Vart börjar man ens i en mening när man ska berätta hur det känns att vara utan sitt barn… vad är det svenska vokabulärets fulaste mening/ord? DET vill jag använda i så fall.
Allt började med att jag och Andreas bestämde oss för att försöka bli gravida i mars 2013, då vi kände att allt var på plats för att äntligen få ett barn till i hemmet. Som många av er läsare vet är jag lyckligt utlottad till att bli Saga (5år) Bonusmamma. Äntligen kunde vi börja planera på ett syskon till henne.
Jag fick min pstav borttagen och barnmorskan där varnade om att det kunde ta lite tid innan man blev gravid, så jag gick hem och hoppades på det bästa ungefär. 2 dagar senare enligt uträckning av barnmorskan hade jag tydligen blivit gravid, men vad som skulle bli vårt änglabarn Milton Green Lundin.
Den långa, spännande, häftiga resan i graviditet hade börjat. Jag var helt salig av glädje ju större magen blev, när jag såg ut att lagra en fis ungefär så tyckte jag att jag va jättestor och jag skrattar ofta åt just det idag . Milton började sparka så det kändes väldigt tidigt för mig, i vecka 15 redan kände jag första sparken och bara någon dag senare kunde både Andreas & Saga känna när de la sina huvuden på min mage. Det va även i vecka 15 vi gick ut med den fantastiska nyheten och jag började samtidigt blogga här.
I veckan 18 gällde det!!! Planerat rutinultraljud.. spänning, rädla, glädje och total skräck spred sig i min kropp inför denna dag .. hur fan skulle man kunna ens andas om man fick veta att han/hon inte mådde bra där inne .. hur hade jag ens klarat att förlora mitt barn och kanske få veta det då, att livet förevigt skulle vara ändrat?
Väl inne på undersökning visade sig en väldigt frisk bebis, med stark hjärta som levde som en busunge där inne och allt såg bra ut. Vi fick även då nyheten om att det var en pojke, vilket självklart kändes väldigt väldigt kul då vi båda på något sätt hoppades lite extra på en pojke då vi redan har den bästa prinsessan Saga hemma.
Bilden jag la upp efter rutinultraljudet där vi avslöjade nyheten att det var en pojke som skulle förgylla vårt liv.
Ni vet hur man känner som förälder när man sett sitt barn för första gången på ultraljudet … inte bara har man längtat sen plusset visade sig och man har börjat drömma om hur man ska bli mamma … speciellt första gången, så mycket spänning och förväntan. När jag såg honom där blev jag verkligen mamma Natasha .. DÄR va mitt barn , min son, min milton.
Veckorna gick snabbt i början och magen växte och växte, jag började känna hur han hickade och jag kunde få fram vilken del av hans kropp som var vart.
Redan i vecka 28 hade han fixerat sig och alla trodde han skulle bli tidig och jag blev orolig att vi kanske behövde gå igenom att få ett barn för tidigt och spendera lång osäker tid på neonatala avdelningen där man har de prematurfödda barnen.
vecka 28 vecka 32
vecka 39 dagen innan julafton den 3e januari,dagen innan Milton föddes
nu va det nära, jag hade gått hundra procent.. det va tungt och otympligt, små värkar kom hela tiden och jag hade väldigt ont i högra revbenet då Miltons fot satt nästan fast där och slog ständigt på benet. Men utöver sista två veckorna i graviditen var allt faktiskt fantastiskt, jag hade väl såklart lite småont, va trött och så men jag mådde oförskämt bra ändå tycker jag, och jag slapp allt illamående.
Den 3e januari kom och det var dags för sista besöket hos barnmorskan då jag redan var 6 dagar över tiden. Väl där fick jag en hinnsvpening då min barnmorska ville få igång mig då hon tyckte Milton var väldigt stor, och ville inte låta mig vänta ännu längre då hans storlek hade kunnat orsaka komplikationer. Jag fick hinnsvepningen vid 11.30, och redan vid 12.00 hade jag smärtsamma värkar. Vi var hemma och väntade på att de skulle bli fler och med kortare mellanrum och vid 20.00 var det dags att börja ta sig in. För att fatta mig kort i vad som va en väldigt lång en bra förlossning så gick vattnet av sig själv nästa morgon vid 06.00 och efter ett snabbt krystarbete var milton ute 13.55.
13.55 den 4e Januari 2014, födde jag ut vår son Milton Green Lundin , en stor pojke på hela 57cm och vägde 4485g. Han var så otroligt vacker redan vid första synen av honom, helt perfekt, stark, med stora mörkblå ögon som kollade runt i rummet och letade efter alla ljudet som kom tydligt för första gången.
Läs mer om förlossningen på natasha.vimedbarn.se/forlossningsberattelse/
Nu var han hos oss, allt var perfekt! Han och vi mådde bra efter den långa förlossningen, han hade skrikit, försökt äta osv och det kändes som att all oro bara försvann från oss båda. I två dagar stannade vi på BB tillsammans alla tre för att se till att få igång amningen. Det visade sig andra dagen att min mjölk inte runnit till så vi blev tillslut utskrivna med en bröstpump skickad hem med oss. Väl hemma fylldes våra sista dagar tillsammans med en massa mys, matning, besök av vänner här i helsingborg, nerbajsning och kissning på mamma & pappa osv. Saga kom hem till oss och fick träffa lillebror för första gången och det va en glädje som spreds i hela min kropp och se de 3 mest betydelsefulla människorna sittande tillsammans med varandra.
En tidig morgon den 9e Januari 2014, endast 5 dagar gammal hittades Milton. Det där som aldrig får hända,….det hände faktiskt. Han hade somnat på sin pappas bröst och vaknade aldrig igen. Vi förlorade vår till synes fullt friska son i det som kallas plötslig spädbarnsdöd.
Tänker inte beskriva vad som hände den dagen igen då det gör så fruktansvärt ont att ens tänka på det, men ni kan läsa allt om dagen vi blev en mindre på natasha.vimedbarn.se/nar-det-som-inte-far-handa-hander/
Som sagt … men vilket ord börjar man ens beskriva den sorg som kommer fram när man förstår att sitt barn inte lever … han var död, kommer vara död för alltid … jag fick inte vara hans mamma längre. När jag såg honom den morgonen och jag insåg att han inte mådde bra så kom ett litet ljud ur mig, ett ljud likt en mus som blir trampad på , jag kände mig svimfärdig … och på något sätt kände jag på mig att det här skulle inte gå bra. Väl inne på akuten kom inte beskedet som en chock, att han var död förstod vi nästan … men sanningen var framtagen. Vårt barn skulle aldrig öppna sina ögon igen.
Att ens tänka på dom här sakerna igen får mig att totalt tappa greppet och gråta i varje ord som skrivs. Inte att man inte tänker på det idag, snart är det 4 månader sen … men jag tänker på det hela tiden .. men på något sätt har tiden gjort att man lättare kan hantera känslorna, gräva ner dom och ha en ”vardag” trots att bakom leendet finns en helt förstörd tjej som saknar sitt barn varje sekund på dagen och natten.
Känslan att lämna iväg sitt barn på akuten, bara timmar efter att världen rasat ihop för en och man fått veta att det inte fanns något att göra, känslan i att ens barn ligger och blir obducerat på ett kallt bord långt borta, tanken att ens barn är självt, känslan att efter flera veckor få träffa sitt barn som ett skal … ett skal som va helt blekt och livlöst… det såg knappt ut som Milton som låg där när vi fick träffa honom igen. Han var vit,grå och blå och helt kall.. det såg verkligen ut som att hans själ hade lämnat honom. Han låg där i sina fina vita fleecekläder och mössa och på bröstet kände jag bara antydan av stygnen som gjorts efter obduktionen…
Hur klarar man ens sånt här, hur fan kan jag ens stå upp, andas, äta, leva när det gör så jävla ont? Kan nästan ibland skämmas att jag orkar leva, för jag vill faktiskt inte leva såhär utan honom.Ingenting kommer någonsin vara så bra som när han fanns hos oss. Aldrig någonsin. ”Det kan bli bättre, men aldrig helt bra”, en mening som används bland oss ”änglaföräldrar” som behövt gå igenom denna hemska upplevelse.
vårt sista hejdå
Förutom dom fysiska händelserna man måste gå igenom, men beslut, begravning,avsked osv så lämnas man med så mycket tomrum. Ett liv fullt av saknad, orättvisa och sorg. Jag var arg och ledsen över att jag inte fick vara hans mamma, egentligen får jag ju det… bara på ett annat sätt. Men jag kände och känner mig fortfarande berövad ”titeln”. Jag var stolt med min kropp innan han dog då jag tyckte jag klarat mig undan fantastiskt bra , lite bristningar och så såklart … men jag kunde ha mina egna jeans bara tre dagar efter förlossningen . Men när han dog försvann inte bara vårt barn, min självkänsla, självtroende och livsglädje försvann med den helt. Jag känner mig ofta trasig, inte tillräcklig, ful i kroppen osv, mina bristningar var något jag va stolt över innan då det va ett tecken på att jag burit mitt barn.. dom blev plötsligt djupa ärr som jag skäms över. Andreas kämpar dagligen med att få mig att känna mig fin och han och Saga är grunden till att jag fortfarande går upp på morgonen idag. Han har vart ett fantastiskt stöd i detta trots sin egen sorg.
Så vad gör man för att må bättre?
Vi är båda medlemmar i flertal grupper på facebook, men speciellt en grupp har givit oss ett stort grundande stöd i allt. Gruppen heter ”själar säger aldrig farväl” och ägs av en privatperson som själv förlorade sitt barn en tid tillbaka. Gruppen är den mest fantastiska grupp någonsin, vilken stöd och värme! Man kan dela sina tankar, känslor, sina djupaste mest förvirrande tankar, bilder på sina barn levande som döda utan att allt bli dömd. Gruppen är sluten så att endast föräldrar som förlorat barn kan bli medlemmar (bli inbjuden av tidigare medlem). Jag själv blev inbjuden av Amanda här på vimedbarn mandyyss.vimedbarn.se . Amanda blev också ett stort stöd för mig då vi kunde skicka sms och dela upplevelser mellan varandra då vi båda förlorat våra söner (med ett års mellanrum) och vi är båda unga.
Så andra änglaföräldrar, facebookgrupper har vart en stor stödjande grund för oss, samt att jag deltagit i möten med andra föräldrar i helsingborg 1 gång i månaden och pratat om allt och inget. På onsdag ses vi igen för att få visa upp bilder, dela historier med varandra mm. Jag har också precis börjat gå till en kurator och jag får se vart det leder mig och om det ger mig något. Men självklart ligger den största faktorn till att komma vidare i sin partner, familj och vänner … och det har varit en uppenbarlse denna resa på vilka som är på riktigt och inte. Jag har sållat bort flertal vänner ur mitt liv pga brister som kom fram och bristande intresse i att finnas i mitt liv som stöd efter att jag förlorat mitt barn … Man tycker ju att en sådan här händelse borde göra att man verkligen som vän vill ställa upp och finnas där, men jag tror att det är för överväldigande för vissa … men tänk då hur det känns för oss, SOM FAKTISKT ÄR MITT I SMETEN av sorg och förlust.
Har du någon i din vänskapskrets eller familj som förlorat ett barn så är detta mitt tips till er … var inte rädd för att prata, var bara den du var för den personen innan, den personen som förlorat sitt barn kommer ha dåliga dagar och dagar man inte vill prata, men den behöver känna sig ihågkommen. Orkar du inte själv prata om barnets bortgång, erkänn det och prata om annat i livet. Hellre säga för mycket än inget alls .. säger någon någnting man tycker är fel så kommer du med högsta sannolikhet få veta det. Du behöver bara finnas där, och som svar på tal på det du säkert tänker på … NEJ, vi blir inte ledsna för att ni pratar om vår ängel , ni påminner inte oss om honom/henne … vårt barn finns i våra tankar hela tiden, du påminner oss bara om att DU inte glömt, vilket är en gåva <3
För att avsluta allt med några ord vill jag rekommendera några sidor,
Jag hade blivit otroligt glad om ni vilja stödja forskningen av spädbarnsdöd, det gör ni via;
http://www.spadbarnsfonden.se/
plusgiro 90 02 12 – 2 För att skänka valfritt belopp. Minst 85% av alla intäckterna går direkt till forskningen.
På hemsidan finns också väldigt mycket information till anhöriga om sorgen i att förlora ett barn, vilka stadium går man igenom som förälder, syskon, anhörig osv.
För att läsa med om PSD- ”plötslig spädbarnsdöd” kan ni gå in på denna sida;
http://www.internetmedicin.se/page.aspx?id=1466
Plötslig spädbarndöd sker oväntat och utan anledning, på tillsynes fullt friska barn. Det finns råd på vad man ska göra för att undvika händelsen, men inget säger att det är något utav det som är anledningen. Det ända man faktiskt vet är att rökning ökar risken… och jag är inte en rökare, varken innan eller efter.
Det är absolut något med dessa barn som dör i plötslig spädbarnsdöd som det är fel på, antagligen någon signal i hjärnan som går fel … men hittils finns inga svar. Det känns så otroligt orättvist att sånt här ska hände människor runt om i världen, och man vill inte känna sig ensam, men tyvärr är man inte det .. det finns många föräldrar och dagligen blir vi fler till grupperna. Risken är väldigt väldigt låg, då endast 0.05 % av alla barn i Sverige dör i Psd så var inte oroliga nu med era små, och är ni det finns hjälp att få via sjukhusen och barnläkare. Ta den om ni är oroliga.
vill avsluta med en bild på vår älskade son som förgyllde våra dagar med den största värme och glädje någonsin
Till minne av
Milton Green Lundin
140104-140109
Hej! Jag förlorade min son för 3 månader sedan, jag var i v 22 kom halvvägs och just den veckan som vi skulle gå ut med att vi var gravida så fick vi reda på att han var död och jag fick föda fram vår fina Alexander. Så efter 12 år av försök och 12 IVF försök samt 2 missfall tidigare så var detta vår sista chans till att bli föräldrar då jag är lite väl mogen för att få mitt första barn. Sorgen är överväldigande. Jag känner igen mig mycket i din berättelse även om vi inte fick chansen till att få gå graviditeten fullt ut. Tack för att du vill dela med dig av din historia.
Hej Cecilia,
När jag skriver detta är klockan snart midnatt och jag ligger bredvid min sambo som sover på Östra Sjukhuset i Göteborg. Vi väntar på att hon ska föda fram vår dödfödda son Jakob (första barnet, vi är i vecka 24) och eftersom jag inte kan sova sökte jag på nätet efter andra i vår situation. Jag kan bara säga att jag förstår din smärta och är så tacksam över att du delade med dig av den på denna blogg. Det fick mig att känna mig lite mindre ensam och du har hjälpt en främling i en fruktansvärd situation. Tack
❤️
Jag vet inte om du läser kommentarer på gamla inlägg men jag förlorade min dotter 170322 i tyst moderkaksavlossning i vecka 36. Jag skulle väldigt gärna bli inbjuden i facebookgruppen själar säger aldrig farväl.
Hej! Fy så fruktansvärt!! Jag har inga barn själv, men min bror o tjej väntar sin första nu i dagarna. Tänk om något händer!! Ja vad ska man göra åt saken? Tyvärr så är det bara att lära sig leva med det… All lycka till o hoppas tiden o dina barn på jorden gör så att sorgen lindras. Det går aldrig över men det bleknar med tiden.
Hej. Inte ett öga torrt. Beklagar er stora sorg! Modigt av dig att orka skriva om hela händelsen ❤ Önskar dig och din familj all lycka, kärlek och massa styrka till er i fortsättningen!
Hej. Kan inte förstå hur det känns att förlora sitt barn. Har en pojke på 5 månader och tänker bara hur det skulle kännas att förlora honom. Tårarna bara rinner när man tänker på det. Har fått 2 missfall innan jag fick min dotter som nu är 2.5 år och det var fruktansvärt men hade ju ändå inte hunnit bli ett foster men ändå så glömmer man det aldrig.
Du är väldigt stark och modig. Vet inte hur man skulle överleva nånting så hemskt. Men på nåt vis gör man det ju. Många lycka till med graviditeten och mycket kärlek och stryka till din familj ❤
Hej! Vill med dessa ord skicka min värme och styrka till dig och din familj. Jag och min hustru har också förlorat en lite son. Det hände för snart tolv år sedan. En hemsk händelse som man alltid kommer att minnas. Vi har tagit oss igenom detta och jag vill råda er att prata om det som hänt, prata om Milton som er son. Vi har aldrig gjort någon hemlighet över vårt öde med Tom som han hette. Många gånger kan det vara jobbigare för den man pratar med än en själv.
Kramar till dig och de dina!
Jag läste lite ur din blogg och jag kan inget annat än att beklaga er stora sorg. Så hemskt det måste vara att få ha sin son i några dagar för att sedan för alltid förlora honom. Har en liten på 2 månader och när jag ser honom kan jag inte tänka mig ett liv utan honom. Din berättelse gör mig ödmjuk och jag kommer att njuta av varje minut istället för att klaga på sömnlösa nätter och andra bagateller. Ibland tar man livet för givet, men det är så skört och varje minut räknas.
Jag önskar er allt gott, all lycka och kärlek!
Läste igenom din/er berättelse och fylls av en sådan sorg för er skull, jag kan inte föreställa mig hur fruktansvärd den smärtan du beskriver måste kännas men vet att den måste vara nästintill omöjlig. Jag känner inte dig, och vet inte vem du är, men när man läser din blogg är det så tydligt att du är en stark, vacker, smart, underbar och fantastiskt fin person och trots vänner som visat sig vara dåliga har du en underbar omgivning i form av Andreas, Saga och många fler. Du/ni kommer klara er igenom detta! Det är jag hundra på. Ni förtjänar så mycket bättre än att bara bära runt på sorg. Jag hoppas och önskar er bara en massa kärlek, värme, trygghet och lycka i framtiden. Kramar
Jag beklagar verkligen sorgen <3 <3
Hej! Först vill jag bara säga jag är hemskt ledsen för er skull, ingen ska behöva förlora sitt barn, det är inte rättvist. Men det är skönt att se att ni klarar av att ta er igenom detta tillsammans, många par det skiter sig för efter något sånt här tragiskt händer.
Jag är själv mamma till en son, ganska exakt 1 år äldre än er(130101). Vi var helt fruktansvärt oroliga över att detta skulle hända honom, kommer ihåg att min sambo sprang upp å ner hela nätterna( hade sonen i vagga) och när han blev 4 mån liksom pustade vi nästan ut för att den värsta tiden var över. Nu när jag läser din blogg blir jag nästan lite rädd, rädd för att få ett till barn, tänk om det skulle hända honom/henne något? Är det värt det eller ska man nöja sig med det friska man har? Kanske inte är rätt att fråga dig detta men känns att som i dagsläget är du den som kan bäst lugna mina nerver och ge tips på hur man kan typ lägga oron åt sidan och blicka framåt?! Måste även fråga en sak(som du absolut inte måste svara på) men har du gett din sambo skulden för detta någon gång? Önskar er all lycka till i framtiden och det du skriver är fint, sorgset och det hjälper, inte bara dig själv utan massa andra, det lovar jag. Kram
fy vad hemskt, jag blir så less. varför… varför , varför… all kärlek och värme till er, ni behöver det som mest! ingen ska behöva gå igenom detta, ingen!
Det är med tårarna i ögonen jag skriver detta. Jag beklagar verkligen det som hänt och kan inte ens föreställa mig hur detta skulle vara och behöva gå igenom, men jag förstår att det är allt annat än lätt. Mer omöjligt.
Men allt du skriver, din ork och energi, den beundrar mig. Att du är så stark som du är. Att du väljer och dela med dig så pass mycket av det du gör är underbart.
Jag beklagar verkligen det som hänt. Ingen ska behöva vara med om det här. Ingen.
Stora styrkekramar till dig och din familj.
All min värme och kärlek går till er denna kväll. <3 Det gör så ont inom mig att veta att föräldrar går igenom sådant här. Du är fortfarande en mamma och tillsynes en fantastisk sådan. En dag hoppas jag att ni finner lycka trots avsaknad av ert barn (som jag dock är säker alltid finns med er, bara inte i fysisk form).
helt tårögd av att läsa detta, så orättvist det kan vara. Min syster gick igenom att hennes tvillingar dog för 2 årsen, fruktansvärt jobbig tid. Starkt av dig att dela med dig av detta, kan tänka mig det är oerhört tufft att skriva om detta också styrkekramar
Jag sitter här och gråter när jag läser detta, gråter för att ni får gå igenom denna smärta, tycker verkligen inte att livet är rättvist, och ni är så j ä v l a starka som går igenom detta. För jag vet verkligen inte vad jag själv gjort om något hänt min dotter.
Massor av kramar till er!
Jag önskar er all glädje ni kan få i framtiden!
Hej
Jag läste din blogg oj vad jag grätt jag förstår vad du går igenom för 7 Åres sen har hänt mig med förlorad min dotter hon var dödfödd jag har gått igenom mycket efter hennes död men efter 1år fick jag en dotter som är 6 år nu och var så rädd att jag skulle förlora henne men nu har jag fått en son som är 2 månad tänker säga var stark tjej du klarar detta jag förstår det är jätte svårt jag vet hur det känns men livet går Vidare önskar dig lycka till kramar ❤️❤️
Så starkt av dig att orka fortsätta blogga och skriva om det som hänt och hur du känner. Mina tårar rinner, det är så orättvist och fel att små oskyldiga barn ska drabbas av något hemskt. Och för er skull, kan inte ens tänka mig vad jag skulle göra om jag förlorade något av mina två älskade barn.
Varm kram från Karin
Massa styrkekramar!!!<3
ååh väldigt fint skrivet<3 jag finner inga ord tänker på er dag in och dag ut.
läste flera gånger och tårarna bara rinner ner..
massa massa styrkekramar till er fina<3
Inte ett öga är torrt när jag läser detta hemska om er son❤️. Min största fasa under Nellies första tid var just PSD då jag sj förlora min lillasyster Linda 6 månader gammal i PSD. Hon föddes 16 feb 1987 dog 2 augusti 1987. Jag var bara 3.5 år när de inträffa men har minnesbilder sen händelsen . De går inte inte att beskriva vad ni varit med om . Vi flyttade från staden Stockholm till Gränna mina föräldrar orkade inte . Vi är 6 syskon idag . 1986 juli föddes min lillebror . Vet att mina föräldrar fick med i en förening om plötsligt spädbarnsdöd , har varken mor el far i livet idag då cansern tog dom
Vilken fin berättelse, så starkt av dig att orka skriva den. Viktigt att läsa för alla oavsett om man varit med om en liknande händelse eller inte. Har skänkt en gåva för att stödja forskningen. Jag hoppas verkligen att man snart kan få reda på mer om plötslig spädbarnsdöd. Många kramar!
Fantastiskt fint skrivet! Milton har en stark och otroligt fin mamma! Kram <3
Hej Natasha
Oj vad jag känner igen mig. Sorgen är en resa. Du kommer att klara den. Milton har en fantastisk mamma. Kram.
tårarna rinner <3 Beklagar förlusten av er fina fina fiiina lilla milton <3 Kraaam
…..Det finns ord men inga meningar. Det gör så ont i mig att någon ska behöva genomlida detta som ni gör. Orättvist att fina lilla Milton inte fick vara kvar hos er. Vill bara sända en STOR kram till er. / Johanna