Jag vart gravid i Januari 2015 med mitt och makens första barn, en efterlängtad liten pojke var beräknad i Oktober. Collin föddes den 20 Oktober, vilken lycka! Allt flöt på och vi levde i bebisbubblan. Rätt snart (Februari) så börjar jag misstänka att jag är gravid igen, och mycket riktigt. Ett plus på stickan!
Fick en ganska tufft graviditet med en rejäl släng av foglossning. Vi gjorde kub & rul och allt såg bra ut, vi skulle få en liten pojke i oktober igen 🙂 Inte riktigt planerad, men så välkommen! Allt flöt på bra utan konstigheter.
Jag får en planerad igångsättningen den 28/9 tack vare min foglossning.
Den 23/9 åker vi iväg och ska handla det sista inför lillebrors ankomst. Efter en fullspäckad dag så kastar vi ikull oss på soffan på kvällen och ska kolla på film, efter ett tag börjar jag fundera mer och mer när jag kände han sparka sist ? Börjar smått putta på magen, känna efter rörelser men får ingen gensvar. Jag gör allt det där man blir rekommenderad av förlossningen för att få igång bebis, men får ingen reaktion. Jag börjar få lite smått panik, han har alltid vart VÄLDIGT aktiv om jag jämför med mina två tidigare graviditeter.
Någonstans här intalar jag mig själv att jag bara överreagerar, men vid 22.30 ringer jag in till förlossningen som tycker att jag ska komma in genast.
Fixar med barnvakt åt dom stora barnen och förbereder skötväskan då vi tar med oss Collin in.
Kommer in till Örebro vid 00.30, har 8 mil enkel resa. Maken sitter kvar i bilen med Collin som har somnat, för jag skulle ju bara in och kolla så allt var bra, var så säker på att jag bara överreagerade.
Väl inne på förlossningen så får jag träffa en barnmorska direkt som följer med mig till ett rum och kopplar direkt på ctg.. Det är nu det börjar! Jag hör hjärtljud, men inte hans. Hon flyttar runt på ctg:n och letar, jag får panik! jag ser i hennes ögon att hon vet lika väl som jag redan här att något inte stämmer, Hon hämtar läkare för ultraljud. Det tar inte långa stunden innan hon kommer tillbaka med läkaren och ultraljudsaparaten.
Han sätter sig på sängkanten och vänder skärmen mot mig. Han förklarar att han nu kommer ”undersöka” barnet och när han är klar förklara för mig vad han ser.
Han påbörjar undersökningen och jag ser redan här, Där är min pojke, alldeles stilla. Inget hjärta som slår! Han undersöker väl och länge, bm står på andra sidan sängen. jag känner hennes blicka mot mig. Hennes hundögon, hon tar min hand. Nu kan jag inte vara tyst längre, Han lever inte frågar jag läkaren ? Han vänder sig mot mig, och jag ser på blicken vad han ska säga. Nej, tyvärr! Jag kan inte hitta något flöde i navelsträngen, Inget hjärta som slår. Här brister det, hela kroppen börjar skaka & det enda jag kan tänka på är att jag måste föda mitt döda barn. Jag vill bara att det ska försvinna, Låter kanske märkligt men jag kunde inte stå ut med tanken på att han var död, mitt barn låg död i min mage.
Vi pratar lite innan jag ska gå ut och hämta Andreas, när jag kommer ut till bilen och Andreas ser mig så startar han bilen. Han tror väl precis som jag, att jag bara överreagerade och att allt egentligen var bra, för sånt hät händer inte, Det händer inte i vecka 39. Ens barn dör inte. Vi står en stund och pratar, Ringer barnvakten och berättar vad som hänt innan vi går upp för att träffa läkaren igen som ska berätta hur allt kommer gå till.
Väl uppe på förlossningen ingen så kommer läkaren in och berättar för Andreas precis vad han sätt på ultraljudet. Dom frågar om vi vill stanna där över natten, men vi väl hem.. Hem och helst glömma att det ens har hänt. Dom förklarar att jag kommer få tabletter för att ”mogna” och att vi sedan får komma tillbaka på Söndag morgon för en igångsättning. Bm går ut för att hämta tabletterna och förbereda inför provtagningen, Vi sitter där alldeles stumma av chock. Collin leker i sängen, skrattar och stojar. Helt ovetande.
Efter en stund kommer hon tillbaka för att ta proverna och ge mig tabletterna, vi pratar lite om hur allt kommer gå till när vi kommer tillbaka på Söndag.
Vi åker hem, Hela lördagen låg jag som ett colli i soffan, Andreas höll sig uppe och tog hand om barnen. mina närmaste vänner hjälpte till med barnen, som skulle på kalas och lämnas hos farfar.
Det vart inte många minuters sömn den helgen, tankarna var många. Hur skulle det kännas ? Jag som är fruktansvärt förlossnings rädd, hur skulle det bli under dom här omständigheterna ? Hur skulle det kännas när det var över ? Som sagt, tankarna var många & jag googlade mycket.
Söndag morgon, Klockan ringer 6.30 & jag vill inte gå upp. Jag vet att jag sa till Andreas att vi skiter i det, vi åker inte dit. Jag ville inte att det skulle ta slut, att han skulle försvinna. Alwin kommer in till mig när jag ligger i sängen, jag berättar för han att han ska åka till mormor och sedan sova hos Veronica. Förklarar för han vad som hänt. Han frågade lite om hur det kunde hända, och vad ska jag svara ? För mig är det forfarande helt obegripligt att sån här händer. Alwin stryker mig på kinden och säger, men mamma, jag kanske kan få se ett kort på han iallafall ? ❤️
Jag går upp och gör oss i ordning, jag ska packa ”BB-väskan” som jag så länge har funderat på. Vad jag ska ha för kläder osv. Men nu känns det genast oviktigt, Musse pigg dressen som jag valt till ”BB-väskan” kändes genast väldigt opassande.
Jag valde en pyjamas, en pyjamas med ugglor på. För han sov, för alltid! ?
Jag går ut strax innan vi ska åka, tårarna fortsätter spruta & min kropp säger ifrån, jag kräks.. det finns inget stopp!
Vi sitter tysta i bilen på vägen in, det finns inga ord. Jag vet att jag hela tiden tänkte på vad jag skulle säga när jag kom till förlossningen. ”Hej, jag ska föda mitt döda barn?!” Nej, jag ville inte säga det högt, det vart för verkligt.
Väl utanför förlossningen så ringer vi på klockan & det kommer en glad barnmorska. Hon ler och frågar ”Jaha, har du ringt in ? Har du värkar?” Nej inget av det svarade jag, då tog hon mitt leg & gick. Tillbaka kommer det en barnmorska som visar oss in på rummet, rummet längst ner i korridoren, rum 11.
Ganska snart kommer det en läkare och förklarar hur allt kommer gå till och jag får berätta hur jag vill ha det. Jag förklarar att jag vill vara ensam med Andreas så mycket som möjligt, och ringa när jag behöver något.
Dom tar ganska direkt hål på hinnorna, för jag var redan öppen 3 cm när vi kom in. Vid 10.00 tog dom hål på hinnorna.
Dom förklarar att dom ganska snart kommer sätta värkstimulerande dropp, så en timma ungefär efter som tagit hål på hinnorna satte dom droppet.
Jag tycker att förlossningen gick förvånansvärt bra & jag höll mig lugn. Jag kom in i någon bubbla och gick verkligen in i att föda barn, hade inte alls tankarna på att jag snart skulle få hålla vårt barn, vårt livlösa barn.
Vid 14.30 larmade jag och bad om smärtlindring, jag känner att jag börjar få svårt att hantera värkarna. Jag får morfin, som jag enbart vart trött av. Tyckte inte alls att det hjälpte. Vid 15.00 är det skift byte och den nya barnmorskan kommer och presenterar sig, då fick jag även lustgas.
Dom hinner inte mer än ut innan jag larmar igen för att jag känner att det ”trycker på”, klockan var då ca 15.15. Dom står med mig under några värkar innan jag får lägga mig ner för att bli undersökt, forfarande kanter kvar så inte riktigt redo.
Jag börjar trott det krysta & klockan 15.34 födds Lennox stilla. 3520g & 51 cm ren kärlek!
Barnmorskan ger mig Lennox, och han är helt perfekt!
Vi hade bestämt oss innan han föddes att vi ville stanna under kvällen, men åka hem sen, det var det som kändes bäst för oss. Vi hade nog båda två föreställt oss att det skulle kännas ”olustigt” eller vad man nu kan kalla det. Att han inte levde.
Men när han föddes kändes det helt annorlunda & vi valde att stanna till dagen där på.
Jag mådde så ”bra” om man nu kan kalla det för de, när jag fick han i mina armar, lukta på han, så kände jag ett sånt lugn. Jag verkligen njöt av tiden vi fick med han, den alldeles för korta tiden, men ändå så uppskattad!
Jag minns att barnmorskan sa till oss innan han föddes att ni stannar tills ni känner att ”Nu är det bra.” Men när är det bra ? När kan man säga att man fått tillräckligt med tid med sitt barn ? Är man någonsin redo för att ta farväl ?
Ibland kan jag ångra att vi inte stannade mer än ett dygn med Lennox, men jag kommer nog alltid kunna vrida och vända på det & kunna komma på saker man hade kunna gjort annorlunda. För blir man någonsin nöjd i en sån här situation ?
Lennox föddes med en äkta knut på navelsträngen, den troliga dödsorsaken. Han var rejält intrasslad i navelsträngen och man kunde se märken efter navelsträngen på flera ställen på hans kropp.
Vi valde att inte skicka han på obduktion, läkarna sa att det var en tydligen dödsorsak det här med navelsträngen. Även om dom aldrig kan säga något till 100% utan obduktion så kände vi oss nöjda med det svaret. För ingenting kan någonsin ge oss våran lilla pojke tillbaka! ?
Jag är så fruktansvärt tacksam för all personal vi hade med oss den helgen, finns ingenting dom kunde ha gjort bättre.
För är det någonting man har läst mycket om så är det folk som har fått dåligt bemötande av personalen.
När man går igenom något sånt här är det så fruktansvärt viktigt att man känner sig trygg med personalen & verkligen känner att dom lyssnar, för det är ju faktiskt väldigt speciella omständigheter & vi alla hanterar det på olika sätt.
Dom var väldigt noga med att berätta olika alternativ för oss, att vi gärna fick ta med oss Lennox hem om vi ville, om vi ville döpa han, om vi ville ha dit familj & vänner.. Ja, det finns mängder med olika saker att ta ställning till. Sånt som man kanske inte ens tänkt på.
Tiden när vi kom hem från sjukhuset gick förvånansvärt bra, men stöttning av familj & vänner. Det är ju så att även om man önskar att livet kunde stanna & vänta på att vi ska blir redo igen så funkar det inte så, vi kom hem till våra 3 underbar ungar & vardagen rullade på.
Och samtidigt ska man försöka sörja, ordna med allt det praktiska, som man egentligen inte ens vill tänka på. Ja, det är helt enkelt mycket att tänka på.
Kvällarna var alltid värst, När allt lugnat ner sig, när man tänker som mest. Jag vet den där känslan av att här nattar vi 3 av våra 4 barn, medans den fjärde ligger ensam i en kyl på usö. Det känslan fick mig att bara vilja kräkas!!!
Så många gånger jag bara ville åka dit och hämta hem han och aldrig släppa han igen! Min älskade unge.
Idag har det gått snart 8 veckor. Nu börjar verkligheten komma ifatt mig, dom dåliga dagarna blir allt fel, jag har insätt att jag aldrig mer kommer få hålla mitt barn, pussa på han, snosa på han. Att jag aldrig kommer få se han växa lära sig gå, prata, ja växa upp.
Och det gör ont! Så fruktansvärt ont! Och nej jag kommer aldrig acceptera det!
Det har gått 8 veckor, 8 veckor av otrolig saknad,smärta och ilska. Livet är så fruktansvärt orättvist. Det går inte en dag, en timma, en enda minut utan att jag tänker på våran fina pojke & önskar att han hade fått stanna hos oss.
Någonstans försöker jag finna tröst i att allt hade en mening, även om jag inte riktigt tror på det själv! Att våran lilla pojke kanske inte hade överlevt en förlossning, att knuten hade dragits åt under förlossningen eller att han hade fått syrebrist och fått skador av det. Jag måste trösta mig med det för att orka fortsätta kämpa, finnas där för våra andra barn & Andreas, för vi är ju faktiskt två i den här sorgen. Även om Andreas har slutit sig & är raka motsatsen mot vad jag är. Jag pratar om Lennox mer än gärna, precis lika mycket som jag pratar om mina andra barn. Jag svarar mer än gärna på frågor, hellre än att människor ska spekulera bakom ryggen på oss. Andreas har det nog tuffast just nu.
Jag är sjukskriven och kommer inte börja jobba förrän i Februari tidigast, Andreas började jobba redan två veckor efter allt hade hänt. Men allt kommer ifatt en och nu under December får vi båda vara hemma och ta hand om varandra ❤️
Den 11 November hade vi urnsättning för Lennox, Vi valde att inte ha begravning. Vi tyckte att det kändes mest rätt för oss. Vi hade en fin ceremoni med bara jag & Andreas, precis som vi ville ha det. Men självklart var det väldigt tufft också, det vart då så väldigt verkligt, att vårt barn inte längre fanns, att allting var ”över”. Efter urnsättningen har det vart ett steg framåt och tre tillbaka, men som sagt så kommer verkligheten ifatt en. Man måste tillåta sig själv att vara arg, ledsen, glad. Ja allt på samma gång! ❤️
Till minne av Lennox
Lennox mamma bloggar hon med på nouw.com/frukangas & @frukangas på instagram.
