natasha green

Änglamamma & mamma

Annons

Endometrios, en del av mig 

Min sjukdom har tvingats bli en del av mig. En del av mig som jag verkligen avskyr. Jag önskar jag kunde göra slut med denna hemska sjukdom. 

Det känns ordagrant som att jag blir uppäten inifrån. Som att endometriosen bryter ner muskler, nerver och skelett. Jag har alltid lite ont, jag kan inte minnas sist jag gick en hel dag utan att ha lite ont. Men vanligtvis kan jag leva med det, det har jag ju alltid gjort egentligen. Men sen kommer  dom dagarna… Som den igår där smärtan tar över mitt liv. Jag kan inte stå, sitta, gå… Det gör ont att andas ens. Jag kan inte tänka positivt, det ända som finns i mina tankar är smärtan. Och då finns bara ett alternativ, bedöva med smärtstillande och bli ”hög” på det istället. En känsla jag hatar. Jag hatar att känna hur trög och trött jag blir… Tanken att folk kan använda såna piller för att  det är kul kan jag verkligen inte förstå… Det är hemskt, och jag svettas och mår  illa. MEN den bedövar den mest intensiva smärtan och får mig att åtminstone kunna tänka på något annat än den. 

Imorse vaknade jag upp, Andreas tog ledigt från jobbet för att kunna hjälpa mig då jag inte ens kunde komma till toaletten själv. Men imorse hände något jag inte tidigare upplevt. Jag kunde inte känna mitt högre ben. Jag var i princip förlamad. Kunde inte röra foten, inte  stödja mig på benet eller känna något under höften. Ringde en kvinna på gyn som tyckte det lät konstigt och ville jag skulle åka in om det fortsatte. Hon bad mig öka dosen smärtstillande då i vissa fall kan smärta i en väldigt hög nivå förlama kroppen. 

När jag ökade dosen kunde jag börja stödja mig på foten och vifta tårna några timmar senare åtminstone! 

Just nu känner jag mig som en ända hög av bajs bara. Jag är 25, mamma åt fantastiska barn, har många drömmar om jag vill i mitt liv. Men denna kroniska j*vla skitsjukdom tar över mig. Den äter upp mina krafter och får mig att känna mig svag när jag vill vara stark. 

Nu tycker ni säkert jag vara klagar och är fånig… Men jag är ledsen och sårad över att inte få en chans att må bra och inte få en chans att leva det livet jag tycker jag förtjänar efter redan ha gått igenom ett helvete när vi förlorade Milton. 
Jag känner mig nog mest ensam, och utsatt som på kort tid behövt gå igenom så många stora ändringar i livet som vart negativa. 

Att för resten av mitt liv behöva leva utan mitt första barn, och att  för vad som mest troligt kommer vara resten av mitt liv behöva leva med en kronisk sjukdom som orsakar så mycket smärta att jag inte kan leva mitt liv fullt ut… 

Jag vill vara den  positiva glada tjej jag vet att jag är, men just nu när det gör såhär ont och förstår så mycket så är det väldigt svårt…. 

Kommentera (1)

Kommentera

  1. Elin

    Fy, vad hemskt 😐 finns det inget annat dem kan göra än att ge smärtstillande? Har för mig att jag läst om någon som opererade sig, men jag kanske har fel och det kanske inte funkar för dig. Låter ju helt för jäkligt att behöva må så 😯
    kram! ❤

Se fler...
Annons

Wigglekart erbjudande 

​Mellan den 19-26 september har jag fått chansen i samarbete med (adlink)  wigglekart att dela en grym rabattkod med er följare. 

Uppger du koden ‘Natasha’ så får du 250 kr rabatt på ditt köp av en wigglekart. 

 Hemma hos oss är det strid mellan barnen om vem som ska ha den. Absolut den mest populära leksaken vi har i vårt hem! 

Kommentera (0)

Kommentera

Annons

Ängeln Hilma

När jag skriver de här orden är det i dagarna precis fyra år sedan Hilma kom och vände. För mig är högsommartiden i juli och augusti full av kontraster. Sol, värme och ledighet som är så underbart men samtidigt påminner om den smärta och det avgrundsdjupa hål som jag snart skulle slungas ner i den där sommaren.

För fyra år sedan var jag höggravid med vårt tredje barn. Utöver Hilma, som var den som visade sig bo i magen, har jag och min sambo nu tre levande barn som idag är tio, sju och 2,5 år gamla. Graviditeten hade varit annorlunda mot mina tidigare två. Jag mådde illa, var extremt trött och hade gått upp tjugo kilo i vikt. Allt var så tungt och nu när det var ungefär en månad kvar kände jag mig sprickfärdig och det skulle visa sig att det verkligen var så även bokstavligt talat.

Jag har diabetes typ ett, vilket innebär att man får en ganska inrutad och kontrollerad graviditet med fler tillväxtultraljud än vid en normal och mot slutet möten med förlossningsläkare och diabetesläkare varje eller varannan vecka. Det är viktigt att blodsockervärdena hålls så låga som möjligt eftersom barnet annars antingen kan få missbildningar i tidig graviditet (detta är ovanligt och det krävs mycket höga värden för att risken ska öka) eller riskera att bli för stort och/eller födas för tidigt. Eftersom barnet mot slutet producerar eget insulin innebär ett för högt blodsocker hos mamman att barnet producerar extra insulin för att få ner blodsockret och eftersom insulin är ett fettbildande hormon lägger barnet på sig farligt fett och blir stort. Detta visste jag och hade inte haft problem att hålla värdena bra och var därför inte nämnvärt orolig. Vad jag inte visste var att det som händer med barnet hos diabetiker när det inte går bra oftast är helt utom moderns kontroll och att det inte alls beror enbart på värdena utan på komplicerade processer i kroppen.

Jag gick på mina läkarbesök och klagade på min stora tunga mage men trots att dessa extra besök måste finnas till av en anledning, som jag än idag har svårt att förstå vilka de är, var det inte någon som reagerade eller agerade på något sätt. Helst ska man gå så länge som möjligt så att lungorna får mogna och trots att barnet var stort ville de inte sätta igång mig. Jag kommer alltid att få undra om Hilma hade överlevt om hon fått komma en vecka tidigare. Den enda som visade oro var sköterskan som gjorde det näst sista ultraljudet. ”Barnet är ju väldigt stort” sade hon. ”Har de pratat om det?” Jo faktiskt vid ett tillfälle när överläkaren beskyllde mig för att vara för tjock. ”Du får inte bli för stor vet du. Du måste äta mindre”. Tro mig. Jag åt nästan ingenting för magsäcken hade helt enkelt inte någon plats att töja sig på. Men alla andra värden var bra och mitt blodsocker var exemplariskt. På sista ultraljuden hade tillväxten gått tillbaka och alla jublade. Sanningen var dock den att Hilmas kropp slutat att fungera som den skulle och hon hade bara timmar kvar att leva.

Hemma var allt ordnat för lillasyster. Vi hade ju haft hela sommaren på oss. Kläderna var tvättade, sängen var bäddad och allt annat fanns sedan tidigare. Vi väntade och längtade. Barnen, som var sex och tre hade mycket energi efter det långa sommarlovet. Jag tog dem till en lekpark så att de skulle kunna leka av sig. Själv hade jag vaknat på ett uselt humör och kände mig stressad i kroppen på ett märkligt sätt. Magen var hård och spänd som så ofta den senaste tiden och det var svårt att känna skillnad på vad som var sparkar och vad som var förvärkar. Hela graviditeten hade Hilma varit lugn därinne men det oroade mig inte eftersom det är lite olika hur aktiva barnen är och min son hade också varit lugn. När jag kom hem från lekparken insåg jag att jag inte känt någon tydlig spark på hela dagen. Men jag hade haft fullt upp med barnen så jag mindes inte helt. Ändå ringde jag förlossningen senare på kvällen när jag vilat. Inget svar och efter ytterligare ett försök gav jag upp. Tänkte någon konstig tanke om att de ju hade fullt upp med dem som behövde dem och jag ville inte störa med mina oroliga men antagligen onödiga frågor. Morgonen därpå kände jag mig fortfarande osäker på sparkarna och till lunch åkte vi in. Bättre att vara säker. Allt jag kände var hopp. Nu skulle nog lillasyster äntligen få komma ut. I bilen på väg in tyckte jag att jag kände henne och även i väntrummet senare på sjukhuset. Jag kände mig åter igen lite dum som tog upp deras tid i onödan. Så typiskt mig att inte vilja besvära. Men nu var vi ju där och kunde ta ett ctg och förhoppningsvis skulle de besluta att det var dags att sätta igång förlossningen nu när vi ändå kommit in i vecka 37.

Ctg-apparaten fick träff direkt på en puls. 140, helt okej. Men så insåg plötsligt en sköterska att min egen puls visade samma. Vilken var vilken? De fick ta in en ultraljudsapparat för att se ordentligt. Jag hade i mina tre graviditeter tagit oändligt många ultraljud och visste exakt hur allt skulle se ut. Den syn som nu mötte mig sitter för alltid fastetsad i mig. Jag såg mitt lilla barn. Och jag såg att hjärtat var helt stilla. Sköterskan blev tvungen att kalla in en läkare. Rutin. Läkaren bekräftade. ”Jag beklagar, men er bebis lever inte”.

Jag minns inte exakt vad jag tänkte i denna stund.Jag tänkte mest att de måste ha fel. De hade fel. Trots att jag sett henne, trots att läkaren bekräftat kunde jag inte tro det och den känslan skulle finnas kvar hos mig genom hela förlossningen. Det kommer visa sig att de har fel och att hon lever. Jag ringde min mamma som var barnvakt. Vi åkte hem och berättade för barnen som inte kunde förstå. Magen var ju kvar. Hur skulle de kunna förstå när vi inte förstod själva. När jag fortfarande tänkte att de måste ha sett fel. De måste ändå ha sett fel för sådant här händer inte. Barn dör inte bara så där. Precis så hade all sjukhuspersonal alltid sagt. Diabetes eller inte. Att barnet dör är så ovanligt att det inte händer.

I efterhand förstod jag att Hilma dog natten till lekparksdagen. Min kropp som var så konstig, stressad. Mitt dåliga humör. Allt var kroppens sätt att försöka tala om för mig att mitt barns hjärta slutat slå.

Vi åkte tillbaka till sjukhuset direkt för att sätta igång förlossningen. För oss var det inte ett val att vänta, att sova hemma med barnet i magen. Vi ville ha ut henne. Förlossningen sattes igång. Hilma var fixerad och redo. Förlossningen blev mardrömslik. Hilma var stor och fastnade rejält. Eftersom hon inte levde ville läkarna inte skära i mig i onödan utan såg hellre att hon kom ut vaginalt. Nu kunde hon ju fastna utan att riskera livet. Men till slut kom hon. Lång, stor, varm och det allra finaste. När hon låg på mitt bröst kändes det precis på samma sätt som med mina andra två. Hon blundade. Hon var varm. Men hon skrek inte. Först nu när jag höll henne i mina armar förstod jag på riktigt att hon aldrig mer skulle leva.

Tiden som följde är en röra av märkliga beslut. Vi hade just fött vårt barn och var i den djupaste sorg och då blev vi tvungna att ta ställning till oändligt många beslut som ingen ska behöva fundera på någonsin. När vi satt där var det vissa gånger helt omöjligt att veta vad som var rätt eller fel, vad vi ens ville och kände. Vill ni ta hem henne så att hon får vara med er i er hemmiljö någon dag? Ska ni ta hit barnen? Vill ni ha sjukhusets kista? Kista? Mitt barn i en kista? Vill ni åka hem idag, imorgon? Ska vi be sjukhusfotografen att ta kort? Människor kom in i rummet och presenterade sig. Kurator, präst, läkare.

Vi lämnade Hilma dagen efter för att åka hem till de andra barnen. Innan vi åkte klädde vi henne och lade henne i kistan. Att lämna henne var bland det svåraste jag gjort. Hela kroppen skrek efter mitt barn och det är så otroligt fel att lägga sitt barn i en kista och sedan gå den långa korridoren genom förlossningen och ut utan barn. Med tårarna rinnande. Som jag ändå försökte hålla tillbaka för att inte skrämma de leende paren med gravidmagarna som vi mötte på väg in. Absurda tankar.

Några dagar senare åkte vi alla till Hilma så att barnen fick se henne. De hade gjort teckningar och halsband och tog med sig saker som hon skulle få med sig i kistan. Hästar och annat som var viktigt för dem. Jag är så otroligt glad att jag lät mina barn få det här minnet. Att de fick se henne och förstå att hon är och alltid kommer att vara deras lillasyster. Att hon finns.

Inför begravningen två veckor senare kände jag en enorm ångest. Vi satt och valde musik och psalmer och verser och vi grät och grät i allt det overkliga. Vi visste ingenting om begravningar och vi ville inte vara med om det här. Ändå gjorde vi allt. Planerade, träffade präst och begravningsentreprenör. Ordnade och donade. På ett sätt var det nog bra att ha saker att göra så vi alls kom upp på morgnarna. Men orken fanns egentligen inte alls.

Begravningen blev till sist en väldigt fin stund och efteråt kände vi oss lättade. Det var skönt att Hilma fått sin plats där hon skulle få komma till ro. Det var också fint att se alla människors hälsningar och blommor. Att få bekräftat att Hilma var en av oss alla. En del av oss där i graven.

Vi hade tur som hade bra vänner och familj som inte var rädda att komma hem till oss och hjälpa till och som också förstod när vi inte orkade. För det är jag evigt tacksam. De nära vännerna fanns där och för oss har det mer varit de som finns i periferin som ibland agerat märkligt. Som ny i min sorg ville jag gärna prata om Hilma, om förlossningen som man alltid vill efter en förlossning, men det var ofta som människor ryggade tillbaka. Inte ville höra om allt det jobbiga. Det kunde för mig kännas tungt och ge känslan av en enorm ensamhet. Att bli ratad i det som för tillfället är det enda verkliga. Som att jag var den enda i hela världen som varit med om detta tragiska som ingen annan helt kunde förstå.

Min första tanke, redan på sjukhuset med Hilma, var att jag ville bli gravid igen. Men jag valde aktivt att vänta för att viljan att få ännu ett barn inte skulle baseras på saknaden efter Hilma. Den första saknaden är så fysisk. Kroppen skriker. Var är mitt barn? Så vi väntade några månader innan vi blev gravida igen. För mig var det viktigt med ett lyckligt slut. Jag ville rama in Hilma i syskonskaran, jag ville vinna över diabetesen och jag ville visa mina levande barn att barn i magen inte alltid dör.

Ändå var jag själv långt ifrån säker på om det kunde bli ett lyckligt slut.

När jag till slut blev gravid igen pustade omgivningen ut som om de trodde att allt skulle bli enkelt och bra nu när vi var gravida. Som att sorgen skulle bli ogjord, försvinna, glömmas bort. Människor vill så gärna att allt ska vara bra och okomplicerat. Men så är det naturligtvis inte och tvärtom blev nästa graviditet full med rädsla och ångest. Nu visste vi ju att barn kan dö. I samma vecka som Hilma fötts fick lillasyster komma ut. Mitt psyke var slut och jag hade inte orkat en enda dag till. Stöttningen som vi fick i vår nya graviditet var underbar och de såg och förstod hur jag mådde. Ändå blev det extremt tufft för hela familjen. Lillasyster föddes efter en drömförlossning, frisk och välmående. Ändå tog det dagar och månader innan jag kunde slappna av och sluta undra när också hon skulle dö. Också saknaden och sorgen efter Hilma ökade. Men hon kom med lyckan och ljuset vår underbara lillasyster.

Idag, fyra år senare vet jag att vi alla har förändrats på olika sätt men att vi åter kan känna glädje, lycka och se framtiden. Precis efter Hilmas död läste jag på om diabetes och fosterdöd. Blev expert och insatt dels för att förstå vad som hänt, dels för att kunna bedöma om vi vågade försöka igen. Läkarna har aldrig sagt att Hilmas död beror på min diabetes, men det är samtidigt uppenbart att hennes storlek, förstorade organ, anledningen till att hon mådde dåligt i min mage, berodde på min sjukdom. Dock är det en komplicerad process som är tillräckligt svår att förklara för att läkarna antagligen ska våga bekräfta att det är anledningen. Vi fick därför egentligen inte någon orsak alls. Till en början hatade jag min diabetes. Verkligen hatade. Jag som aldrig sett den som ett problem eller hinder för någonting i mitt liv såg den nu som den fiende som dödade mitt barn. Min diabetes är dock en del av mig och det blev uppenbart för mig att det inte fungerar att hata. Så nu väljer jag att vinna över den istället. Hela tiden. Däremot hoppas jag att sjukvårdpersonalen tar stora barn och andra tecken på större allvar nästa gång och att de själva inte utgår från tanken att det värsta inte händer. För det händer.

Jag hoppas också att informationen till ungdomar med diabetes är bättre idag än när jag var yngre. Aldrig någonsin pratade någon med mig om vilka risker som ändå finns vid en graviditet hos en diabetiker. Jag önskar också att alla människor, hur jobbigt det än är vågar se tecken, vågar söka hjälp vid minskade fosterrörelser, vågar förstå att de inte är jobbiga eller besvärliga utan att det kan rädda liv.

Sorgen finns kvar och så här i högsommartid blir den extra påtaglig. Den kommer alltid att finnas i oss men den är starkare och svagare och inte längre skrämmande. Ibland gråter vi för att vi saknar Hilma så mycket. Barnen somnar med Hilmas nalle som tröst. Men vi har nu också fina minnen av Hilmas födelsedagar vid graven. Vi kan skratta när vi pratar om henne. Hennes korta stund på jorden har gett oss så mycket insikt och lärdom. Gett mina barn en syn på livet och döden som jag är stolt över. Jag är stolt när de berättar för nya bekanta att de minsann har tre syskon, men ett är i himlen, är död, är en ängel. Även om folk ryggar tillbaka är jag glad för mina barns öppenhet och att de ser så självklart på Hilmas existens.

Någonstans läste jag att varje barn en kvinna bär lämnar fysiska spår i hennes kropp som blir kvar för alltid. En fin insikt. Hilma finns alltid i mig.

/Mamma Anna

13933286_1348712078489647_1595617828_n

Kommentera (5)

Kommentera

  1. Anna

    Hej Alexandra! Ja, då har vi lika historier. Hilma vägde också ca 5300 och de hade sett på ultraljuden att hon var stor. Hon fick också syrebrist och organsvikt. Det är märkligt att man inte har en aning om att detta kan hända förrän det händer en själv. Och då plötsligt märker man att det finns fler som varit med om samma sak och att man inte alls är ensam. Jag förstår om läkare inte vill skrämma, men jag hade hellre känt till de risker som faktiskt finns och kan inte förstå hur de kan säga att det inte händer. Stor kram till dig! /Anna

  2. Anna

    Hej Paulina! Jag beklagar din sorg <3 Det är verkligen märkligt att läkarna inte tar sådana tecken på större allvar. Kram!

  3. Paulina

    Hej Anna! Mitt barn var också stor i magen och hade även en tydligt stor njure.. Ena läkaren vid ett tillväxtul ville inte att jg skulle gå över tiden, men på förlossningen och vid en undersökning där skickade de hem mig dagen innan beräknat BF.. Min son somnade in i magen 5dagar över tiden 10 juli 😥
    Tänk om de någonsin kunde lära sig att ta de säkra före de osäkra när de är sådana tecken 😒 Mina värden var också jättebra! Så ofattbart! Styrkekramar från en annan ängla mamma 💜

  4. Alexandra

    Hej, läste ditt inlägg om er ängel. Jag å min man var med om exakt samma sak… Även jag är diabetiker typ 1, ( har vart sen jag var 9 år) vi har idag 3 barn 11, 9 och 2 år men 2013 fick vi Michael som dog i min mage i brist på syre.. Pga att han blev för stor , vägde 5300 när vi tog ut honom , kvällen innan kände vi sparkar å allt verkade normalt, så kusligt det du berättar ! Det mesta du berättat stämde in på mig med.. Även vi blev gravida igen , denna gång fick vi en liten tjej .. Vi går oxå till graven med barnen , sitter å pratar med våran lilla grabb,,, konstigt nog blir man förvånad av att det händer andra oxå. Med vänlig hälsning, Alex

Se fler...
Annons

Tömd 

Hej och hå! 

Helt tömd på energi efter denna dagen, MEN vilken dag  det har varit! 

Började morgonen med båda barnen ensam eftersom Andreas är i sthlm över helgen.   Sen vid 11 hade Saga simning, så då tog jag båda barnen på cykeln till träningen. Under hennes träning passade jag och Colin på att  bada och leka massor. Vilket vilddjur han är i vattnet, det är faktiskt helt galet. Han är helt orädd verkligen! 

Efter simningen skynda vi oss att göra oss klara medan Colin sov. Vi lyckades självklart komma försent till namngivningen vi skulle till, men att planera med två barn och ingen bil kan nog alla förstå inte är det lättaste haha! 

Saga  önskade sig flätor och glitterspray, även glitter på kinderna. Och självklart fick hon det! 
Colin höll ställningen hela festen och stal allas uppmärksamhet vid minsta tillfälle, han har verkligen blivit en riktig clown. Lärt sig vad vuxna skrattar åt och gör sig löjlig och skojar så alla ska skratta åt honom. Men det va så härligt att va med honom idag, han var bara glad och rolig hela eftermiddagen trots att vi gick  över hans vanliga sovtid. 

Stilig kille i skjorta ♥️

Sagas kort på presenten till Widas namngivning. I lådan fanns hjärthyllor från Alice & fox. 

Härlig stämning, god mat, roliga människor ♥️ en superhärlig eftermiddag helt enkelt! 

Kommentera (0)

Kommentera

Annons

Matta naglar 

Var hos Emma på nagelhörnan idag igen och fräschade upp naglarna. Som alltid när jag gått till henne är jag sjukt nöjd, men denna gång är helt klart min favorit!

Blev ett par matta naglar i nudefärg. Filade in naglarna också så formen böev tunnare. Känns så jag! Enkelt och snyggt

Kommentera (0)

Kommentera

stats