Idag är det den internationella dagen för att minnas alla barn som gått bort, i magen och utanför i tidig ålder.
Hela världen har satt olika tider för att ett ljus ska brinna hela dagen sammanlagt runtom på vår planet.
I Sverige gäller tiderna 19-20, men här hemma har det brunnit ett ljus för Milton och alla hans vänner hela dagen.
Hela oktober månad är det extra händelser runt om i världen för att uppmärksamma förlusten av barn, missfall och dylikt. Allt smärtsamt en förälder kan behöva gå igenom, något som talas om alldeles för lite.
En förälders värsta mardröm efter att ha förlorat sitt barn är att ingen ska minnas honom eller henne, att inte bli sedd som förälder. Jag grät mig sömnlös många nätter av tanken av att jag aldrig skulle få ”vara” Miltons mamma, alla skulle glömma honom, glömma eller inte ens se att jag va hans mamma… Jag är ju så stolt. Jag har ett barn, och enligt mig världens finaste barn som jag är så stolt och lycklig över att få chansen att träffat. Bara för att han inte andas längre så betyder det inte att han är borta för mig, han finns alltid där. Tack alla som visat det lite extra för mig idag att även ni minns honom.
Till minne av vår älskade son Milton och alla hans fina saknade änglavänner.
<3
Hej Natasha! Jag har länge läst din blogg men aldrig skrivit något. Jag vet knappt vad jag ska säga..
Tro mig, sedan dag ett jag fick lösa om vad som hänt kring er familj har jag VARJE dag undrat hur det gått, jag som inte känner er tänker på Milton och er varje dag! Ingen kommer glömma bort att du är mamma till Milton.
En anledning till varför jag skriver till dig är för att jag mår så jäkla dåligt, har så mycket frustration, ilska och kärlek!!
Allt började en sommar i juni när jag träffade en kille, han är ett år äldre än mig, jag var då 18. Vi blev väldigt kära och super förälskade i varandra.
Killen tränar golf väldigt mycket och har det som sitt yrke.. Vi fortsatte träffas och vi var tillsammans varje dag så fort vi kunde. En dag i juli berättar han för mig att han ska åka till USA i 8 månader för golftävlingar mm. Direkt var min tanke att skit också, det är den enda killen jag någonsin har varit så kör i, och så försvinner han.. Men i September några dagar innan han åkte så friade han, han frågade mig om jag ville förlova mig med honom för att han fortfarande ville att jag skulle vara hans trots att han var borta. Jag sa självklart JA!!
MEN, samma dag han landade i USA så blöder jag, jag tänkte såklart att det var mensen som kom. Jag fortsatte med mitt i några dagar tills jag faktiskt kände hur dåligt jag mådde, jag mådde illa, sov dåligt, hade ont i bröst och mage, ont i huvudet.
Bokade tid på vårdcentralen där jag trodde att jag hade fått magkatarr eller liknande, men icke. ”Du är gravid i 7 veckan ungefär” säger den kvinnliga doktorn.
Jag blev så häpen, jag förstod ingenting. Är jag verkligen med barn??!!!
Jag ringde min fästman och han blev lika förvånad, han blev så glad, jag hörde det på hans röst, han lät så lycklig samtidigt som han blev orolig hur det nu ska funka..
Någon dag senare blöder jag mer, jag kontaktar läkare som konstaterar att jag fått missfall. Då bara rasade allt!! Jag var så glad och så lycklig över att jag var gravid och så bara tas det ifrån mig!
Jag tog det lugnt i några dagar tills jag kände hur dåligt jag forfarande mådde med samma symptom fortfarande. Jag sökte då upp läkare ännu en gång där det visade på att det var en liten bebis i magen fortfarande. Det var alltså tvillingar där den ena valde att stanna kvar i magen..
Jag mådde så dåligt då jag var helt ensam, berättade inget för någon förutom min fästman som var många mil ifrån. Jag låg i soffan och sov varje dag i några veckor för jag försökge få min fästman att komma hem och skita i alla tävlingar eftersom att vi väntade barn! Jag såg det som en självklarhet att behålla det lilla livet och att killen skulle komma hem.
Riktigt så blev det inte, min fästmans pappa som förbetalt för USA skulle aldrig låta min kille åka hem för en tjejs skull.
Killen började försvara Simpsons och jag hörde tydligt på honom att han inte vågade säga ifrån att han måste hem till mig som bar på vårt barn.
Jag försökte i flera veckor med att han skulle komma hem, men oga att min kille var alldeles för respektfull Mot sin pappa så fick han mig som ensam gravid tjej att må ännu sämre.
Jag gravid i vecka 10 åker till USA för att träffa min fästman, flr att reda ut allt. Han låg och höll på min mage varje natt och för varje dag kände jag mer och mer att han älskade barnet, han ville bli pappa.
Jag reste hem igen, Jag blev nu tveksam hur fan jag ska göra.
Jag får höra att min fästman sagt till sin pappa att jag var gravid och han behöver komma hem. Då hade pappan svarat ”men är du säker på att hon inte lurar dig?” Alltså vilken jävla skitstövel, hur fan kan man säga något sådant?!!!
Efter detta spreds min graviditet ut till hela hans familj vilket gjorde att jag fick så mycket hat för att jag skulle förstöra flr min killes framtid…… När det är både jag och killen som blivit mycket kära och blivit gravida!!
Jag gick till en sköterska som i princip övertalade mig att glra en abort innan det var för sent, eftersom att hon tyckte att jag var ung, gick i skolan, inte hade partnern här.
Så vad hände sen, mitt livs sämsta beslut….på helt egen hand…
Jag känner mig tvingad till aborten, bokar en tid för Skrapning i vecka 12, Jag väljer att glra det på SÖS i Stockholm nedsövd.
Har tid 14.00, är där helt ensam, min kille tränar golf på andra sidan jorden för hans pappas skull.
Jag åkte hem efter detta och jag mådde så himla dåligt och det gör jag än idag 3 år senare.
Jag lever fortfarande med denna kille och hans pappa som han inte vågar säga emot till ett jävla skit. Det känns hela tiden som att hans pappa är det viktigaste.
Han tar aldrig ens upp detta med missfallet, aborten, hur jag mår. Ingenting!!
Mesans jag varje natt drömmer exakt samma dröm om att dem gör abort på mig mot min vilja..
Jag vet att detta blev mycket långt och jag ville bara skriva till dig flr att du vet hur det känns att förlora något som man verkligen älskar, ditt barn!!
Jag behövde verkligen skriva av mig och jag hoppas verkligen inte att du tar illa vid på något sätt! Jag behövde verkligen bara få skriva av detta till någon som jag faktiskt tror skulle ha någon förståelse jämfört med de andra jag har här hemma som inte förstår någonting.
Du får jätte gärna skriva tillbaka till mig om du behöver skriva av dig! Mitt liv har bara rasat efter detta och jag är firtfarande helt ensam om detta då ingen annan förstår.. Men jag tror att du förstår mig!
Jag önskar dig verkligen all lycka Natasha
Självklart tände vi ett ljus här hemma!