Känner mig kall, tom på känslor. Har en miljard tankar, så många att dom inte ens går att sortera.
Har målat väggar i köket i flera timmar, lagat middag och hålla mig sysselsatt för att slippa prata och kanske få lite ro i huvudet. Men som sagt… En miljon tankar.
Tänker så mkt samtidigt att jag inte ens vet vad jag tänker. Sover dåligt nu varje natt sen några dagar tillbaka.
Vill inte släppa taget om Milton, men samtidigt vill jag avsluta allt för honom. Känns som att han varje dag försvinner från mig mer och mer. Även om han sen fem veckor sen är borta… Men han har ändå känts så nära. Men sen jag träffade honom i tisdags och bestämde att att hand kropp skulle få vila nu så känns det som en nedräkning innan han inte alls existerar. Bara askan kommer ligga under hans grav, en grav som alltid kommer vara ompysslad!
Känns så hemskt att han är helt borta snart.. Känner att det är jobbigt samtidigt som jag vill ge honom vila. Men vill aldrig sluta känna att han finns runt mig, oss.
Kanske låter knäpp, men det har känts som att han finns vid vår sida och ser oss ibland, bara en känsla i kroppen. Aldrig trott på sånt riktigt innan, men kan tycker mig känna hans närvaro ibland. Eller så är jag tokig… Bryr mig inte. Det känns bra.
Vill aldrig att det ska sluta <3
Köpte en ny blomma idag till Miltons minnesplats. Utav alla orkidéer som fanns där, flera mörkblå… Men en stod ut… Vackrast av dom alla, en olik alla andra. Precis som vår Milton, en ljusblå orkidée. Den blev det utan att ens tveka. Endast det vackraste av saker räcker för det vackraste som finns.
Älskar dig min son!
