Änglamamma & mamma

Ibland så får jag så konstiga känslor…

Här är jag, Natasha green, 23 år och tvåbarnsmamma … Men med ett barn.

Ja, ni förstår vad jag menar med ett barn. Även om Milton är mitt barn och för resten av mitt liv ska han få finnas med mig som mitt barn, mitt första. Men trots detta så finns han inte med mig vid min sida mer än i hjärtat och tankarna. Jag har två barn men får bara sköta om en.

Jag saknar Milton något fruktansvärt.

Fler av dom som va gravida samtidigt som mig med Milton börjar komma med sin andra graviditeten nu. Jag känner ju lycka för alla dom men samtidigt kan jag inte låta bli att avundas att deras barn ska få leka med varandra, de ska få se alla sina barn växa upp och bli olika personligheter. Förälder efter förälder köper dubbelvagn, medans jag tänder ljus på en grav.

Sen vi skrevs in på sjukhuset har scenariot över när Milton dog förföljt mig i drömmarna. Hur det där lilla ljudet flög ur min kropp när jag insåg att något va fel. Ett litet pipande ljud där all luft flög ur mig och jag kände mig så jävla liten och maktlös. För jag visste redan där och då att jag aldrig skulle få se han öppna ögonen igen.

Varje gång det blinkar blått utanför mitt fönster så följer minnena om hur vi satt i ambulansen och Andreas har panik över att jag ska lämna han för han hade ”dödat vårt barn”.

Varje gång jag ser sjukhuset kommer bilderna av hur vi följs arm i arm av varsin sköterska ner för hallarna och in i ett rum för anhöriga.

Det va över, att vi fick gå till det rummet va beviset.

Varje gång jag ser en vit rock hör jag orden inom mig ”vi kunde tyvärr inte rädda er son”, den besvikna sorgsna blicken av läkaren som vart tvungen att ge upp. Förtvivlade ambulanspersonal som fick se oss bryta ihop. Känslorna är så extremt starka… Minnena så färska. Och här sitter jag ”ensam”, och isolerad med mitt barn som inte gör annat än att gråta just nu för han mår dåligt av både vattkoppor och resterna av sitt rs virus.
Mitt hjärta för tusen gånger om just nu känns det som. Varje gång Colin sommar gråter jag.

Jag vill bara bryta ihop. Jag vill va en lycklig tvåbarnsmamma som inte vet hur det känns med sorg…Eller fortfarande anse att sorg var att bråka med sin partner, ha en katt som dött…der va så ”enkelt”  innan. Mitt livs värsta sorg va att min mormor gick bort. Något jag än idag tycker är fruktansvärt jobbigt.

Jag trodde jag visste vad sorg va. Men att förlora sitt barn kan knappt ingå i kategorin sorg, det är så mycket mer än så. Att förlora sitt barn är en ny kategori som inget kan jämföra sig med… Det är en smärta såpass stark att jag nog hade kunnat dö bara av sorgen. Tur nog är kroppen såpass stark att den sätter än i chock fram tills att man kan börja hantera händelsen.

Jag minns hur kall jag va, som att inget hade hänt. Det tog lång tid innan jag verkligen bröt ihop.

Nu sitter jag här, så jävla lycklig över vad Colin har gett mig tillbaka i mitt liv, geniun glädje och kärlek.
Men jag är så rädd för att falla i den där svarta gropen igen… Det här sjukhuset ger mig kalla kårar och jag mår piss och tänker tankar jag aldrig vill behöva tänka igen. Det känns som jag tagit ett så himla stort hopp tillbaka i mina framsteg bara genom att vara här.

Milton.. Jag hade gjort allt i världen för att ha dig tillbaka här. Se dig leka med din lillebror. Fy j*vla f*n vad jag saknar dig och älskar dig mitt fina barn, mitt alldeles egna, förstfödda barn ❤