Malin heter jag och är 26 år och bor tillsammans med min fästman i ett radhus söder om Stockholm.
2014 förändrades vårt liv totalt. Jag skrev ett inlägg på instagram nyårnatten till 2014 att det skulle bli mitt bästa år någonsin. Vi väntade vårt första barn och jag hade gått ut redan i vecka 11 på sociala medier och berättat vad som väntade oss. Jag var så himla förväntansfull att jag inte kunde hålla mig. Den dagen vi plussade var en solig dag. Jag minns exakt känslorna när jag fick ett plus. Jag messade en bild till min sambo på en gång, och fick tillbaka; vad är det? Jag skrattade för mig själv och skrev sedan att du ska bli pappa. Jag kände mig redo trots att jag då var 23 år. Jag ville vara en ung mamma. Simon var däremot lite skrämd, men tror det nog är normalt hos killar. Han var förstås jätte glad också.
Vi båda har stora familjer och var först med att skaffa barn, så alla var otroligt förväntansfulla. Jag köpte saker och vi fick endel på julafton. Min extra mormor tyckte att det var dumt att köpa saker innan han ens var född. Det kunde ju hända något på vägen. Jag kommer ihåg att jag tänkte att hon var dum som yttrade sig i det. Låt oss vara glada, jag kan ju inte gå och vara rädd över allt i livet. Jag var då i v 25 någonting. I vecka 30 blev jag sjukskriven pga av sammandragningar, och när jag varit hemma i ca 3 veckor, satt jag på sängkanten och försökte skapa ordning hemma innan lillens ankomst. Liam sparkade mig på revbenen ett par gånger och detta var sista gången jag kände livstecken från honom. Jag var då i slutet av v33.
På kvällen började jag reflektera över att han hade varit så lugn de senaste timmarna och började buffa, dricka kall saft, äta glass. Inget hände. Simon började prata med honom, men ingenting. Och det brukade alltid fungera.
Vi ringde till SÖS och bad om att få komma in och se att allt var okej. Jag minns att jag kände mig så larvig. Han sov ju säkert bara, och kände mig trots allt inte speciellt orolig. Vi hade nämligen varit på MVC dagen innan och då hade allt sett bra ut.
När vi kom dit fick vi komma in i ett rum och en barnmorska började lyssna efter hans hjärta. De enda vi kunde höra var ett sus. Inga hjärtljud. Jag började gråta och hon bad oss vänta medan hon gick och hämtade ultraljudapparaten och en läkare. Dom började med ultraljudet och såg på en gång att hans hjärta var stilla. ”-Han lever inte”.
Jag bröt ihop. Simon bröt ihop. Jag fick panik. Hur skulle jag kunna berätta det här för alla? Vi fick vara ensamma ett tag och vi ringde våra föräldrar. Det var det värsta samtalen i mitt liv. Jag ville inte leva längre. En tredje läkare kom in efter en halvtimme för att bekräfta det vi redan visste. Vi skulle aldrig få se Liam vid liv. Aldrig se hans ögon, hans leende.
Sakta började jag förstå att han skulle ut på något sätt. Min första tanke var kejsarsnitt. Jag ville ha ut honom NU. Barnmorskan började informera oss om vad som skulle hända och att man inte gör kejsarsnitt. Jag accepterade det, och i efterhand är jag tacksam över att jag fick föda ut honom.
Sedan skickades vi hem. HEM. -”ni får komma tillbaka imorgon när ni vaknat, det är bättre att ni får gå hem och sova lite så att du orkar förlossningen”
Att sova fanns inte. Vem kan eller ens vill sova när man vet vad som väntar?
Min bror skjutsade in oss morgonen därpå och dom började ta massa prover på mig. Barnmorskan vi träffade dagen innan hade glömt ge mig mina piller som skulle starta min förlossning, så jag fick ta dom då. Sedan började den eviga väntan. Vår familj och närmsta vänner kom och hälsade på.
Onsdag fick vi veta att Liams hjärta slutat slå och på fredag kväll, 22.22 föddes han. Allt tid emellan är suddigt. Jag låg med mycket epidural, morfin, alvedon mm. Fick hög feber mitt i allt. En sak jag minns mitt i den dimman var ett samtal jag hade med min barnmorska. Hon hade också förlorat ett barn och förstod mig precis. Det var skönt att få prata med henne och höra av man inte var ensam. Jag kände inte till någon som hade varit i samma situation, hade ingen att fråga.
När krystvärkarna började tog det inte lång tid innan han var ute. Och det märkligaste var att när dom startade blev allt helt klart i mitt huvud. Det var tomt, men helt klart. Jag var inte rädd för smärtan, det värsta hade ju redan hänt. Innan förlossningen hade jag bett mina fantastiska barnmorskor att dom skulle se honom innan mig. Vi hade ju ingen aning om varför han hade dött, och jag var lite rädd för vad jag hade att vänta. När han var ute sa dom att han såg perfekt ut och sedan la dom honom på mitt bröst. Jag minns inte att jag grät. Jag tror jag var chockad. Jag var inte redo. Han skulle ju inte komma än.
Men sen när han låg i mina armar kändes allt så självklart. Han var helt perfekt, och jag skulle inte få ta med honom hem. Barnmorskan tog ett kort på oss tre och jag både hatar och älskar den bilen. Jag ser helt förstörd ut. Något jag hatar ännu mer är att ingen berättade för mig att det är fullt notmalt att ta 100 bilder på sitt barn trots att han inte lever. Jag kände mig konstig som fotade. Därför har jag kanske 10 bilder totalt på våran skatt. 10 bilder. Och ett fot och handavtryck. Det gör så ont.
Liam vägde 1965 gram och var 47 cm lång. Jag minns att jag var förvånad över hur stor han var.
Vi var med honom ett par timmar och dagen efter åkte vi hem utan vår skatt. Det var sista gången vi såg honom, och med honom stannande en del av mitt hjärta, som jag aldrig kommer få tillbaka. Jag kommer aldrig bli hel igen utan honom, men har nu lärt mig att leva med det.
Vi valde att göra en obduktion på Liam både för vår skull och för att hjälpa forskningen. Efter ett par veckor kom svaren och jag hade fått havandeskapsförgiftning, och hade även blodproppar i moderkakan. Han fick alltså ingen näring, inget syre. Dom såg även att jag har stor risk för att få blodproppar. Min älskade kille dog för att vi inte visste att jag borde ätit blodförtunnande hela graviditeten. Många gånger har jag undrat varför man inte kollar en sådan enkel grej på varje gravid kvinna. Det är ett blodprov och vi skulle kunna rädda så många barn.
I april hade vi en minnesstund för Liam med vår närmsta familj och vänner. Vi valde att sprida honom i minneslunden på skogskyrkogården och detta är något jag har ångrat varje dag sen vi tog det beslutet. Jag ville ha en plats som var hans men när vi valde tyckte alla omkring att detta var bäst. Jag var så likgiltig av allt morfin i stunden att jag gick med på de.
Minnesstunden blev ändå vacker och efteråt åkte vi till min pappa och åt middag tillsammans.
Vi har fått ett fint stöd av alla men nu när det gått 2 1/2 år så verkar många tro att vi har glömt honom. Aldrig, aldrig kommer jag att glömma honom.
Liam föddes stilla den 28 februari 2014 och vi visste på en gång att vi ville ha ett till barn. Jag blev nästan besatt, och tog varje chans jag fick att hålla små bebisar för att bedöva min smärta för en stund. 28 februari 2015 var vi beräknade att föda vår nästa son. Ett år på pricken. Jag vägrade gå hela graviditeten ut och fick starta min förlossning 3 veckor tidigare. Det gick inte mer, jag var livrädd att det skulle hända igen. Jag åt mängder av mediciner för att inget skulle hända igen, men vem kunde veta det? Att det skulle hända första gånger var 0.04 % risk, och ändå hamnade vi där.
Men den 12 februari 2015 föddes Liams lillebror Leon. Helt perfekt även han och vägde 3310 gram och var 49 lång. Det skiljde alltså bara 2 cm i längd på våra killar.
Under graviditeten få jag hypotyreos, underfunktion av hormon i sköldkörteln. En till medicin i min ”samling” Jag åt då redan lergigan komp (kräktes till v 25 ) trombyl, en blodförtunnande tablett och tog blodförtunnande sprutor i magen varje dag. När Leon var född gick min underfunktion i sköldkörteln över till överfunktion. Härom dagen fick jag efter ett år med mediciner reda på att jag är frisk från Graves sjukdom ( överaktiv sköldkörtel) och vi får nu skaffa ett till barn. Jag vill så gärna att Leon ska få ett levande syskon. Jag ville alltid ha 2 barn, och gärna flickor, men efter Liam förändrades det. Hela mitt synsätt förändrades och jag blir irriterad över hur lätt man tar på en graviditet och hur självklart det är att man ens kan få barn. Allt är inte självklart och vi kan inte tänka ” det händer inte mig”. Liam har lärt mig att uppskatta livet på ett helt annat sätt och det är jag förevigt tacksam för. Kanske räddade han även livet på mig när han fick blodproppen och inte jag. Min älskade bebis, vi älskar och saknar dig varje sekund av dygnet.
