Socialstyrelsens uträkningar 2011:
*Varje år i Sverige dör över 400 barn efter graviditetsvecka 22 oväntat i magen
*i snitt 200 (vecka 22 & framåt) prematurt födda barn dör årligen
*15 levande barn dör oförklarligt och tillsynes friska i plötslig spädbarnsdöd varje år i Sverige under sitt första levnadsår.
*2,6 miljoner barn dör under dessa omständigheter varje år i världen!! Det är fler liv än vad HIV/AIDS & MALARIA tar sammanlagt tillsammans årligen!
Detta är bara lite av all statistik som faktiskt finns. Barn dör. Det som inte får hända händer faktiskt!
Visst är det lättare att blunda och gömma sig, för der gör ont att tänka tanken, drabbad som icke drabbad. Som människa är det helt förståeligt att man är rädd..
”tänk om jag inte läser den här artikeln, om jag inte tänker på det… Ja då händer det inte ”.
Innan Milton föddes rös jag i hela kroppen utav tanken att förlora ett barn… Herregud!!? Hur tusan klarar man det!? Jag blundade och förlitade mig på statistiken, statistiken säger ju att det inte kan hända mig? 0.05% att förlora ett barn i plötslig spädbarnsdöd, jag menar, det är mer troligt att jag dör av ett bett av en orm…
Men den 9e januari 2014 så var inte statistiken 0.05%, den var 100% för mig. Jag var drabbad, jag hade förlorat mitt barn. Det som inte fick hända hände…
Idag har jag insett att det är lättare att blunda, för bara tanken som odrabbad är så otroligt intensiv och vidrig. Det är lättare att titta på statistiken och tänka ”det händer inte mig”.
Som förälder som förlorat barn blir man i de flesta fall otroligt omfamnad när det precis hänt, men precis lika snabbt bortglömd. Jag har upplevt kärlek, rädsla, tysthet och oförstående. Jag har blivit behandlad som en förälder, men även behandlad som om mitt alldeles egna barn aldrig ens har funnits.
Nu skriver jag väldigt långt, men det är ett ämne som självklart står mig väldigt nära hjärtat…
Men den stora anledningen till att jag skriver nu om allt detta är för att jag tillsammans med en underbar tjej som heter Linn Molle tillsammans driver en Facebook sida som under 6 dagar fått över 2800 medlemmar.
Gruppen heter:
”en gala för spädbarnsdöd”
Gruppen driver frågan om spädbarnsdödligheten och försöker på flertal sätt uppmärksamma Sverige om hur pass stort det faktiskt är. Med medvetenhet och kunskap kommer inte bara färre barn att dö, men vi kan tillsammans stryka över den extrema tabun att prata om det!
Jag behover er hjälp nu fantastiska människor, ni är minst 300 dagligen som besöker min blogg, snälla var med i min kamp att uppmärksamma detta. Ni behover bara gå in och gilla gruppen. Ännu bättre vore om ni även ville dela gruppen vidare och bjuda in era vänner, tillsammans är vi starka!
Vårt slutmål i detta är att en dag kunna driva en gala i tv för insamling till forskningen om detta, men just nu står fokus i att öppna människors ögon och hjärtan.
Länkar :
en gala för spädbarnsdöd Facebooksida
Instagram: en.gala.for.anglarna
Informationens video om gruppen:
Youtube video
Artiklar om oss hittills i tidningar:
expressen
nyheter24.se
Borås tidningen
Till minne av min älskade son,
Milton Green Lundin
Jag ska absolut dela detta vidare, tycker det känns jätteviktigt. Och jag är så imponerad av din styrka!
Tycker detta är ett fantastiskt fint initiativ och en fråga som verkligen är i behov av att belysas. Det känns som ett otroligt tabubelagt ämne och precis som du beskriver har även jag upplevt att när det gått en tid är det som att ens barn man förlorat tidigt aldrig funnits i omgivningens ögon. Något jag upplever extra mycket nu när lillasyster till min ängel finns här. Att man kan ersätta det barn man förlorat med ett annat… det vet ju alla vi som förlorat ett barn att så inte är fallet men många tycks tro det. När vi förlorade Isabella i Januari (gravidvecka 23, orsak hittades aldrig) ville min läkare enbart sjukskriva mig i en vecka eftersom jag sedan skulle vara helt återställd. Som tur var fanns det annan fin personal på sjukhuset som tvingade honom att jag skulle få minst en månad… tack och lov för det. Och när jag sedan ringde till min barnmorska för att avboka vår nästa tid och berätta vad som hänt talade jag in på telefonsvar men fick aldrig något samtal tillbaka. Tycker dessa två exempel är ganska talande om hur lite folk förstår vad som har hänt en. Det behövs både forskning om varför det sker men jag anser att den större biten handlar om en ökad förståelse för att man faktiskt mister sitt barn och vilket stöd omgivningen kan bidra med. Oj vilken lång och invecklad kommentar det blev. Jag ville egentligen bara säga tack och att jag stöttar er i uppmärksammandet av denna viktiga fråga!