natasha green

Änglamamma & mamma

Annons

Ängeln Emilia

Hej, Lina heter jag och jag tänkte berätta om dagen då min dotter dog och dagarna därefter.
Texten nedan skrev jag några dagar efter att hon dog.
”Måndagen den 2/3 började som vanligt med att jag klev upp på morgonen för att gå till barnmorskan. Jag kom dit och vi tog blodprov och gjorde allt man gör under ett besök hos sin bm.
Jag var då i v35+3 och vi mätte magen och lyssnade på bebisens hjärtljud.
Allt såg bra ut och jag gick glatt därifrån för att åka till mamma. Vi skulle umgås lite på dagen och bara ta det lugnt. Vi tittade på ”Judy´s Domstol” och kände lite på magen. Ovanligt lugn och stilla var den, ingen fara tänkte vi, bebis sover nog bara.
Jag och mamma skulle köra över barnvagnen hem till oss också samt lämna bebiskorgen till farmor så att hon kunde sy lite till den. På vägen till farmor så passade vi på att köpa bilbarnstol och skötväska, det är ju skönt att ha det mesta klart. Det är ju ändå så nära nu tänkte vi.
Lämnade korgen till farmor och åkte hem för att ställa in vagnen osv i förrådet. Denna dagen hade jag ju väntat på så himla länge. Äntligen fanns vagnen i närheten. Bebisens ”borg”, bebisens trygghet.
Mamma sa hej då till oss och jag och J gick upp och jag visade han vad vi hade köpt. Självklart underskattar man sin man så jag förklarade exakt vad alla fack var till för osv.
Magen var fortfarande lugn och jag började bli lite orolig.
Har man tidigare haft en extremt rörlig bebis i magen så, för första gången det verkligen blev stilla så blev jag hur orolig som hellst.
Tänkte en del på stillheten och gick och la mig. Det kommer ju en dag i morgon också.
Sov inte alls bra den natten, vaknade vid ett tillfälle av att jag hade jätte ont i ryggen/svanken och det var svårt att somna om.
Vaknade 08:30 dagen därpå, tisdag, och la mig i soffan för att titta på barnprogram och äta lite frukost.
Mådde dåligt under hela dagen pga smärta i ryggen. Hade ingen annan tanke än att det bara var vanlig ryggvärk.
Magen var fortfarande stilla.
Jag ringde flera samtal till min mamma och berättade att jag faktiskt började bli orolig nu för att jag inte hade kännt bebisen på snart 1dygn.
Vi kom fram till att jag skulle ringa SÖS när pappa hade kommit hem till oss. Han och hans morbror var på väg till oss för att fika så, tur det, vi passade på att få skjuts.
Innan vi åkte ringde jag SÖS förlossning och förklarade situationen. De bad mig att åka in direkt så att vi fick kolla hur det låg till med bebis så, vi åkte.
Ringer på klockan till förlossningen, en tjej kommer och öppnar och visar oss till ett rum.
Rum nr 1.
Efter en stund kommer en barnmorskestuderande tjej in med ett CTG så att vi skulle kunna lyssna på bebis hjärta.
Det vi hörde var … min puls.
Hon förklarade att hon inte förstod vad de var för fel på maskinen och gick för att hämta en kollega,
men även hon hörde också bara min puls.
Ytterliggare en kvinna kommer in med ultraljudsmaskinen och börjar titta. Eftersom att jag vet vad jag skulle se om jag tittade på ultraljudet så valde jag att inte titta. Efter en stund så frågar jag om de inte ser något och svaret blev nej.
Vårat älskade barn hade dött i magen.
Första reaktionen var: ”SKÄR UPP MIG OCH TA BORT DET!!!” och tårarna sprutade. Är så tacksam att både mamma och J var med. Utan dem hade jag aldrig klarat detta.
Sköterskorna tog en massa prover och berättade att ”imorgon onsdag 4/3 kommer ni tillbaka och du blir igångsatt”. Jag valde ju faktiskt att åka hem och sova på sömntablett, jag ville bara hem till hunden. Det var skönt att få komma hem. Visst, sov nästan ingenting men … vi var iaf hemma!
Upp på morgonen 4/3, mamma kom till oss lite tidigare och åt frukost. Jag hoppade in i duschen.
I duschen bröt jag ihop totalt. Att känna och se den vackraste magen men tyvärr med ett förlorat barn i, det är det svåraste jag någonsin gjort. Den smärtan går inte att jämföra med någonting i hela världen. Man kan inte ens föreställa sig hur det känns. Det går bara inte!
Efter duschen så klädde jag på mig, såg till att min väska var klar och att vi hade med oss saker att fördriva dagen med.
Bebis kläderna var med samt gosedjuret, det var väl det viktigaste!!
Dagarna på förlossningen är mest ett enda stort suddigt minne men, jag skall försöka skriva med hjälp av J och mamma.
Inte suddigt för att jag ”inte var med” utan för att, det var bara så mycket.
Så många man skulle träffa, så mycket och tänka på, planerna inför framtiden, hur gör man i situationen osv osv.
Kom iaf in på förlossningen där jag bröt ihop igen. Hur kul är det att ligga där med andra mammor som ska föda sitt barn och den dagen blir den lyckligaste i hela sitt liv?
Visst, den dagen för mig var den lyckligaste i mitt liv för jag födde vårat barn men samtidigt så var det den hemskaste dagen eftersom att bebis inte levde. Så svår känsla!
Inne på rummet så gjorde vi oss relativt hemma stadda. Jag känner mig inte obekväm på sjukhus oavsett situation så, det kändes ”bra” att vara där.
Tiden gick och de tog blodprover, jag fick prata med en kurator vid namn Margareta.
De tog fostervattenprov också för att sedan kunna kolla om det var något i det osv. Det var rätt obehagligt. Nålen var ju inte liten heller. Tur kan jag säga att jag inte såg den innan, då hade jag sagt upp mig och gått hem. Den känslan kom över mig ett antal gånger. Att vilja lämna sin egna kropp för ett tag för att slippa känna smärtan. Inte den fysiska smärtan utan den psykiska.
Efter att de hade tagit provet så tänkte hon att det är lika bra att känna om jag var öppen eftersom att jag hade ont i ryggen och sammandragningar i livmodern konstant.
Det visade sig att jag var öppen iaf 1,5cm och läkaren tog hål på hinnan. Vattnet rann ut, inte var det lite heller. Blev lite förvånad när jag skulle gå på toaletten. Var det verkligen jag som kissade så mycket eller var det vattnet? Det var ju vattnet.
Jag fick värktabletter och sedan tog vi en promenad ner till kafeterian.
Där gick vi. Vi mötte ju självklart gravida kvinnor och det var jobbigt. Själv så gick man runt med en monsterbinda mellan benen för att det kom så mycket vatten.
Gick tillbaka till avdelningen där jag började få ännu mera sammandragningar. Det var ingenting jag tyckte gjorde ont så, vi bara väntade ut tiden.
Det underligaste är att mitt i allt det sorgliga så hade vi det rätt roligt där inne i vårat lilla rum. Det fanns utrymme till att både skratta och gråta. Vi diskuterade mycket runt i kring det som skulle ske och det var ingen tryckt känsla. Tror att det var bra faktiskt, för oss alla.
Jo efter en stund så började vi prata om detta med att bajsa under förlossningen. Jag är ju som jag är så jag fick lavemang. Inte för att det gav någon direkt effekt men det var ju lika bra att pröva.
Efter lavemanget så satte de in värkstimulerande dropp. De börjar alltid med 15ml/ timmen.
Byte av barnmorska, nu hade jag en som hette Åsa. Hon är den enda jag kommer ihåg. Hon är den enda som verkligen fick en plats i våra hjärtan. Hon var den enda utav alla barnmorskor som verkligen var ett stöd.
Även fast jag hade värkstimulerande dropp så kände jag ingenting men vi satte in EDA kateter iaf men utan att aktivera den. Jag ville fortfarande känna att var med.
Tiden gick och de ökade droppet men jag kände fortfarande ingenting. Nu var det uppe i över 60ml/timmen.
2cm öppen.
Jag låg och sov.
4cm öppen.
Åsa kommer in och frågar om jag känner något men icke. Droppet var nu på 105ml/ timmen.
Barnmorskan hinner inte mer än att gå ut ifrån rummet då jag vaknar till av att det ”började göra jävligt ont neråt”. Använde lustgasen och den var verkligen till hjälp eftersom jag fortfarande valt att inte ha hög dos på EDA´n. jag fick ju välja själv när jag ville öka dosen men det gjorde jag inte så många gånger. Lustgasen gjorde sitt.
Passade på att kolla om jag hade öppnat mig mer nu och det hade jag.
8cm öppen var jag kl 20:55 och jag kände mig nöjd med smärtlindringen.
Det började gå upp för mig att jag faktiskt skall föda barn. Vårt älskade barn. Tyvärr inte vid liv. Smärtan går fortfarande inte att beskriva. Jag skulle aldrig kunna önska någon annan detta. Det är helt orättvist och oförståligt.
Klockan blev 21:30 och krystvärkarna satte igång.
Bad Åsa säga till mig när det var dags att krysta, blev lättare då. Lättare på något sätt att finna motivationen till att krysta. Motivationen som är självklar när man skall föda sitt barn, sitt levande barn.
Klockan var 21:30 när allt startade och 21:59, 29min senare föddes våran lilla Emilia.
Den underbaraste, vackraste flicka. Våran flicka. Bara våran Emilia.
Hon var 49cm lång och vägde 2760g. Fötterna var fortfarande rätt stora. De hade vuxit en del sedan vi mätte de sist och nu var de 7,5cm långa.
Lång och smal tjej fick vi, något helt annat än vad vi trodde. Vi hade ju fått för oss att det var en liten tjockis där inne men icke.
Hon var så vacker.
Både mammas och pappas läppar, gosiga kinder och min näsa.
Klart att hon var rödhårig också. Krusigt långt hår hade hon. Det var över 1cm på sidorna och i nacken.
Våran älskade.
Efter att hon hade kommit ut klädde vi på henne.
Hon var hur fin som hellst i sina första kläder, Ko dressen jag köpt för ett tag sen. Sedan höll jag henne båda två. Jag hade önskat att jag slapp släppa taget över huvudtaget men det måste man.
Att få pussa på våran lilla tjej och hålla i henne, röra henne, hålla henne i handen, prata med henne var nog det finaste och svåraste jag någonsin gjort.
Vi älskar dig.
Det enda som fattades just där i det ögonblicket var ett andetag ifrån henne. Att hon skulle öppnat ögonen och tittat på oss. Hennes föräldrar.
Jag vet att vi hade blivit världens bästa föräldrar eller snarare så är vi det för hon är fortfarande vårat barn. Våran lilla tjej.
Jo, vi pratade med Åsa om orsaken till att detta hade skett osv. Det finns ju ingen vettig förklaring alls men hon förklarade att fostervattnet hade varit lite illaluktande.
Det kan ha berott på en infektion eller liknande. Vi hoppas faktiskt att det var så för det är mer en orsak än att det inte var något fel alls.
Moderkakan kom ut nästan direkt efter att lilltjejen kommit ut så, det gick snabbt och relativt smärtfritt.
Jag sprack inte heller, jätte skönt.
Upp efter en stund och kissade vilket gick jätte bra. Visst kände jag i kroppen att jag hade fött barn precis men så himla jobbigt var det inte.
Det jobbigaste som sagt var att vårat älskade barn inte lever.
Vi bestämde att vi båda ville försöka sova den natten så vi bad sköterskorna att ta våran älskade dotter.
Fick byta rum också efter att vi sagt god natt till Emilia.
Rummet var stort med både toalett och dusch, lamporna var släckta och det enda som lyste var 4 ljus i fönstret. Det var så fint.
Bara Emilia fattades.
Jag bestämde mig för att ta en dusch och duscha av mig det mesta. Inte för att jag var spec smuttsig utan för att duscha av mig allt annat. Känna en del av smärtan rinna av mig.
Bröt ihop i duschen igen. Denna gången stod jag ju faktiskt där utan mage, utan mitt barn, utan lyckokänslor. Nu var jag bara fylld med tomhet. Ren och skär tomhet.
Visst var jag fylld med kärlek. Kärleken till Jimmy och vårat gemensamma barn, men känslan av att hon inte finns ibland oss … det gör mig
Det går inte att beskriva.
Efter duschen iaf så kom nattsköterskan in och tog bort all tejp och sådant ifrån min rygg. Jag fick alvedon och sömntablett så att jag skulle kunna slappna av.
Det gick nästan fortare om man gick ut i korridoren och tog tag i någon och sa vad man ville ha. Ringde man på klockan så tog det längre tid.
Sköterskan jag / vi hade på natten borde byta jobb. Hon verkade inte gilla att vara där plus att det kändes som att hon blev besvärad över att jag ville ha alvedon osv. Hon hade nog hellre velat sitta i en soffa med en kopp kaffe. Inte alls som Åsa. Den snällaste av allihopa. Vi är otroligt tacksamma för att få haft henne som barnmorska. All tid hon gav oss, all tid hon spenderade med oss, det är obeskrivligt. Hon var verkligen värd rosen hon fick av oss.
Vi somnade iaf och vaknade tidigt på torsdags morgonen (5/3).
Vaknade gråtandes som morgonen innan. Det kommer jag nog göra ett tag. Man vaknar upp till en verklighet där man inte vill befinna sig, den verkligheten man hellst av allt skulle vilja radera ur minnet för gott.
Frukost fick vi, den var väl inte så spec god men, klart vi åt.
Pappas fru Gunilla som jobbar uppe på Amningsmottagningen kom ner till oss för att prata lite osv. Det var skönt att få lite sällskap på morgonen.
Samtidigt så fick jag tabletter mot amningen, så att mjölken skulle sluta produceras. Skönt att man fick de så tidigt så man slipper allt vad spännda bröst heter osv.
Gunilla stannade ett tag och sedan gick hon upp till sitt jobb.
Efter att Gunilla hade gått så bad jag om att få träffa Emilia.
Sköterskan kom in med Emilia och jag tog upp henne i min famn och satte mig i sängen. Mitt hjärta. Vårt älskade barn.
Jag vet inte hur jag ska förklara men jag kände hennes närvaro när jag höll i henne. Talade om för henne hur mycket jag älskade henne och hur ledsen jag var för att det hade blivit så här. Satt och tittade på henne bara, långa stunder, hon är ju så vacker. Det blev mycket pussar och gosningar med hennes händer. Fixa kläderna vid ett antal tillfällen också, våran tjej var ju rätt smärt så, kläderna var ju lite stora.
Skulle jag bestämma skulle jag aldrig lämna henne men jag visste att besök var på väg så jag pratade med sköterskan om att lämna henne tills det var dags att ses igen.
Sa ytterliggare tusen gånger hur älskad hon var sedan pussade jag henne och la ner henne i sin korg.
Att se henne rullas iväg, det är så …. smärtsamt.
Mamma kom och vi pratade lite samt tittade på alla bilder som mamma hade framkallat från dagen innan.
Bilderna som jag nu inte släpper ifrån mig. Bilderna som jag nu tittar på varje morgon när jag vaknar och varje kväll innan jag somnar.
Älskade barn.
Vi hade fått en tid till att träffa en diakon i sjukhuskyrkan. Margit hette hon.
På vägen ner dit så träffade vi en doktor. Tydligen hon som hade tagit fostervattensprovet i magen på mig. Jag kände inte alls igen henne.
Min reaktion när min mamma frågade om jag kände igen henne var ungefär: ”Nej det gör jag inte, kan vi gå vidare nu?!”
Mötet på 1timme gick rätt fort. Vi pratade om känslor och mycket om hur vi vill att begravningen skall se ut. Vi hade kommit så långt iaf i tankarna att hon skall ligga i kista under begravningen som skall vara för oss närmaste. Sen om resten av släkt osv vill komma så får de göra de efter. Jag vill kunna välja om jag vill åka därifrån innan bara. Vill kanske inte träffa alla.
Efter begravningen skall hon kremeras. Hon ska få en gravsten. Den finaste gravstenen av alla.
Bestämde att vi skulle ses igen på måndagen den 9/3. Egentligen är det för att prata lite runt i kring begravningen osv men också för att vi skall träffa Emilia. Hålla i henne och ge henne den kärlek vi kan. Älskade.
Tände ett ljus för henne innan vi lämnade kyrkan och promenerade vidare till apoteket.
Monsterbindorna behövdes ju inhandlas oavsett.
Gick sedan tillbaka till vårat rum på förlossningen för att kuratorn skulle komma vid 13:15. Hon kom och vi satt och pratade om lite allt möjligt. Fick en ny tid hos henne så skall tillbaka och träffa henne efter att jag träffat diakonen på måndag. Åsa sa att hon skulle träffa oss då också så, jag hoppas hon inte är upptagen då. Stödet ifrån henne ger/gav oss nog alla kraft.
Kuratorn gick och in kom en läkare som började prata om sjukskrivning osv. Det är så jävligt att jag får vara hemma 1månad men att försäkringskassan ”kan gå med på att jag får vara hemma 2”.
Tror de att på 2månader så läker såret efter vårat förlorade barn?
De sitter där och anser en massa saker men sen om de själva skulle hamna i situationen så skulle de säkert sjukskriva sig längre för att de kommer också förstå att 2månader inte räcker. Blir bara så sur och ledsen. Jag som jobbar med små barn, ska jag behöva gå tillbaka och känna att, vårat barn kunde vara i samma ålder om några månader?
Det är sjukt.
Läkaren skrev också ut sömntabletter till mig samt värktabletter.
Inget utav de kan döva min sorg men de hjälper mig att somna iaf. Just nu vågar jag inte somna utan de heller för jag är så otroligt rädd att jag skall drömma mardrömmar. Jag vill inte ens drömma, ingenting, önskar man kunde sova utan att drömma men, det går ju tyvärr inte.
Läkaren som jag sen ska på återbesök hos gick och vi började känna att vi faktiskt vill åka hem. Vi bad sköterskan att hämta våran dotter sista gången innan vi skulle åka hem. Jag sprang in på toaletten och borstade tänderna och hörde att de kom inrullande med henne. Det kändes så naturligt på något sätt. Där kom våran dotter in till oss. Även mormor Monica var där.
Jag tog upp henne i min famn och satte mig i sängen och tittade på henne.
Mamma fotograferade oss och mitt i denna sorg fick jag fram ett leende. Leendet som bevisade att jag verkligen är glad över våran dotter. Stoltheten. För det är vi, vi är verkligen hur stolta som hellst av att vara föräldrar till den finaste ängeln.
Vi gick in med henne till besöksrummet, kunde vara fint att ha några foton på oss i en annan miljö än inne på rummet. Bilderna blev riktigt fina.
Vi båda pussade henne på kinden och kände att nu måste vi säga hej då så länge, vi ska ju trots allt komma tillbaka. Hon får snart träffa sina föräldrar igen.
Rättade till hennes kläder och lade ner henne i sin korg igen, pussade henne på handen och viskade att jag älskade henne.
Nu ville vi hem.
Vi plockade ihop alla saker, kramade de vi skulle krama och sökte kraften att kliva ut ifrån rummet. Nu var det dags att åka ifrån våran dotter som vi ändå ska återse om någon dag men, man behöver kraften.
Det gäller att vara rätt stark. Inte stark så som i att ”nu ska jag inte gråta” utan stark för att våga ta steget utifrån den lilla tryggheten och alla människor som fanns där för oss mitt i allt.
Kom ner till garaget där bilen stod och där stog vi. Det var inte som vi hade tänkt oss. Vi fick åka hem själva utan vårat älskade barn.
Alla saker som var tänkta till Emilia, Vi har bestämt att vi ska ha sakerna kvar ett tag och sedan när vi är mogna och färdiga med de så ska vi plocka ner det. Jag skall ta en dag när mamma är hemma. Sortera allt som antingen ska hem till henne och de som ska tillbaka till min morbror. Jag vill att när jag har sorterat klart och fixat att allt ska iväg direkt och inte stå ”klart att hämtas” i flera dagar. Blöjor och sådant användbart ska jag ge till 2mammor i min mamma grupp.
Det kanske låter snabbt men jag har planerat att gå dit på onsdag och berätta varför jag inte kommer fortsätta gå dit.
Berätta att jag födde Emilia.
Emilia som var 49cm lång och vägde 2760g.
Hennes fötter är fortfarande stora, nu 7,5cm långa.
Hon var så himla vacker.
Känns bra att ta steget att berätta för de så att alla där slipper fundera varför jag bara uteblivit.
Torsdagen tänkte jag också ”passa på” att åka till jobbet med mamma för att berätta. Får sms och de ringer nästan varje dag och undrar hur jag mår.
Jag svarar inte.
Vad skulle jag säga?!
Nej, jag väntar till torsdag.
Varför jag väljer att berätta för de som ändå är runt i kring mig är för att då kan jag sluta tänka på dom och bara fokusera på min familj.
Vi behöver tiden för varandra, tiden att tänka och fundera. Det är lättare att göra det när man kan koppla bort allt runt i kring.
Dagen gick och tillslut gick vi och la oss.
Jag tog min sömntablett för utan den vill jag inte somna.
Vi vaknade vid 10:30.
Båda hade somnat runt 00:00 så vi fick sova runt 10h vilket var mycket bra för oss båda.
Vi åt frukost tillsammans och så mycket mackor och yogurt har det nog aldrig gått åt tidigare. Vi var så hungriga.
1nästan hel yogurt gick åt, ½paket chrunchy müsli och ett helt paket med mackor.
Aldrig förr har frukost varit så gott.
Behövde komma hemifrån ett tag.
Kom hem till mamma och satte mig i köket. Micaela och Gurra skulle komma förbi en snabbis för att ge mig styrke kramar och de värmde. De fick se bilderna på våran vackraste.
Mitt i all sorg ser jag ändå ett ljus – våran dotter. Jag blir ju glad när jag tänker på henne samtidigt som jag blir tom. Men hon kommer bli världens finaste storasyster en dag, det vet jag.
Min bror kom även hem till mamma för att äta middag. Jag åt pajen som M och G hade med sig, hur god som hellst. Inte för att jag kände exakt vad den smakade med tanke på att tankarna vandrade iväg men jag vet att den var god för M kan verkligen laga mat.
Efter maten la jag mig i soffan och somnade. Sov jätte skönt faktiskt men vaknade efter ett tag och kände mig helt borta och extremt illamående.
Gick på toaletten och sedan in på rummet. Tog en sömntablett och la mig i sängen.
Mamma kom upp och vi satt och pratade ett bra tag. Hon visade mig kläderna hon hade köpt åt Emilia för hon visste trotts allt att vi skulle få en flicka.
Hur söta kläder som hellst och rosa var de också. De var så fina. Vek ner de fint i påsen igen för att vi skall kunna lägga ner det i ”spara” lådan. Allt ska nämligen sparas till det syskon som kommer att komma.
Tittade på bilderna på våran ängel och sedan somnade jag efter ett tag.
Vaknade mitt i natten av att jag hade drömt om henne, tårarna rann men jag somnade snabbt om igen. Hon finns alltid hos mig.
Klockan blev 9 på morgonen och jag vaknade av att jag behövde gå på toa. Gick upp och åt frukost och sedan skjutsade mamma hem mig. Vi gick in och så frågade mamma vad jag skulle göra när hon hade åkt.
”Jag tänkte väl vika in de rena kläderna och så, sen vet jag inte mer”. Hon frågade om jag ville ha hjälp och lite sällskap vilket jag självklart ville så, mamma satte igång med att diska och jag vek mina rena kläder. Det såg ut som jag vet inte vad här hemma innan. Visst att jag hade tänkt att skita i att städa osv för att just nu bryr jag mig verkligen inte men, det var skönt att få det lite rent och känslan av att vilja vara hemma blev starkare. Mamma åkte hem och jag öppnade garderoben. Plockade ner alla mammakläder i en kasse och ställde in den i den stora garderoben. Jag behöver inte de längre.
Att få göra en sak i taget är rätt skönt. Det har gått så fort det vet jag, för 3dagar sedan födde jag en flicka, nu står jag hemma och funderar över hur, var och när jag skall plocka bort allt.
Men vi gör det i våran takt.
En sak i taget.
Nu har vi gjort i ordning ett bord åt Emilia.
Ett jätte fint fotografi på henne som står emellan hennes gosedjur.
Framför står två ljus som skall tändas varje kväll.
Alla tankar går till henne.”
Emilia begravdes och jag valde en del utav en text jag skrev då.
”Hela cermonin vart jätte fin och minnesvärd och den vart faktiskt perfekt.
Efter cermonin så satte vi kistan på en vagn och körde ner den till bilen. Vi hade valt att själva köra henne till krematoriumet. Vi körde henne i en gamal likbil, en ford från -57.
Allt blev så himla fint. Kistan stod där inne med alla blommor framför.
Vi lämnade kistan på begravningsplatsen och gick där i från ner till hennes gravplats där vi la alla blommorna.
Även där blev det mycket fint.
Våran ängel har äntligen kommit hem.”
Efter att Emilia dog så började jag arbeta ganska snabbt. Försäkringskassan var på mig och tillslut kände jag väl att det ändå var helt okej att gå tillbaka till jobbet.
Då jag jobbade på förskola så skrev jag ett brev till barn och föräldrar där jag berättade vad som skett, varför jag kom tillbaka så snabbt och varför jag kanske skulle vara ledsen.
Men de tog emot mig väl. Barnen pratade om Emilia, att hon var en ängel som åt hamburgare uppe i himlen.
Det gjorde allt lättare.
Obduktionsrapporten fick vi vänta på ett tag då den skickats fram och tillbaka och inte till oss. Rapporten visade iaf att Emilia var fullt frisk. Inte ett enda fel förutom att hon dog av syrebrist.
Men varför syrebrist? Navelsträngen såg fin ut.
Alltså var det Plötslig spädbarnsdöd i magen.
Åren har gått och i år skulle hon fyllt 8år. Hon har numera en lillebror som är 7år och en halvsyster som är 1år.
Lillebror och jag pratar mycket om Emilia, att även om hon inte finns med oss så är hon med oss i våra hjärtan. Vill man prata med henne så gör man det, hon hör även om hon inte svarar.
Min son vill ha sin storasyster.
Smärtan finns fortfarande kvar, minnena finns fortfarande kvar om än lite vagare.
Det som sitter kvar i mig är alla dofter. De minns jag så väl.
Men det har faktiskt blivit lättare med åren, eller så är det för att jag har annat att tänka på.
Jag går dock hos terapeut för att få bukt med panikångest. Något jag utvecklat efter att Emilia dog.
Jag har instagram   @enlina
Min insta innehåller väldigt blandat, mycket bilder på barnen, ibland om Emilia och annat.
Image
Kommentarer
natasha green

Kommentera

Annons
stats