den förhöjdes till och med utav lyckan Milton gav oss, men inget barn kommer någonsin kunna ersätta honom, eller ens komma i närheten av att ta hans plats. Jag kommer älska alla mina barn till botten av mitt hjärta och göra allt för dom, men Milton är in nummer ett och kommer alltid förbli väldigt speciell för mig. Visst nästa gång borde gå bra, eller bra gick det ju egentligen sist… Men nästa gång borde inte sluta i död. Visst det kommer bli bättre… Men faktum är att det kommer faktiskt aldrig bli bra, aldrig helt, för vi saknar vårt barn.

Bilden kommer från denna länk, klicka för att läsa vidare på ämnet att förlora barn ;

http://stillstandingmag.com/2014/04/societys-reaction-baby-dies/?utm_source=feedblitz&utm_medium=FeedBlitzRss&utm_campaign=stillstandingmagazine

Direkt ifrån länken som tillhör bilden överst :

The death of my daughter has been the most traumatic experience of my life. I’ve discovered sides of myself I didn’t know existed – both good and bad – and I’ve grown immensely as a person. I’ve changed. I didn’t know what to expect after she died. I didn’t know what was going to unfold. I thought to myself “What happens now?”

What followed and how my life changed was frankly surprising. What was most surprising was the lack of empathy and understanding from those around me. I was lucky enough to have a few friends and family who proved to be a great support system, but as for everyone else…that wasn’t the case.

I was shocked by some of the things that were said to me. I was disturbed by the indifference, insensitivity and often complete lack of compassion I encountered. Why does society react this way to the death of a baby? Why are so many people unsupportive to bereaved parents?

Just imagine if society reacted to every death the way they react to the death of a baby.

Your father passes away. Imagine if when you speak of him you’re told, “Well at least you have your mother”.

Your grandmother passes away. Imagine if every time you mention her and how much you love and miss her people cringe and say, “You should really move on”.

Your best friend passes away. Imagine if you reach out for comfort only to be told, “That’s awful, but at least you can always make more friends”.

These are the things we are told. These statements push us deeper into our grief when we are reaching out for support. It makes an already devastating situation worse. It slows our healing process.

It doesn’t have to be this way.

Now imagine a society that offers unconditional support and sympathy to bereaved parents. Imagine if we could all hold each other when it’s hard and smile together as we remember (and encourage remembrance). Can we accept that grief is as much a part of life as joy?

Maybe it would look more like this…

My daughter was stillborn. When I speak of her I’m told, “I’m so sorry, please tell me about her”.

When I say that I love her and I miss her I’m told, “It’s so clear how much you love your baby. You can come to me for support any time”.

When I reach out for comfort I’m told, “I’m right here with you, is there anything I can do to help?”

This sort of shift could not only bring people together, it could quite literally save lives. Abandonment and judgment on top of already crippling grief can be unbearable. Compassion and empathy can help lift us up. I picture a society where we can all grieve openly which may allow us to cope with our losses in a healthier way. If nothing else, making sure your comments are kind and nurturing can make all the difference. It’s my wish to live in an evolved society that understands tremendous grief can only come from tremendous love.