Änglamamma & mamma

Kan man dö av sorg? Ibland undrar jag…

Tänker på Milton konstant, ibland är jag glad för han har trots allt gett mig den största glädjen i mitt liv, men även om leendet är framme när jag kollar bilderna svider hjärtat och hela området i bröstkorgen som om någon sakta häller svavelsyra in genom min hals som sakta fräter sönder allt på min insida.

Men nu är jag ledsen, är inte glad… Inte alls. Det gör ont, det gör så jävla ont och känns ärligt talat svårt att se att det ens kan bli bättre. Jag vet att jag är inne i en svacka, efter det här går det uppåt ett tag, lite längre en sist för att åter igen falla ner i ett ännu djupare grävt hål nästa gång.

Sorg är som ett en labyrint… Man hittat kryphål. Man sitter fast och allt ser mörkt ut, man kan inte ta sig ut… Sen kommer en strimma ljus och man lyckas ta sig vidare på färden. Du kanske hittar ett ställa du kan fuska på, kanske finns det ett hål i labyrinten.. I sorgen är hålet ditt pokerface… Hålet täcker alla känslor du egentligen känner för att rädda dig själv från att behöva gå tillbaka på ruta ett. Men när man fuskar blir man påkommen… Rättvisan tar ut sitt och man får ett straff… Och där sitter du i mörkret igen och hittar inte ut, och andra gången känns värre än den första.

Jag är jätteduktig på att dölja hur jag mår, borde nästan få pris… Men det är mitt sätt att överleva, för jag tror nästan sorg kan döda… Om den bara är tillräckligt stark, och sorgen för Milton är i en nivå som inte går att beskriva.

Men det är skönt att låtsas att det är okej… Det ger mig andrum, en paus i labyrinten där jag kan sätta mig ner och fika och lägga upp en ritning och plan på att ta mig till slutet.

Jag ska börja prata med en kurator och det känns väl okej, men vet inte vad jag ska tro än…

Jag känner redan nu (inte ens 3 månader har gått) att jag på Ngt sätt börjar lära mig leva med sorgen… Efter varje dipp så ökar antalet dagar där det känns  helt okej, ”genomförbart” skulle jag vilja kalla det just nu. Men inget kommer ju någonsin bli fullt ut bra igen, så vad ska jag prata om?

Önska jag kunde få hålla dig i mina armar, drömmer tillbaka… Din lukt, din lena lena hud, dina mjuka läppar, dina små ljud du gjorde när du sov… Så jag önska du va här. Om du bara siste hur mycket vi alla saknar dig <3