Tack för alla fina kommentarer på senaste inlägget. Brukar försöka att inte ta saker för personligt och inte ta åt mig. Men det där skruvade till min hjärna helt. Jag anser inte mig själv vara negativ… Inte alls faktiskt!
Mitt barn, som jag älskade mest i hela världen som jag hade kämpat för att få, längtat efter, burit i nio månader, fött naturligt låg död hemma… Hur ska jag kunna va glad? Säg mig det.
Som ni kommenterade, jag går upp på morgonen, jag sköter mitt jobb, jag tar hand om min familj, jag är gravid igen och jag gör allt jag kan för att vara så lycklig jag kan. Och ärligt…. Det är jättesvårt att känna glädje fullt ut för detta barn. Den tuffheten försvan med Milton.
Men jag älskar likt Milton detta barn och är överlycklig att ens kunna bli gravid!
Nog om detta.
Är i vecka 13 nu i alla fall vilket känns som en skön milstolpe att passera då risken för missfall minskar radikalt.
Den 31a ska jag på ultraljud och kolla lillen på enhet tillväxtultraljud och den 25 augusti är rutinultraljudet 🙂 längtar så att se om Milton ska få en lillebror eller lillasyster.
På många sätt önskar jag mig en till son för jag har allt från Milton kvar som jag fortfarande vill använda och jag är fortfarande inställd efter honom på en pojk. Men för min del får det bli absolut vad som helst så länge hon eller han stannar hos oss!!
Är det en hon får hon helt enkelt ha pojkkläder och kompensera med en rosett hehe!
För att fylla upp dagens sötdos har ni en bild på classe, clas-jan som visade sig va en tjej för en vecka sen (ooops) hon får ändå heta classe. Och classe äääälskar sagas leksaksslott
Jag kan inte skriva något i hela världen som ens kan komma i närheten av att trösta det hemska som ni har varit men om. Men det jag kan skriva är att jag tycker du verkar vara en så himla fin och STARK människa!
Jag önskar med hela mitt hjärta och allt som jag är att allt ska gå bra för dig. Gråter när jag tänker på dig, din kille, lilla Saga och er vackra Milton.
Jag tänker på er även om jag inte känner er!