Änglamamma & mamma

Min vän och bloggare Jennifer http://missjennifer.se har idag delat Miltons historia i sin blogg. Ibland mitt i Allt glömmer jag nästan bort mig själv. Jag delar så många historier om barn som inte finns hos oss att jag för en stund kan nästan glömma att jag själv gått igenom allt detta. 

Läste igen min text som snart är 4 år gammal och har svårt att förstå att det hänt oss.. Jag känner smärtan, jag ser bilderna framför mig i slowmotion.. Men det känns nästan overkligt. Overkligt att något sådant kan ens hända. 

Jag inser idag att texten har många glapp, många delar som jag då, mitt i chocken säkert inte ens mindes, som min hjärna inte kunde hantera, men som idag är väldigt tydliga minnen. 3 år av intensiva besök hos psykolog och kurator har gjort det… Gjort att jag kan se sakerna min hjärna då förträngde för att skydda mitt hjärta. Här är historian om Milton och morgonen han dog. 

​Idag var dagen, dagen som vi hade vad som skulle bli sista dag med vår son Milton. 4e dagen i hans liv, och det skulle bli hans sista. Ovetandes lät vi dagen rulla på som vanligt.. Andreas, min sambo var iväg och köpte en amningskudde och ett Babygym från någon på blocket och gjorde lite ärenden i centrumet bredvid oss. Jag va hemma och myste med Milton, matade och gjorde allt som vanligt

Kvällen kommer och andreas vän Sebastian kommer förbi på middag och lite film. Alla de andra nätterna hade vanligtvis jag vart uppe med Milton men jag tänkte andreas kunde va det just den här natten då han faktiskt hade sin kompis över också… Så då kunde dom ju båda sällskapa och vara ”vakt”.

Vid halv 2 på natten går jag upp på övervåningen och lägger mig. Kollar på bilderna på min son, världens finaste barn… Hur kunde vi ens skapa något så vackert. Hade svårt att somna där uppe vetandes att världens vackraste var där nere. Hade extremt svårt att slita mig från honom just den natten jämfört med annars… Nästan som att min kropp nästan varnade mig känns det som nu.

I alla fall… Vid två ungefär lägger jag ner mobilen och sluter ögonen… Ovetandes om att nästa gång jag vaknar är jag inför mitt livs värsta dag och början på en hemsk historia.


Vid 05.05 på morgonen efter 3 timmars sömn vaknar jag pigg som bara den. Tänker snabbt om jag skulle passa på att sova lite till eftersom killarna faktiskt hade Milton men bestämmer mig för att gå ner… Kunde inte hålla mig från att få bära upp Milton och pussa honom så kinderna blev trötta.

Kommer ner i vardagsrummet, på en sidan av soffan närmast mig sover Sebastian, och jag ser andreas sova längst in med Miltons filt på sig.

På avstånd letar jag efter Milton i hans babybest som låg på sidan av Andreas, men han va inte där.. Såg inte heller honom rakt på andreas då han låg lite åt sidan på hans arm.. Så jag säger ”andreas.. Vart har du Milton”.

Andreas reser sig upp, handen fortfarande på bröstet och jag ser Milton falla ner i soffan… Han ser inte ut som han ska är det första jag reagerar på. Med darrig röst säger jag det till Andreas och nyvaken som han var lyfter han upp honom och säger ”jovisst mår han bra, han sover bara”.. Men i samma sekund sprids skräcken även i honom.. Han ser det jag ser. Milton är blå och andas inte… Hans stora blå ögon öppnas inte när vi skakar honom.

Andreas börjar omedelbart med hjärt och lungräddning på Milton och jag springer till telefonen och slår 112.

Kommer fram och hon hinner inte ens säga ett ord..  Jag bara skriker. ”vår nyfödda son andas inte, han vaknar inte”.

Andreas ger Milton luft genom munnen och fortsätter att trycka över bröstkorgen och bara skriker och gråter… Jag står som ett spöke bredvid. Jag hör ett gurglande ljud ifrån Miltons mun men fortfarande inga livstecken.

Det tar ungefär 5 min tills ambulans kom och de tar över allt och springer med Milton in till ambulansen. Bakom kom en till ambulans som tog med oss. Jag minns att jag frågar… “kommer han överleva “, men jag visste egentligen svaret och svaret syntes tydligt på personal från ambulansen som svarade ärligt “det ser inte lovande ut “.

Sebastian stannar hemma med Saga, bonusdottern som då var 5 år som fortfarande ligger uppe på sitt rum ovetande och sover.

Andreas skriker och skriker… Förtvivlad då han tror att han krävt Milton eller inte märkt att han satt i halsen i liknande och bara skriker ”tänk om jag dödat vårt barn” ”jag har säkert dödat vårt barn ”” du kommer lämna mig nu”.

Visste ärligt talat inte vad jag skulle tro eller säga, jag bara kände på mig att Milton finns nog inte längre…. Han kommer aldrig vakna igen.

Resan till akuten kändes som en timma… Det tog sån jävla tid fast vi åkte med blåljus. Och resan är ca en 10 min max.

Nu  var vi framme, vi kliver ut ur bilen och in i Akutmottagningen. Kommer knappt in i hallen innan två sköterskor tar oss, en i mig, och en i andreas och ber oss följa med till ett rum för anhöriga. Det va då vi visste, det hade inte gått bra.

Jag kunde inte annat än bara stå där… Som ett rakt streck och se paniken i andreas… Tänk så va det hans fel? Jag förstod ingenting.

Barnläkaren kommer in som tagit emot Milton och ger oss beskedet ”jag beklagar, det fanns inget vi kunde göra”.

Ger andreas en kram… Har fortfarande inte gråtit än, kunde inte. Hade panik… Ville dö själv. Jag letade runtomkring mig. Finns det något vasst jag kan sno så går jag in i rummet brevid och skär av mig en del av halsen så jag också får dö. Finns tidsmaskin? Tankarna va många och ena sköterskan såg nog det på mig och lät mig inte gå ensam bort från rummet trots att jag bad om det. Bra var nog det, för det ända jag tänkte på där och då var hur jag skulle avsluta mitt egna liv.

Ringer min mamma som frågar vad som hänt… ”Milton är död,kom hit snälla “. Inga ord kom ut, jag kunde inte formulera mig, kunde inte svara på frågor. Jag hör min mammas panik i bakgrunden och alla hennes frågor, någonstans hör jag också ett “va, nej det är inte sant “…. Jag önska det va så lätt, att allt bara var en dålig dröm. Ringer snabbt Andreas pappa med samma info och lika få ord och ber även honom komma. Båda våra familjer bor i Stockholm och vi i Helsingborg, så det är ju en bit. Detta innebär även att de aldrig hann träffa Milton i livet då han dog natten till hans 5e dag.

Polisen kommer för att fråga oss angående vad som hänt och vi berättar allt, om hur han låg, vad vi gjort, att andreas var orolig för att han missat något och både polis och läkare försökte lugna honom och säga att det inte var möjligt att han skulle lyckats kväva honom. Men varken han eller jag tar emot orden, allt kändes där och då som vårt fel. Vi får veta att Milton skulle skickas till Lund för att obduceras. Vi fick veta massor, lite som vi minns då allt är som en ända otydligt scenario från en film.

Dagen fortsätter och vi får gå in i rummet där Milton låg. Han låg så fint inbäddad i ett rött täcke. Han va så otroligt fin, låg nästan där och log såg det ut som. Spenderade många timmar i en rummet, gick runt med honom i famnen och grät.

Timmar senare kommer min mamma och andreas pappa springandes till oss och har åkt hela vägen från sthlm för att vara stöd. Då bryter jag ihop totalt för första gången, tårarna slutar aldrig rinna.

Saga, Miltons storasyster kommer för att ge ett avsked och även hon gråter… Hon är tillräckligt gammal för att förstå och hennes fråga som fick alla att brista ut i tårar var “nu har jag ingen att vara storasyster till längre “.

Timmarna gick och det var dags att säga farväl… Hur kunde man lämna sitt barn, det kändes så absurt alltihopa. För några timmar sedan levde han och jag var lyckligare än någonsin. Nu skulle jag lämna min döda, kalla son på samma sjukhus han föddes på.

För att fortsätta historien ska jag förklara vad vi fick veta sen, vi blev ju lämnade på sjukhuset utan att veta något… Varför dog vår fullt friska son?

8 dagar efter att Milton dog ringde vi polisen för att veta om de fått något svar på obduktionen om vad som hänt och vi fick de sköna beskedet att:

-andreas hade absolut inte krävt honom, han har inte satt i halsen eller haft svårt att andas innan han dog, det fanns inga som helst tecken på att Milton ens hade rört sitt lillfinger när detta hände utan han hade oförklarligt somnat in i vad man kan plötslig spädbarnsdöd. Något man inte vet varför det hände. Men obduktionen fick inte fram någon Ytlig förklaring, och de sökte vidare på kromosomfel, hjärta, hjärna, genetik mm men hittade absolut inget och han dödsförklarades med anledning ”plötslig oförklarlig spädbarnsdöd av tillsynes friskt barn ”.

Efter 4 månader fick vi det slutgiltiga beskedet att man inte kunde hitta något alls, han var helt frisk.

För att läsa mer om PSD finns det en del information här;

http://www.1177.se/Skane/Tema/Barn-och-foraldrar/Skador-och-olycksfall1/Barnsakerhet/Plotslig-spadbarnsdod—forebyggande-rad/

20-30 fall av detta förekommer i Sverige på 100.000 friska barn,  alltså 0.05 % av barn som föds dör i PSD.. Att bli träffad av blixten hade ju känts vanligare ärligt talat

Idag har vi haft lyckan att uppleva ett barn ännu igen, även denna gången en pojke som föddes 1 år och 8 dagar efter Milton. Hans lillebror fick namnet Colin Milton Lundin i hans minne.

Livet går på något sätt magiskt vidare, men sorgen lever där dagligen. Jag saknar honom i varje andetag jag har och trots att det snart gått 4 år så svider det precis lika mycket än idag ?

Miltons lillebror Colin. 

Till minne av Milton Green Lundin

140104-140109 <3