Änglamamma & mamma

Många har bett mig dela med mig av min Förlossningsberättelse trots att min ängel har gått bort. Jag har tagit mig ork att skriva denna ordentligt nu och är glad att jag gjort det. Min förlossning var fantastisk och så jäkla cool och häftig! Hade gjort om det en miljon ggr bara för att få pussa honom igen. 

Allt började som vanligt fredag morgon den 3e januari.. Andreas jobbar, jag ska till barnmorskan för rutinkontroll.

Väl på kontrollen tycker hon hans storlek avviker från kurvan som tidigare legat väldigt rak och fin. Att han skulle bli stor visste vi redan. Jag blev erbjuden en tid på ultraljud för potentiell igångsättning onsdagen den 8e.

Då jag gått en vecka över tiden ville jag se om ag kunde få hinnsvepning, vilket jag kunde få jag va öppen straxt över 1cm.  Hinnsvepning är ett rent och skärt helvete av smärta men något som visade sig funka för att jag skulle få träffa min prins redan nästa dag, men lite visste jag då.

11.30 görs hinnsvepningen. Får ont och börjar blöda. Börjar ta mig hemåt som är en längre promenad. Redan inom en timme har jag molande värkar i hela magen och känner mig väldigt skör innuti.

14.00 börjar värkarna dra igång och gör ganska ont, men de var allt mellan 2-6 min isär. Hoppades så innerligt att detta var på riktigt. Slemproppen började lossna i omgångar och jag började nog förstå att det skulle hända inom kort.

Tiden gick och vid 17.00 kunde jag klocka börjar vart 3 min, alla över en min långa och ordentlig smärta..

Vid 20.00 då intensiteten på värkarna ökat extremt tycker andreas att vi ska åka in, så vi plockar ihop allt, och in till förlossningen åkte vi.

21.00 Kommer vi in och 21.30 har vi gjort ctg kurvan som visade att jag hade kraftiga regelbundna värkar och öppen 3cm. Jag fick frågan om jag ville åka hem eller stanna och valde att stanna då jag inte hade någon aning om hur snabbt det kunde gå innan jag inte kunde hantera smärtan själv och vi har ändå ca 30 min till sjukhuset från oss.

Allt går kanon och jag lägger mig i ett bad vid 22.00 i nästan 2 timmar, vi lyssnar musik och pratar om hur allt kommer bli. Jättemysigt.

Vid 01.00 börjar värkarna bli väldigt kraftiga, ända upp till 123 på ctg och ca varannan min. Sköterskorna undersöker mig och ser att jag endast öppnat mig till 4 cm och hjälper med fingrarna till att vidga mig till 5. Jag får lustgas då smärtan känns för stark att bara andas igenom om jag sätter mig på en pilates boll. Lustgasen var lätt min bästa vän!! Utan tvekan. Började berätta historier till Andreas och sa saker jag aldrig vågat erkänna annars haha. Typ att jag råkade fisa (något jag annars skämts alldeles galet för)

Allt rullade på och bollen var riktigt skön. Värkarna blev riktigt starka och kom väldigt ofta men jag hade fortfarande inte öppnat mig mer vid 03.00 så barnmorskan rekommenderade mig att ta en morfin spruta och vila ett tag för förlossningen skulle nog ta lång tid. Så vid 3 fick jag sprutan som gjorde att hela min kropp bara försvann o h jag kunde inget annat än att ligga orörlig i sängen i 2 timmar. Värkarna kändes fortfarande väldigt starkt så jag låg där mellan 03-06.00 med morfin och helt väck i skallen av lustgas. Andreas passade på att sova lite och jag låg mest nerdrogad med ont.

Vid 06.00 fick vattnet av sig självt, och jag blev jättechockad. Jag hade fortfarande inte öppnat mig mer än 5 cm på flera timmar, så det gick verkligen väldigt sakta. Började kräkas upp det lilla sista jag hade i magen pga smärtan men försökte byta ihop ordentligt.

Fortsatte med lustgasen och fick ett varv utanför rummet. Runt 10 tiden om jag inte minns fel så klarade jag inte smärtan längre. Hade inte sovit på 26 timmar och haft värkar i 22 timmar, kräkts, inte fått i mig mat mm så jag bad om att få en epidural för att kunna slappna av.

Tog ca 20 min innan en kvinnlig narkosläkare kom in och hon började med att sätta 1 bedövningsspruta i ryggen och ger 2 st försök på att fästa epiduralen men misslyckades. Hon satte en andra bedövningsspruta längre upp och provade ytterligare 2 ggr att fästa epiduralen!! På 4e försöket donar hela mitt ben bort och jag skriker till henne av rädsla o h hon brister ut ett ”oj jag gjorde visst fel”. Efter 4 försök och felprickning så ger hon upp och ska hämta någon annan.

Hon hade hållit på med mig i ca 30 min och smärtan var så sjukt stark och min kropp orkade  reklamen inte längre. Värkarna var så intensiva att jag kände mig svimfärdig efter varje gång o jag jag brister ut i gråt och säger till Andreas att jag vill inte längre.. Nu åker vi hem. Haha… De va inte riktigt så det funkade tydligen.

40 fördjävliga minuter senare och en mycket arg Natasha sittandes på sängkanten senare så kommer den andra narkosläkaren in med bestämda steg och sätter epiduralen på första försöket. In i kroppen kommer lindringen och hela jag kan slappna av för första gången på på nästan ett dygn.

Fick ligga med bedövningen i ungefär 30-40 min och under övervakning av ctg kurvan för att se om värkarna avtog eller inte.

Tyvärr vilket är vanligt minskade värkarna så de fick ge mig värkstimulerande dropp för att få fart på det igen. Nu va klockan lie efter 12.00 på dagen och jag mår helt okej, så vi bestämde oss för att äta lite. Blev lite filmjölk och nyponsoppa och en promenad runt i hallarna med min fina gåstol.

Men från ingenstans när vi är uppe och går börjar jag skaka helt okontrollerat.. Det började i händerna och sen skakade jag och frös i hela kroppen, Andreas fick till och med hålla i mig.

Började gå mot barnmorskorna men påvägen dit börjar jag bli blå som en smurf. Det steg från fötterna uppåt i snabb takt och jag va verkligen mörkblå! Såg hur de reste sig över knäna och jag drog upp den rocken jag hade på mig och såg att det blåa började komma över magen också samtidigt som jag skakade och frös som jag låg i is. Blev jätterädd och undrade om jag höll på att hamna i någon allergisk chock eller Ngt.

Jag togs snabbt in i förlossningsrummet och las upp i sängen för att kontrollera puls mm och allt såg normalt ut, så de bestämmer sig för att kolla vad som hände med mig där nere för att utesluta det..

”han är nästan halva vägen ute” brister barnmorskan ut, ”det är dags att börja krysta”. Rädd som bara den, chockad och glad så fick jag med hjälp av barnmorskans instruktioner börja krysta för epiduralen började precis släppa så jag kände inte riktigt allt tillräckligt ordentligt.

Låg på sidan och krystade under ca 20min och Miltons puls började öka drastiskt, så in kom en läkare för att kolla hans värden med ett litet stick i huvudet för att se om de behövde använda sugklocka eller inte för att skynda på processen. Men värdena var ok och jag fick fortsätta. Men ca 20 min senare händer det igen och de hämtar läkaren för att ta ut honom med sugklockan. De lägger mig på rygg och håller upp mina ben och det ända jag minns är hur rädd jag är för den där sugklockan så jag börjar krysta som bara FAN, och innan ens hon hinner hämta den så var våran vackra son Milton ute på bara 4 krystningar.

Jag bara grät och sa säkert hundra ggr hur otroligt fin han va! Han va ju inte alls lika ”ful och skrynklig” som vissa nyfödda är sa jag till Andreas. Vi var i total lycka. Där låg han vår efterlängtade son på mitt bröst och var helt perfekt!

Moderkakan kom ut på bara en krystning och jag sprack inget alls utvändigt, men jag brast ett blodkärl inne på slidväggen som inte slutade blöda så jag fick 4 stygn.

Vår perfekta son vägdes och mättes kort därefter och vägde 4485 gram, va 57 cm lång och hade en huvudomkrets på 36.

Vi var överlycklig