Årsdagarna för Milton närmar sig med stormsteg. Jag tänker på honom varje dag… även om jag saknar honom och sorgen ALLTID finns där så rullar ju vardagen magiskt på. Men de senaste två åren har vart samma. I november börjar jag bli mer och mer ledsen i själen, sover dåligt, känner mig mer lättirriterad och tålamodet sämre.
Men det tar mig tills december innan jag inser varför. Miltons dagar är påväg. Ännu ett år kommer ha gått utan honom.
Annars när jag tänker på Milton är det oftast tankar om hur saknad han är, fina minnen vi har ihop, tankar om hur livet hade vart om han fanns mm. Men när årsdagen närmar sig är det alltid samma sak. Jag kan inte tänka på honom när han va levande, som om hans lilla söta kropp aldrig ens hade levt. Alla tankar fylls med ett mörker och tankar om döden. Hur oändlig döden är för oss som blir kvar.
3 år kommer bli 4, 4 kommer bli 10. Och räknar vi med att jag snittar åldern på en kvinna i Sverige så kommer jag kanske även nå upp till 60 år utan honom.
Tanken får mig att vilja kräkas. Hur tiden bara kan fortsätta, hur livet ens kan rulla vidare när något gör så fruktansvärt ont. Hur är det ens möjligt!?
Jag ifrågasätter mig själv ofta hur jag lyckades överleva förlusten av mitt barn… För ofta gör smärtan så brutalt ont att det känns som du får en hjärtattack. Någon tar och knäcker upp din bröstkorg och sliter ut hela din insida. Jag menar allvar, smärtan gör fysiskt ont. Men någonstans…vad hade jag för val än att överleva egentligen? Jag kan inte va så ego och ta Livet av mig när redan så många lever i sorg redan som det är, ett förlorat barn, barnbarn, syskon…
Jag brukar tänka på Miltons söta mun. Hur han verkligen smackade med munnen i det härligaste pussljudet jag hört varje gång han va hungrig. Hur han sov med händerna hållandes ihop, hur han kissade och bajsade ner hela mig första kvällen hemma. Minnena är många även om tiden va kort.
Men nu närmar sig Årsdagarna och det ända jag kan se är när jag kom ner och vi insåg att han va död/inte andades. Synen av hans pappa ge honom hjärt och lungräddning i soffan, tankarna om akuten, dödsbeskedet och att se honom i kistan efter 2 långa månader iväg på obduktion. Hur den färgglada rosiga runda kinderna va helt blågråa, insjukna och iskalla… Synen av att se sitt barn död, så död att han verkligen såg död ut som i läskiga filmer.
Tankarna plågar mig för jag vill minnas det fina. Tankarna följer mig i sömnen, jag vaknar svettig och yr. Oftast just i den delen av händelsen där vi först såg att något va fel på Milton och skräcken fyllde kroppen, jag ser hur Andreas vänder honom upp och ner i fötterna och han hänger livlöst, ingen reaktion… Jag springer till telefonen och ringer 112 ’mitt nyfödda barn andas inte’. just där i den delen av händelsen vaknar jag upp med ett tryck över bröstet som om jag inte kan andas. Jag drömmer aldrig längre än så. Kanske för att just dem sekunderna va den som sitter som det största traumat… Den sekunden vi insåg att han antingen va död eller allvarligt dålig för han andades inte och var inte vid medvetande.
Till dig som förlorat barn eller gått igenom något annat traumatiskt, Skäms aldrig över din sorg, oavsett hur lång tid det gått. Ingen kan någonsin definiera hur man ska må och hur man ska hantera saker.
❤❤❤
Hej, jag kan inte föreställa mig det du har gått, och fortfarande går igenom. Det gör ont att bara tänka tanken på att en av mina två döttrar skulle gå bort.. jag beklagar av hela mitt hjärta. 🙁
Min pappa blev sjuk när jag var 24, i en cancerform i halsen, som fick honom att gå igenom många operationer och som gjorde att han på nästan 2 hela år inte kunde äta mat. Han fick en knapp i magen där hans föda togs in. Detta gav mig ångest, för jag ville så gärna att han skulle få uppleva det igen – en sån sak som vi tar för givet varje dag – att känna smak. Han gnällde dock aldrig, utan kämpade tappert på. Men på julaftons morgon 2011 blev han medvetslös, och på juldagen somnade han in.
Jag känner precis som du, så fort det börjar närma sig hans årsdag, så blir jag automatisk allt mer ångestfylld och mina drömmar handlar allt som oftast om honom.
Ännu ett år har gått förbi, precis som du skriver- världen har gått vidare ännu ett år, och ännu ett år har gått sedan jag träffade honom vid liv. Det är en sjuk tanke – dvs att för världen var han bara en pappa, men för mig var han hela världen.
Det jag har märkt som har förändrats i mina drömmar, är att jag nästan aldrig längre drömmer om hur han såg ut eller pratade precis innan han dog. När han var som sämst dvs. Utan nu drömmer jag nästan alltid om honom som han var innan han blev sjuk. Han är ofta sjuk i min dröm, men det är aldrig något som jag kan se på honom. Mina gamla fina minnen av honom har på något sätt tagit över i drömmen. Omedvetet. Jag hoppas och önskar så att detsamma ska hända för dig. Att dina drömmar Kanske en dag kommer visa din son hur han var, när han var fylld med liv och kärlek. Drömmar har ju en tendens att påverka ens liv, både positivt och negativt.
Största kramen till dig och din familj.
❤
Jag gråter av att läsa detta! Så starka ni är!
Jag går sönder av att läsa din text, jag har en dotter på 8 månader och det har varit min skräck sen hon kom att hon ska dö. Jag gråter floder av det här och jag känner så mycket för dig/er.
❤️
<3 <3
Min mamma och pappa förlorade ett barn för 45 år sedan. Mamma säger att smärtan och sorgen försvann efter några år. Hon funderar ofta på hur han hade varit som vuxen och hon tänker på honom nästan varje dag men smärtan är borta. Några år hade hon dåligt samvete för att hon inte var ledsen kring hans födelsedag men hon insåg att det var mer destruktivt än att faktiskt sörja. Ta varje år som det kommer. Många kramar från en änglasyster.
<3
Kram fina du! ♡